Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Självmordsförsök nonchalerades

En av alla gånger jag låg inlagd på BUP så försökte jag hänga mig på mitt rum varje dag, flera dagar i streck (minns inte längre exakt hur många, men närmare en vecka tror jag). Jag mådde med andra ord fruktansvärt dåligt och det enda jag ville var att dö. Det enda personalen gjorde när detta hände var att låsa rummet. Så var saken enligt dem ”löst”. Jag mådde lika dåligt, snarare sämre eftersom jag inte hade den utvägen då, men fick ingen annan hjälp. Det enda de gjorde var att låsa dörren. Jag var kvar med mina känslor som jag inte stod ut med, som gjorde att jag ville dö. Och gick sönder inuti, ännu mer av att mina allvarligt menade självmordsförsök tycktes nonchaleras – på en slutenvårdsavdelning.

Jag delade rum med en person under den här tiden. På natten hade vi dörren öppen och personal satt utanför hela natten. Enda anledningen till detta ”halv-vak” var att hen jag delade rum med var orolig och inte kände sig trygg med att jag inte skulle göra något. Så för hens skull satt de utanför på nätterna.

Jag förstår än idag inte varför de inte tog mig på det allvar de sa att de gjorde, men visade gång på gång på gång att de inte gjorde. På den tiden vågade jag inte göra något destruktivt när någon såg av respekt för andra (vilket jag lärde mig att göra senare), vilket gjorde att de i stort sett ignorerade att de hade en patient som dagligen försökte hänga sig och desperat bara ville dö. Istället för att hjälpa mig. Hade de sett mig då (och alla andra tillfällen på BUP), hade de hjälpt mig under den här tiden, så är jag övertygad om att det inte hade behövt gå så långt som det sedan gjorde.