Jag kom i kontakt med ätstörningsvården när jag var 12 år gammal, och den kom att förstärka min anorexi och traumatiserera mig. Ingen individualisering tycktes göras, och jag talades över utan att tillfrågas eller informeras om saker som rörde mig och min överlevnad. Trots mina föräldrars upprepade önskan om att jag skulle få prata med någon individuellt och på ett djupare plan var det med minst 4 vuxna jag skulle uttrycka vad det var som gjorde så ont, och trots att de var säkra på att den metod av tvång och påtryckning som ätstörningsenheten var bestämda var den enda rätta bara skadade mig och uttryckte detta tydligt, fortsatte behandlarna på sitt spår och istället för att ändra sätt när jag snabbt blev sjukare i och med behandlingen tryckte de bara på hårdare, och jag fick aldrig någon att prata med. Jag trycktes in i ett hörn rent mentalt och i ren stressrespons svalt jag djupare. Den mängd påtryckningar jag fick hela tiden gav också möjlighet till ätstörningsmönstren i mina tankar och känslor att stärkas när jag argumenterade mot och blev mer och mer fast och bestämd.
Att svälta var för mig att minska min egen frihet, att minimera mig själv till någonting simpelt och singulärt, att tysta mig själv när det inte fanns plats för mig att vara som jag var, så när behandlingen minskade min frihet och allt påtvingades mig utan att jag kunde med någon sorts autonomi delta i beslut, när jag skulle tvingas till saker och bestämdes över, och när jag fick bara rollen som sjuk att fylla och inget annat, spelade behandlingspersonalen in i min sjukdoms händer och stärkte den. När de tryckte på och bestämde över mig stod jag emot genom att bli tyst och stilla, vilket vidare stärkte svälten och min isolering På så vis gjorde behandlingen min svält och min ätstörning djupare och mer komplex. Den svåra ätstörning jag hade när jag några månader efter påbörjad öppenvårdsbehandling lades in för slutenvård vill jag nästan se som symptom på den behandling jag fick. Hade de istället för att spendera timmar om dagen på att trycka på och försöka övertala, pratat med mig, gett omtanke och möjlighet till diskussion, hade jag inte blivit så sjuk som jag blev, och jag hade inte lärt mig så väl att helt stänga av att jag idag gör det per automatik tills allting rinner över i form av panik och traumasymptom.
Efter en helt meningslös, lång, skrämmande slutenvårdsvistelse kom jag tillbaka till öppenvården, men jag blev först frisk när jag dolde mina problem med mat från personalen så att jag kunde ta hand om dem själv.
Ätstörningsbehandlingen hanterade mig inte som en individ och tycktes helt bortse från mina egna tankar och upplevelser, och fast i deras grepp och medveten om att behandlingen gjorde mig sjukare var jag helt livrädd och som frusen fast i svälten
