Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

EIPS?

Jag fick diagnosen runt 18 års ålder, utan min vetskap eller dialog med läkare, efter en kaotisk tid inom både öppen- och slutenvården på grund av anorexi som dåvarande vårdenhet inte klarade av att hantera, tillsammans med utvecklade självskadebeteenden. Då fick jag en mörk erfarenhet av slutenvården, med tvångsvård, bältningar, tvångsmedicinering vid hög ångest med mera. Jag fick då höra av flera läkare ”vi vet inte vad vi ska göra med dig”.

Min väldigt negativa erfarenhet av slutenvården gjorde att jag i ett senare skede hade enormt svårt att söka hjälp igen, av rädsla för vad jag skulle mötas av. Efter ett suicidförsök valde jag dock att vara mer öppen om vad som förorsakat mitt beteende, i hopp om att få rätt behandling och hjälp. Jag bad om en samtalskontakt och sjukskrivning på grund av utmattningssymtom och livskriser som avlöst varandra under kort period. Men när en av läkarna sen såg min tidigare diagnosticering var det kört. Min erfarenhet viftades bort, och en läkare förklarade att jag ”var bara ute efter att få skada mig själv och lägga skulden på vården”. Därför skulle jag hållas kvar på LPT, och medicineras, oklart gällande bestämd tid, samtalskontakt skulle inte hjälpa mig. Om jag vägrade medicin skulle hen se till att den gavs med tvång, samt att LPT kunde förlängas.

Jag fick dock ingen medicin. Men hölls kvar i slutenvården i 3 veckor, i ren väntan på byte av läkare. Jag fick även höra av en skötare att ”jag borde skrivas in på hem, för sådana som jag kunde inte släppas fria då jag inte var kapabel till ett sådant fritt liv”. Idag, en utredning senare stämmer inte den diagnosen. Jag går på universitet, bor själv, utan medicin, och klarar mig bra.

Förminskad och misstrodd

När jag sökte akut till en psykiatrimottagning våren 2013 led jag av extremt svår utmattningsdepression, svår panikångest, och klarade inte längre av att leva.

Min man följde med mig för ett första möte med en psykiatriläkare och en behandlare. Jag var extremt ljus- och ljuskänslig, vilket jag hade meddelat i förväg på telefon. Till det togs ingen hänsyn. När jag berättade att starka stimuli, såsom ljud och ljus gav mig så starka och långvariga panikångestattacker att jag inte klarade av det, så ryckte de mer eller mindre på axlarna.

Jag skulle kunna berätta en en rad horribla erfarenheter där, men nöjer mig med att i min första berättelse beskriva detta första besök. Det började med att jag blev starkt misstänkliggjord; aldrig hade de väl hört talas om att någon blev extremt ljud- och ljuskänslig av utmattningssyndrom? I själva verket visste jag redan att det inte var så ovanligt, och blev chockad över hur de kunde angripa mig redan på tröskeln av vårdapparaten.

Och de fortsatte strax, och satte in stöten på skuldbeläggande: hur kunde jag göra det så svårt för min man? Och varför behövde jag ha honom med mig? Var jag inte självständig nog att klara mig själv? Läkaren och behandlare bortsåg därmed ifrån vad de redan visste om mig, dvs att min ljud- och ljuskänslighet var så otroligt stark att jag knappt kunde vara i dagsljus. Vanliga gata- och trafikljud gav mig sådana starka panikångestattacker benen bara vek sig under mig. Jag behövde alltså hjälp bara för att ta mig till psykiatrimottagningen.

Eftersom jag också sedan tidigare har haft många erfarenheter av rasism inom vården, så ville jag ha med mig min man som stöd (men just den aspekten berättade jag inte om, eftersom det säkert skulle ha kunnat uppfattas som ”provocerande”).

Det första samtalet, som jag hade hoppats kunna hållas kort, blev utdraget till nästan två timmar. Då var jag helt slut, efter att ha blivit ifrågasatt och ”kritiserad”. Man upprepade flera gånger att man inte riktigt trodde på att jag verkligen led av utmattning – trots vad jag hade berättat. Snarare antydde de av att jag led av tvångsföreställningar och inbillning. Ljus och ljud var inga farliga saker, och så var det med det.

Något de hade lovat mig inför det första besöket, var att jag skulle få hjälp med den oerhört starka ångesten. Men psykiatriläkaren skrev endast ut den mildaste dosen av Atarax, vilket endast marginellt mildrade den vilda ångesten under ca 40 minuter. När effekten klingade av, började ett panikångestanfall som, med vissa vågor och dalar, höll i sig i nära ett dygn.

Detta var mitt första möte med psykiatrin.

”Svarta kvinnor är aggressiva”

På psykakuten förklarade överläkaren där att jag var väldigt aggressiv något som är vanligt hos svarta kvinnor. För att dom har något hormon mer än andra så det skulle kunna vara så för mig med.

På en psykiatrimottagning säger personen som utreder mig att tro på energier och kunna läsa av människors energier kan vara kulturellt betingat så att bedöma att någon har skitzoid personlighetsstörning på grund av detta kan vara väldigt – vitt och eurocentriskt. Men han bedömde ändå att jag hade det. Han satte dessutom 4 andra personlighetsstörningar på mig när jag var som mest deprimerad, helt isolerad och väldigt suicidal. Något dom själva erkänt ”kan” ge fel utfall…
När jag nu släpat mig själv ut ur utbränningsdepressionen och försöker få dom att ändra min journal eller ge mig ny utredning avvisar dom mig helt och säger jag får skaffa ny utredning (helt enkelt) ngn annanstans för ärendet är minsann avslutat – det tog mig 3 år att få den utredningen.

Det har hänt så mkt under tiden jag haft kontakt med psykvården. Jag kan inte säkert säga att att allt har berott på rasism. För ofta är det inte lika öppet som dessa ggr. Men att en läkare kan med att sitta mittemot en och skratta åt ens ticks och göra narr av en på telefon till annan vårdpersonal… kanske behandlar dom alla så. Det är ganska omänskligt i alla fall.

”Jag har nu väntat i 1,5 år på att psyk ska hjälpa mig”

Jag är diagnosticerad med ADD och GAD, samt sjukskriven med utmattningsproblematik. Hamnade i öppenvårdspsykiatrins system när jag sökte hjälp för stress, ångest och utmattningsproblem som gjorde att jag inte klarade av att arbeta. Det tog sex månader innan jag kunde träffa en läkare och bli sjukskriven. På Psyk sa de att det inte gick att diagnostisera innan de gjort en mer djupgående utredning. Men för att göra det behöver jag först komma fram i kön, oavsett vidden av min problematik. Så fram tills dess står jag nu utan stöd från psyk eller den vanliga öppenvården(då de bara hänvisar mig till psykiatrin).
Jag har nu väntat 1,5 år på att psyk ska hjälpa mig att förstå vad mina problem består av, med Sjukskrivning var tredje månad baserat på mina symptom. Det kan ta upp emot 1,5 år till innan det är min tur i kön, men det är väldigt oklart enligt min läkarkontakt.

Kraschat utan hjälp

Hej
Jag skriver hit för att belysa och framföra mina synpunkter.

Med en lång historia av Stress bakom mig. Alltid på gränsen. Som ensam vuxen ta ansvar för 3 nu vuxna barn, fanns inget utrymme att ta hand om stressen p.g.a rädsla för repressalier som skulle kunna äventyra tryggheten för barnen i relationen till mig. Därför körde jag på utbildning, jobb, boende. Alltid med barnen i tankarna utan ngn möjlighet till återhämtning för min stressade hjärna. Allt kraschade till slut. Med en bröstcancer diagnos 2016, följt av beh, stråln och flertalet op i efterförloppet,  pararellt med en nedbrytande, destruktiv relation, som chockartat avslutades när cancerbehandlingen var klar 2017. Sökte då efter inrådan av kurator på onkologen, som förstod att jag levde under ständig stress till öppna psykiatri Mottagn, med förhoppning och önskan att få hjälp med trauma. Efter denna kontakt har ingenting fungerat. Blev sjukskriven  med medicin mot oro o sömn, sedermera fick jag antidepressiva utskrivet. Allt detta samtidigt som jag genomgick flertalet operationer och lymfödem  som tröttade ut mig i efterförloppet. Fick ingen hjälp med rehabilitering. Trauma terapi genom lov var inte aktuellt, då terapeuten ansåg att min kropp inte var färdig op. Därför lämnades jag med sjukskrivning o medicin. Antidepressiva gav ingen effekt p.g.a problemet handlade om stress efter trauma o jag drev på mig själv ännu mer, när jag inte heller blev förstådd. Att känna sig helt ur balans, med en hjärna ständigt uppvarvad oförmögen till återhämtning. Känna att jag tappat kontroll över att inte förmå lugna mig själv. Besökte Akut Psyk som inte uppmärksammade detta akuta stresstillstånd som behövde omhändertas. Påtalade varje gång. känslan av traumatiserad och att jag fastnat i detta tillstånd. Fick till svar, detta var inte trauma. Saknat stöd o förståelse för hur stressen efter trauman nu försatt kropp o hjärna i denna obalans. Detta har ytterligare förvärrat mitt tillstånd eftersom jag tvingats själv kämpa för att söka kunskap och förståelse för vad som försatt mig i detta tillstånd. Påtalade för läkare på Psyk att jag hela livet varit utsatt för livstrauman.

Trots all denna bakgrundsinformation fick jag inte förrän höst 2019 diagnos ptsd. Att tvingas kämpa så hårt för förståelsen för allt detta, samtidigt som att kroppen utsatts för påfrestningar efter operation och efterföljande besvär. Upplevde från hösten 2017 kroppsliga besvär som började med stelhet o svullnad i händer o leder och sedan dess successivt förvärrats. Har för dessa symtom sökt hjälp på Vc och där blivit bollad över till Psyk efter att händer röntgats och nu väntar på karpaltunnel operation. Samma med magen som till slut fick diagnos IBs. Ögonen är påverkade med dimsyn, skelning och tunnelseende. Väntar på operation för detta. Förlamande trötthet, yrsel o huvudvärk , försvårar min väg tillbaka, tillsammans med svåra kognitiva besvär med minne och koncentration. Jag påtalade rädslan ifrån början att min hjärna fastnar i detta uppvarvade tillstånd där mer o mer kroppsliga symtom handikappar vardagen. Trots detta får jag inte någon hjälp till rehabilitering. Arbetsträning är den terapi jag behöver, som är mycket svårt att komma igång med pga komplikationer efter bröstcancer och  4 stora operationer sedan 2016. Att tvingas stressas o pressas till bristningsgränsen o samtidigt försöka förstå hur skadlig o förgörande dessa stressorer är för mig nu. Har tagit hårt.

Har sökt förklaring för all denna stress är kopplad till ett utmattningssyndrom, som jag dessvärre inte lyckades undkomma efter att trauma och den efterkommande stressen, kraschat min hjärna. Ingen utredning har skett. Bollats mellan olika läkare nästan varje gång. Tog därför  kontakt med utmattnings och smärtklinik som efter en multimodal utredning bedömde och klargjort mitt utmattningstillstånd och behov utav teambaserad rehabilitering för det stress och utmattningstillstånd jag befinner mig i och hur det dagligen påverkar mig. Detta har gjort att min slutsats är att trauma o stresstillstånd varit handikappande, förvärrats och medfört ytterligare svårigheter att komma tillbaka. Detta P.g.a fel vård, utebliven utredning och fel diagnos. Jag har inte haft en vårdplan och samordning att känna mig delaktig i. När jag nu kämpar för att komma tillbaka, saknar jag de viktiga verktyg som behövs inför återgång till arbetsträning. jag blir så uttröttad både i kropp och mentalt och det gör det svårt. När den viktiga rehabilitering behövs för att få hjälp med stress, utmattning, en kraschad hjärna och kroppsliga besvär o heller varken fått stöd eller rehabilitering. Samt att det saknats  den viktiga faktorn att min familj har fått förståelse och delaktighet vad som hänt mig. Nu har jag avslutat ett flera års lidande och oförståelse ifrån psykiatrin p.g.a felbehandling som har känts djupt kränkande o allvarligt skadat mitt förtroende för vården. Rädslan att nu stå utan skydd ifrån vården är stor och min förhoppning är nu att få rehabiliterande samordnade insatser för att få ny chans att hitta tillbaka med hopp o tillförsikt genom att få vända ett nytt blad.

Varför ringer du mig?

Var precis utbränd. Extremt sjuk. De sade att jag var bland top fem värsta fallen de mött. Jag hade en psykolog som hade problem med dåligt humör ibland. Jag var dessutom då diagnosticerad bipolär. Jag låg på golvet i totalt sammanbrott. Min fru ringer psykologen och frågar vad hon skall göra. Då säger psykologen till min fru att, varför i hela friden ringer du till mig, han är väl inte suicid eller.

Ingen har ansvaret

Innan jag blev sjuk för 14 år sedan trodde jag att man skulle få hjälp och bli respektfullt bemött om man var ärlig, var beredd att arbeta hårt och verkligen ville ta emot hjälp. Jag trodde att som ung person skulle man se ett värde i att hjälpa mig bli frisk. Istället har jag under 5-6år blivit avvisad och inte ens fått ställa mig i kö till hjälp eftersom de ansett att hjälpen jag behövt inte fanns på psykiatrings indelade område för unga vuxna. Att jag inte hade självskadebetende eller ätstörning gjorde att jag helt föll ut från deras mall.

Jag har idag som vuxen fått diagnoserna asperger, add, dyslexi, dyskalkyli och komplex posttraumatisk stress. Jag har delvis fått hjälp för min komplexa ptsd men behandlingen blev inte färdig för att terapeuten flyttade.

Jag känner att maktsituationen detta innebär i fruktansvärt toxisk. Man lever i ett moment 22. Folk har inte kunskap om asperger och min övriga nedsättningar och för att få hjälp krävs att jag verbalt kan beskriva mitt behov, det krävs att jag skall ringa telefon och navigera en telefonväxel när jag förstår siffror och klockan. Jag skulle kunna skriva så himla långt om hur man bara blir bortvifftad och runtskickad. Klarar jag inte ringa och hålla reda på en telefonväxel är det aldrig så receptionisten kan hjälpa en utan då blir jag hänvisad att ansöka om boendestöd eller personligtombud, där boendestödet dels inte ger den hjälp jag behöver och personligt ombud anser att det inte är deras jobb utan landstingets.

Jag känner mig helt maktlöst. Jag ser tillbaka till mig själv som ung när jag trodde det fanns ett skyddsnät. När jag trodde att jag var värd något. När jag trodde att någon skulle fatta logiken i att snabbt ge mig en diagnos och vård för ptsd, och behandla mig intensivt över någon månad så att jag resten av livet kunde vara fullt arbetsför. Nu fyllda 30 har jag inte en dags betalt arbete i min resumé.

Som psykiskt sjuk eller funktionsnedsatt blir jag bemött som en belastning. Jag antas inte ha testat det mest uppenbara och folk verkar tro att jag har nedsättningar bara för att jävlas med dem.

Jag hatar att det inte någon stans att vända mig. Ingen tar på allvar att jag har en väldigt omfattande funktionsnedsättning utan jag bemöts som jag vore lat, inte tränat tillräckligt hårt eller bara inte begriper att om jag vill t.ex. ha en tid bokad behöver jag ringa telefon. Alternativt blir jag bemött som att jag hade en ångest eller fobi och blir pressad till att ”våga”.

Jag fattar att alla inte kan veta allt om nedsättningar och jag kan faktiskt godta att jag måste demonstrera mina nedsättningar för att folk skall se dem med egna ögon. Men det är ju det att ingen ändå har något ansvar överhuvudtaget. Om jag visar genom att jag försöker navigera en telefonväxel tills personen bredvid hajar att jag inte är ett dugg rädd, att problemet sitter i en nedsättning att förstå komunikation och siffror, så får jag ändå ingen hjälp. Även om boendestödjaren, handledaren, arbetsterapeuten på psykiatrin eller vem det nu är ser detta med egna ögon får jag ändå ingen hjälp, för dem har en rigid ram på sitt arbete och kan inte själva ge det stöd jag behöver innom ramen för sitt arbete. Och vist detta är inte enbart psykiatri men jag får ju ingen hjälp alls utan här hänvisas jag bara fram och tillbaka där ingen anser sig ha ansvar för att hjälpa mig.

Detta gäller alla delar. Det är så fruktansvärt uppdelat. Var och en kommun och landsting, myndigheter etc. gör lite som de vill och man är heltutlämnad till deras tyckande. Det är omöjligt att få en en fot och helt omöjligt att ens bli informaerad om vilken typ av hjälp man kan söka och vad man har rätt till, för då anser dem att de skapar merjobb för sig själva. Även fast jag försöker säga till att jag grejar inte detta själv och jag behöver verkligen hjälp, är det ingen som hörsammar mig och allt avslås. Jag har nu ingen inkomst överhuvudtaget för jag har dels inte sgi, jag har dels inte kunnat kontakta läkare pga otillgängliga telefonväxlar vilket gör att jag har glapp mellan sjukskrivning, förälrarledighet och studier som gör att jag inte ens får sjukersättning för särskilda fall. Vilket gör att jag inte får rehabilliteringssamordnare från försäkringskassan. Och jag får ingen ersättning från arbetsförmedlingen eftersom jag pga funktionsnedsättningar inte klarar att aktivitetsrapporterna. Här duger det ingenstans att jag lägger manken till och försöker så mycket jag kan tills jag tillslut går helt sönder, för det är mitt fel och jag får skylla mig själv när jag inte tar mitt ansvar.

Att ha varit i kontakt med psykiatrin länge används också för psykiatrin för att beskriva mig som att jag inte går att behandla och jag inte tagit emot hjälp så det är ingen idé att försöka. När jag majoriteten av tiden väntat och kämpat för att ens få ställa mig i kö.

Väntan på hjälp är enormt lång för två år sedan bad jag om hjälp igen då min psykiska ohälsa eskalerade. Innom ett halvår skulle de höra av sig för att se om jag eventuellt skulle få ett bedömmningssamtal. Min hälsa försämrades allteftersom mer och mer och ett år senare ringde jag och frågade hur det gick (energi det kostar för mig att hantera siffrorna, komunikationen och strulet med telefonväxel kostade mig flera dagars baksmälla energimässigt där jag var bränd och iförmögen att hantera varadgen.) jag fick då veta att de skulle höra av sig om några månader. Efter några månader blev jag uppringd när jag stod i en kö för att få prata med en person om ett lånekort mitt på en sorlig allmännplats. Siffror och tider nämnes i telefonen, jag som har svårt att hantera och sortera intryck bad om ett mejl så jag kunde skriva upp vem personen var när jag kom hem. Tiden jag skrivit upp visade sig sedan krocka med ett annat möte jag absolut inte kunde flytta på. Jag ringer därför igen växeln för att få hjälp att boka om tiden (inget mejl hade kommit, viste inte vad personen hette och hade inget direktnummer eftersom det inte står på telefonen) då säger receptionisten att det inte fanns någon informarion om tiden alls i tidboken, att det heller inte fanns någon information om vem som skulle ha ringt mig, när jag efterfrågar att bli uppringd med ny tid läggs hela det ansvaret på mig trotts att jag säger att jag inte klarar det. Utmatningen det samtalet ledde till orsakade också flera dagars baksmälla på energikontot då jag inte klarade att plugga eller ens fungera nomalt. Idag har inget hänt från psykiatrins sida. Själv är har jag utmattningssyndrom, sängliggande för är i akuta fasen. Jag är där jag upplevde att jag var på väg till och som jag ju i tid försökte få hjälp med att förebygga.

Det är så konstigt. Jag är faktiskt otroligt dålig på att be om hjälp och när jag väl gör det är det när inget annat funkat och jag testat allt. Trotts det tycker folk det är rimligt att jag skall gott kan vänta några månader när läget för mig ju är rätt akut. Och jag blir bemött som att jag vore lat, bekväm och vill att folk bara skall fixa saker åt mig.

Alltså detta är en uppsatts. Det är så mycket som är snett, grundproblemet är att ingen har ansvar för att individen mår bra, ingen har ansvar för att det funkar för individen. Det borde inte vara så enkelt som det är nu att avvisa folk helt eller bara hänvisa någon annanstans utan att först ha en bekräftelse på att personen blir emottagen av en annan instans. Senast för en månad sedan pratade jag med en kurator på telefon som läkaren på vårdcentralen sa att de kunde hjälpa mig med sen samordning jag så desperat behöver. Människan ville mest prata om sig själv, missförstod mig så jag fick görklara om och om igen. Berättade om mitt behov, vad jag sökt och att jag inte får hjälp att jag hamnar mellan stolarna. Får efter två veckor ett brev hem från en annan kurator på vårdcentralen att de tyckte jag själv kunde söka hjälp och få precis de stöd jag behöver av två komunala insatser som redan givit mig avslag och vägrar hjälpa mig, de ansåg att jag själv kunde ta kontakt med psykiatrin om jag behövde prata med någon och för mina nedsatta exekutiva funktioner tyckte hen att jag skulle vända mig till en kommunal insatts som skulle hjälpa till att träna vort fobier t.ex. träna på att åka buss eller att vistas bland folk. Där avslutas ärrendet, att inget av det jag beskrivit verbalt eller i skrift verkar ha tagits hänsyn till och jag hänvisas återigen till att de tycker att jag skall på egen hand söka hjälp av någon som vägrar ta emot mig.

Det borde inte vara okej att skicka ett brev hem till någon med informationen att de ha läst om mitt önskemål om hjälp men att de anser att jag själv kan söka det någon annanstans, eller de inte anser att jag behöver det, eller de anser att jag redan får hjälpen. Man borde aldrig få skicka sådana brev, man borde måsta komma överens med individen och göra en överlämning till nästa person som kan hjälpa till! Varför får läkare, psykologer, sköterskor eller folk som jobbar med att hjälpa sjuka människor bete sig så här, varför tillåts det? Varför är det tillåtet att folk inte bryr sig om att faktistk läsa på vad personen försökt innan dem får avvisa någon med hänvisning om dett testa det samma.

Hur gör man när alla pekar på samma instans men när denna instansen avslagit och klippt kontakten trotts att man bönat och bett om hjälp? Hur gör man när man försöker och kämpar allt vad man kan men när det ändå inte funkar? Hur kan det komma sig att jag som kvinna med asperger tydligen inte har rätt till någon hjälp alls knappt, förutom kontaktperson som är som en kompis får jag inget stöd och hjälp för min omfattande funktionsnedsättning, gruppen kvinnor med asperger känns ju helt osynliga. Förutom kontaktperson får jag ingen annan hjälp från LSS, psykiatrin hjälper inte, psykiatrin själper då min komplexa PTSD har blivit kopiöst mycket värre nu då de gaslightar istället för att stödjer.

Hur kommer det sig att landsting kan hävda att de ha viss lång kötid när de ju fixat dem siffrorna igenom att inte låta folk ställa sig på kö? Hur kommer det sig att en utan hjälp och stöd får leva med flashbacks av övergrepp ensam år efter efter år medan man kämpar för att få hjälp och bukt med detta, för att man sedan skall få höra att men inte ens har rätt till någon som helst egen inkomst. Att min enda möjlighet är att leva familjens välvilja där jag själv inte har något inflytande över mitt liv.

Varför syns jag inte i statistiken? Hur kan man göra ett så dumt system som att mäta vårdköer när det är så enkelt för läkare att låta bli att utreda problemet för de som söker hjälp och låta bli att sätta dem i kö? Hur kommer det sig att det ser så otroligt olika ut beroende på var man bor, och hur kommer det sig att jag inte har någonstans att vända mig. Hur kommer det sig att när jag ropar på hjälp är det ingen som hjälper utan att pekar bara runt runt till någon annan?

Vård tidigare hade hjälpt

När jag började må dåligt i vuxen ålder så sökte jag mig till psykiatrin och fick träffa en trevlig läkare. Men trots att jag uttryckte självmordstankar, hade overklighetskänslor och ville ha vård så fick jag snällt vänta i vårdkö i över fyra månader innan jag fick samtalskontakt, det enda läkaren kunde göra var stt medicinera. De fyra månaderna kände jag mig värdelös mot samhället. Jag fick bo hos mina föräldrar utan inkomst eftersom försäkringskassan tog nästan ett halvår på sig med handläggning av min ersättning. Jag kände helt enkelt att det inte verkar vara någon prioritet att rehabilitera mig, en ung person på 23 år, så jag snabbt kunde ta mig ut till arbetslivet igen. Som tur är har jag fått bra hjälp efter de långa vårdköerna, med undantag för vissa personer jag inte klickat med. Men jag är fortfarande, tre år senare, helt sjukskriven. Jag undrar ibland om de kunnat förebygga allt om skolan och psykvården hade kunnat snappa upp mig tidigare. Jag sökte flera gånger vård för stress och magsyreattacker under gymnasiet, men fick alltid höra att jag bara skulle ”schemalägga min tid bättre”. Jag hade kontakt med Bup under grundskolan men de lät mig också glida ur fingrarna för jag var så duktig flicka, att jag kunde sköta skolan var viktigare än hur jag mådde. Nu är jag helt utbränd vid 25 års ålder med låg chans att någonsin kunna arbeta igen. Vi måste bli bättre på förebyggande vård och sänka vårdköerna!