Jag vet inte hur många gånger jag fick höra av såväl lärare och BUP att jag hade ”toppenföräldrar”.

Varför mår jag så dåligt då? frågade jag mig själv. Varför kan jag inte sova? Varför skadar jag mig själv? Varför vill jag dö? Slutsatsen jag som barn drog var att allt nog var mitt fel, och att det var synd om mina föräldrar som fick ett så trasigt barn.

Nu, 10 år senare, utreds jag för PTSD då både jag och ett till syskon utsattes för sexuella övergrepp av vår pappa när vi var mellan ca 4-7. Kontakten med pappa är bruten. Jag önskar att man hade frågat mig om det, och att vården hade öppnat ögonen när jag som väldigt liten hade ett hypersexuellt beteende. Jag vill bara åka tillbaka i tiden och säga till mig själv att det inte var mitt fel. Att jag varken har autism eller EIPS som vården övertygade mig om, utan att jag hade en fullt rimlig reaktion på att något hemskt hade hänt. Traumafokus efterfrågas!