När jag var inlagd på slutenvårdsavdelningen inom barn och ungdomspsykiatrin hade man ett slags belöning- och bestraffningssystem. Om jag följde reglerna och gjorde framsteg i behandlingen fick jag presenter i form av doftljus och skrivböcker. Men om jag däremot visade tecken på att jag blev sjukare i min ätstörning eller mitt självskadebeteende riskerade mina ”privilegier” att tas ifrån mig. Detta innebar att jag inte längre fick gå ut, att jag inte fick vara i aktivitetsrummet och pyssla samt att min mobiltelefon togs ifrån mig. Men det innbebar även att min familj inte längre fick besöka mig. Jag fick alltså inte träffa mina föräldrar för att jag svarade dåligt på behandlingen.

När privilegierna ett efter ett togs ifrån mig blev det allt svårare att hitta motivation att kämpa emot den oerhört svåra sjukdomen som härjade i mig. Och ju sjukare jag blev, desto mindre fick jag tillgång till dessa saker.

Jämför man dessa behandlingsformer av belöning och bestraffning med behandlingen av ett barn med en somatisk sjukdom blir det extra tydligt hur absurt det är. Att ett barn som svara dåligt på en behandling skulle tas ifrån rätten att träffa sin familj, få frisk luft och göra saker som det tycker om känns ju väldigt kontraproduktivt.