Det finns flera gånger som vården har svikit mig, när jag har lämnats kvar med en känsla av förnedring, eller som en krossad liten spegel efter att inte ha blivit lyssnad på. Men det största sveket jag upplever att vården har gjort är att pränta i mig att jag inte är något mer än mina symptom, att mitt värde mäts i skalor av depression, hur pass suicidal jag är, hur mycket jag har självskadat. Det största sveket är att de inte stöttade och hjälpte mig, att de lät mig falla i den här fällan som nu gör att jag är fast flera år senare. Jag kan inte släppa taget om destruktiviteten för då tappar jag hela mig själv. Jag hatar att det är så här.