Sedan 8 år tillbaka har jag varit inom psykiatrin, då efter att en skolkurator slagit larm, nu efter, tja, egentligen samma sak, fast på universitetet. Redan i början insåg jag att det här med psykiatrin och att faktiskt få hjälp, det kan bli knepigt. Fick träffa en socionom, två veckor senare var hen iväg på semester, så jag skickades till en ny behandlare. Det funkade dåligt med den nya behandlaren, jag var suicidal och deprimerad, men enligt hen var mina fobier (nålar och folkmassor) viktigare att behandla. När det sedan plötsligt skulle utredas om Autism och ADHD utan att jag ens informerats fick jag nog och lämnade psykvården. Jag ville ha hjälp, inte få reda på fler problem med mig och min person. Ett försök med privatpsykolog gjordes men då var jag redan så trött på folk som skulle riva i mitt känsloliv och allt vad KBT heter att det inte blev vidare bra.

Ett halvår senare, nu inne på gymnasiet var jag tillbaka på psyk. Lika deprimerad och med precis samma sjukdomsförlopp. För mycket stress och PANG depression. Nu ville vården inte alls utreda mig, utan skickade mig till ännu en behandlare. Denne behandlare var det nog inget fel på, förutom att hen var van vid yngre barn och tilltalade mig som en femåring. Någon som vanligtvis är skärpt, och 17, vill inte bli tilltalad som en femåring… ännu en gång gav jag upp.

Ett år senare hade jag utvecklat en ätstörning, och skickades till ätstörningsenheten. Jag fick träffa en dietist som faktiskt verkade förstå mig. Hen kunde stötta mig, men egentligen inte behandla. När vi, jag och dietisten, bad överläkaren om att jag skulle få en psykolog fick vi höra ”du får ingen psykologkontakt innan du äter som folk”. Jag hade anorexia. Man kan tycka att en överläkare skulle förstå problemet här men när jag påpekade att jag försöker, men inte kan, fick vi höra ”nejmen då får vi väl vänta tills du är så underviktig att vi kan lägga in dig med tvång.”. Jag lämnade rummet och gick aldrig tillbaka. Tilliten till sjukvården fick sig ännu en törn.

Jag var nu inne på sista året i gymnasiet och hade på egen hand lyckats gå upp så att jag var normalviktig, men stressen fortsatte och jag var fortfarande deprimerad. Man skickade mig till öppenvården och började genast sätta in mediciner, jag hade tagit tre antidepressiva innan och under sista terminen i gymnasiet och en bit in på hösten mitt första år på folkis mer än fördubblades det. Efter 7 antidepp och en antipsykotisk gav man upp. Jag fick dock även en samtalskontakt, som inte var fäst vid KBT utan istället körde PDT. Det tog två år, men sommaren 2018 bedömdes jag som inte deprimerad, känslig javisst, men inte sjuk.

Vårterminen 18 hade jag gått kanske två-tre dagar i veckan, och fått ta antihistamin som ångestdämpare för att klara det. Trots det bestämde jag mig för att börja studera på universitet hösten 2018. Jag fick två månader, sedan upptäcktes på en rutinkontroll att mitt blodtryck var skyhögt. Stress sades vara orsaken, under en vecka skickades jag från UMO, till Studenthälsan, till vårdcentralen till jourenheten för psykiatri. Man satte in medicin igen och sa åt mig att ta maxdos av mina antihistaminer och stressa ner, men jag fortsatte gå i skolan.

Efter Jul sket det sig igen, jag var hemma hos mina föräldrar, 100 mil från min studieort och nu började helvetet igen. Jag kan få akut vård här, men de vill inte röra medicin som tros vara orsaken till min försämring. Istället sätts en stark ångestdämpare in så att jag kan ta mig till studieorten så att de där kan sätta ut medicinen. Först nu frågar man i studieorten om man får läsa min journal där det står om mina tidigare, ganska misslyckade medicineringar. Det står klart att jag inte kan studera utan måste vara sjukskriven, men inte får vara ensam. Så jag flygs tillbaka till mitt föräldrahem och vården ojjar sig över att nu kan jag bara få akut vård. Man skickar trots allt en remiss och jag får nu vård av min gamla samtalskontakt igen.

Men ska jag tillbaka till min studieort måste jag nu stå i kö igen, max 90 dagar säger vårdgarantin… men den kan de inte garantera att de håller, för den samtalskontakt det beslutades att jag skulle få. Beslutet togs i november, jag hörde av dem i mars. Samordningen mellan dessa två orter fungerar inte bra alls, jag är tillbaka på ruta ett med enbart symptomlindrande behandling.