Hej
Jag skriver hit för att belysa och framföra mina synpunkter.
Med en lång historia av Stress bakom mig. Alltid på gränsen. Som ensam vuxen ta ansvar för 3 nu vuxna barn, fanns inget utrymme att ta hand om stressen p.g.a rädsla för repressalier som skulle kunna äventyra tryggheten för barnen i relationen till mig. Därför körde jag på utbildning, jobb, boende. Alltid med barnen i tankarna utan ngn möjlighet till återhämtning för min stressade hjärna. Allt kraschade till slut. Med en bröstcancer diagnos 2016, följt av beh, stråln och flertalet op i efterförloppet, pararellt med en nedbrytande, destruktiv relation, som chockartat avslutades när cancerbehandlingen var klar 2017. Sökte då efter inrådan av kurator på onkologen, som förstod att jag levde under ständig stress till öppna psykiatri Mottagn, med förhoppning och önskan att få hjälp med trauma. Efter denna kontakt har ingenting fungerat. Blev sjukskriven med medicin mot oro o sömn, sedermera fick jag antidepressiva utskrivet. Allt detta samtidigt som jag genomgick flertalet operationer och lymfödem som tröttade ut mig i efterförloppet. Fick ingen hjälp med rehabilitering. Trauma terapi genom lov var inte aktuellt, då terapeuten ansåg att min kropp inte var färdig op. Därför lämnades jag med sjukskrivning o medicin. Antidepressiva gav ingen effekt p.g.a problemet handlade om stress efter trauma o jag drev på mig själv ännu mer, när jag inte heller blev förstådd. Att känna sig helt ur balans, med en hjärna ständigt uppvarvad oförmögen till återhämtning. Känna att jag tappat kontroll över att inte förmå lugna mig själv. Besökte Akut Psyk som inte uppmärksammade detta akuta stresstillstånd som behövde omhändertas. Påtalade varje gång. känslan av traumatiserad och att jag fastnat i detta tillstånd. Fick till svar, detta var inte trauma. Saknat stöd o förståelse för hur stressen efter trauman nu försatt kropp o hjärna i denna obalans. Detta har ytterligare förvärrat mitt tillstånd eftersom jag tvingats själv kämpa för att söka kunskap och förståelse för vad som försatt mig i detta tillstånd. Påtalade för läkare på Psyk att jag hela livet varit utsatt för livstrauman.
Trots all denna bakgrundsinformation fick jag inte förrän höst 2019 diagnos ptsd. Att tvingas kämpa så hårt för förståelsen för allt detta, samtidigt som att kroppen utsatts för påfrestningar efter operation och efterföljande besvär. Upplevde från hösten 2017 kroppsliga besvär som började med stelhet o svullnad i händer o leder och sedan dess successivt förvärrats. Har för dessa symtom sökt hjälp på Vc och där blivit bollad över till Psyk efter att händer röntgats och nu väntar på karpaltunnel operation. Samma med magen som till slut fick diagnos IBs. Ögonen är påverkade med dimsyn, skelning och tunnelseende. Väntar på operation för detta. Förlamande trötthet, yrsel o huvudvärk , försvårar min väg tillbaka, tillsammans med svåra kognitiva besvär med minne och koncentration. Jag påtalade rädslan ifrån början att min hjärna fastnar i detta uppvarvade tillstånd där mer o mer kroppsliga symtom handikappar vardagen. Trots detta får jag inte någon hjälp till rehabilitering. Arbetsträning är den terapi jag behöver, som är mycket svårt att komma igång med pga komplikationer efter bröstcancer och 4 stora operationer sedan 2016. Att tvingas stressas o pressas till bristningsgränsen o samtidigt försöka förstå hur skadlig o förgörande dessa stressorer är för mig nu. Har tagit hårt.
Har sökt förklaring för all denna stress är kopplad till ett utmattningssyndrom, som jag dessvärre inte lyckades undkomma efter att trauma och den efterkommande stressen, kraschat min hjärna. Ingen utredning har skett. Bollats mellan olika läkare nästan varje gång. Tog därför kontakt med utmattnings och smärtklinik som efter en multimodal utredning bedömde och klargjort mitt utmattningstillstånd och behov utav teambaserad rehabilitering för det stress och utmattningstillstånd jag befinner mig i och hur det dagligen påverkar mig. Detta har gjort att min slutsats är att trauma o stresstillstånd varit handikappande, förvärrats och medfört ytterligare svårigheter att komma tillbaka. Detta P.g.a fel vård, utebliven utredning och fel diagnos. Jag har inte haft en vårdplan och samordning att känna mig delaktig i. När jag nu kämpar för att komma tillbaka, saknar jag de viktiga verktyg som behövs inför återgång till arbetsträning. jag blir så uttröttad både i kropp och mentalt och det gör det svårt. När den viktiga rehabilitering behövs för att få hjälp med stress, utmattning, en kraschad hjärna och kroppsliga besvär o heller varken fått stöd eller rehabilitering. Samt att det saknats den viktiga faktorn att min familj har fått förståelse och delaktighet vad som hänt mig. Nu har jag avslutat ett flera års lidande och oförståelse ifrån psykiatrin p.g.a felbehandling som har känts djupt kränkande o allvarligt skadat mitt förtroende för vården. Rädslan att nu stå utan skydd ifrån vården är stor och min förhoppning är nu att få rehabiliterande samordnade insatser för att få ny chans att hitta tillbaka med hopp o tillförsikt genom att få vända ett nytt blad.
