Jag var inlagd med LPT och läkaren hade satt in en medicin som skulle ges via dropp – var det han sa. När jag skulle få den första gången fick jag en chock att den gavs med en spruta i rumpan. Jag blev för chockad för att våga säga nej. Efter några gånger samlade jag mod till mig och när SSK:n kom för att hämta mig en dag sa jag nej, jag vill inte. Hon hörde inte paniken i min röst, eller så brydde hon sig inte. Hon sa: ”Kom nu och ta den, annars blir det med tvång”. Så jag tog den ”frivilligt”, fylld av skam och äckelkänslor över det som jag tyckte var nedvärderande, för alternativet var ju med tvång, och jag vågar inte korsa den gränsen för vad de kan göra med/mot en bara man har de där tre bokstäverna i inskrivningen.