En sida av att ha PTSD som psykiatrin/vården inte verkar förstå är att om man har traumatiserats i nära relationer, kan det vara svårt att bygga nya relationer. I mitt fall var det dessutom min familj som traumatiserade mig, så jag hade som 20-åring ingen förälder att ringa och inget hem att återvända till om jag inte klarade ekonomin osv. Minns att en gång blev jag frågad ifall mina föräldrar inte kunde komma och hämta mig från psykiatrin, och att jag bara satt helt still och tyst medan tårarna rann, för det gick ju inte. Det är tungt att behöva klara allting ensam.

I kontakt med personer inom psykiatrin blev jag bättre, men så fort jag skulle klara mig själv blev jag sämre. I efterhand när jag tänker tillbaka, blev jag sämre efter avslutad behandling eftersom jag då tappade det sociala stöd jag behövde för att klara mitt liv. För inom vården får man egentligen inte ”stöd”; man får tidsbegränsad terapi, och blir man bättre skrivs man snabbt ut. Blir man inte bättre får man insats på insats, mediciner och diagnoser. Ingen verkade förstå att det hade räckt att typ koka en kopp te åt mig då och då för att jag skulle klara mig. Inte jag själv heller, förrän jag 2018 självmant sökte mig till kommunen och fick stöd istället för behandling (tyvärr dock fortfarande tidsbegränsat!). Kunde med hjälp av detta lämna psykiatrin efter flera års krångel, och gå från att vara heltidssjukskriven till att studera 100 %. Jag letar fortfarande efter ett sammanhang som stödjer oss unga som har dysfunktionella familjer, utan att vi faller genom stolarna, och utan tidsbegränsning. Vården verkar liksom utgå ifrån att anhöriga finns och hjälper till. Jag önskar idag att man från psykiatrin t.ex. kunde ha tipsat om att söka kommunalt stöd istället för att leta efter vad som var fel på mig hela tiden.