Jag väntade på vårdplats för min anorexi på en privat klinik. Undertiden sa vårdcentralen att jag skulle åka till akuten om jag fysiskt blev sämre, psykakuten om jag behövde stöd undertiden. Vårdcentralen kunde inte ge mig samtalsstöd i någon form då jag stod i kö till en privat klinik. En dag slog mitt hjärta oregelbundet och jag trodde att det skulle stanna, åkte då in till akuten, berättade om min situation.  De tog då EKG, sa att jag var stark som tog hjälp men sen skickades jag hem. ”Vi kan inte göra något här” fick jag som svar. I ren panik för mitt liv lyckades mamma och pappa få en akuttid på psyket. Allt efter att båda gråtit och skrikit på personalen i telefonen i cirka 45 minuter. När jag väl kom dit pratade jag med två sjuksköterskor i 10 minuter, blev sedan lämnad ensam i rummet en timme för att de skulle skriva ihop en krisplan. 1. Gå upp ur sängen, 2. Gå en promenad, 3. Ring hit. Det var allt jag fick till min hjälp för att klara tre månader ensam innan jag skulle börja min behandling som jag är på nu. Vägrade ringa dit igen och kan inte lita på öppenvården. När jag ser tillbaka på hur mitt tillstånd var då undrar jag hur de inte kunde lägga in mig, jag var gravt underviktig och farligt låg puls.