Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Straffad för att jag var rädd

Var inlagd med LPT, hade precis blivit myndig och hade noll koll på vad mina rättigheter innebar i praktiken. Men hade fått dom lite snabbt upplästa för mig.
När det efter ett kaotiskt dygn var dags för andra läkarutlåtandet hämtas jag och ombeds sätta mig på en pall. Det var fyra till personer i rummet, kanske fem(?) minns inte riktigt… Kommer ihåg rädslan över att ha någon sittandes bakom ryggen på mig. Den konstiga känslan av att ha blivit placerad på en pall framför läkaren som satt i kostym tillbaka lutad å tittade uppmanande på mig. Övriga personer i rummet var två studenter och en skötare, alla utom jag satt på en ordentlig stol.

Läkaren frågade frågor om måendet, varför jag inte ville leva, osv. Kunde inte svara på några av dom, det knöt sig i halsen av ångest och kunde inte slappna av när någon satt bakom mig. Hade sån extrem ångest och skämdes för att jag hamnat i situationen och nu inte ens klarade av att prata.

Läkaren suckade och sa kallt att tänkte jag minsann inte samarbeta så tänkte han inte göra det heller. Och vägra jag låta dom kontakta någon av mina föräldrar så kunde jag räkna med att få bli kvar på avdelningen länge…

Det kändes som ett hot och anledningen till att jag inte ville att mina föräldrar skulle kontaktas var pga det förekom våld. För mig kändes det som att bli straffad för att vara rädd.
Och frågan varför jag inte kunde prata, eller varför jag inte ville att mina föräldrar skulle blandas in. Den frågan ställdes aldrig.
Läkaren bara antog att jag var omedgörlig å obstinat.
Och ingen annan i rummet sa till eller satte ned foten.

Det är så viktigt att vården inte dömer en innan dom fått en klar bild. Att man förstår att alla kan kommunicera, fast på olika sätt OM man får tiden och möjligheten. Och snälla, hota inte med att hålla kvar en längre bara för att man inte vill ha ens familj delaktig. Jag förstår att familj kan vara en bra resurs, men att försöka tvinga någon fram till att ta kontakt med någon som man kämpat för att börja bryta banden med pga våld. Det känns nästan värre än våldet i sig.