Blev tvingad till BUP när min mamma insåg att jag skar mig. Jag gjorde allt för att inte komma dit för trodde inte på att dom skulle göra något.

Väl där får jag träffa en psykolog, sköterska och en som höll på att utbilda sig. Alla dessa tre sitter mot mig i samma rum, jag är själv för jag valde det.

Någon av dom frågar vart jag skär mig någonstans och säger att det är på överarmen, kommentaren blir följande: ”Jaha, men då kan du ju inte dö”

Blev inte bättre med att dom pratade över huvudet på mig och sedan kom en läkare och frågade snabbt och enkelt utan förklaring om jag ville ha mediciner, jag sa nej. Läkaren svarar då: ”Nähä, då finns det inget jag kan göra här”

Förtroendet för psykiatrin har sedan dess varit väldigt skadad.