Jag har haft en ätstörning halva mitt liv. För tre år sedan så gick jag tolv veckor dagvård och jag hade hoppats på att bli frisk efter det. Det blev jag inte, men det blev en väldigt stor positiv förändring kring mitt tänkande och agerande kopplat till anorexin.

Efter två års öppenvård kommer jag gå över läkaren överens om att prova att avsluta helt för att ”släppa fokus” på ätstörningen, vilket jag var helt med på. Det kändes bra från början och jag kände mig  ”fri” på ett sätt, ,men läkemedelsförändringar som påverkade min aptit triggade ett återfall, som jag till stor del lyckades vända på egen hand.
Min öppenvård på psykiatrin fick tillslut min tillåtelse att skicka en ny remiss till Ätstörningsenheten och efter att ätstörningen avbokat tiderna så lyckades jag fullfölja och komma dit på bedömning hos en behandlare som jag lärde känna under dagvården. Då jag inte är tillräckligt motiverad för behandling (man är inte det om man inte vill gå upp i vikt tydligen) så kom vi fram till att det vore bra med en stödjande kontakt bara, lite uppföljning om hur det går och även motiverande samtal och hjälp att nå de färdigheter jag faktiskt har. Jag vet att mottagningen är under stor press och det är många som får vänta på vård.

Jag kände mig hemsk som skulle ”ta upp en plats” för jag är ju ”gammal” och de unga med fortfarande formbara hjärnor borde få gå först. Men då försäkrade hen mig om att ingen blir utan vård pga mina tider där, och att det är de som gör prioriteringarna och de har helt enkelt prioriterat att jag ska ha dessa stödjande samtal som kommer att glesas ut med tiden. Nu när jag funderat lite så inser jag hur hemskt det är att jag som patient ska behöva känna så ens, att vara rädd för att någon annan blir utan stöd för att jag får det.