Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Vem pratade jag med egentligen?

En morgon när jag vaknade hade jag extremt mycket ångest, så snart jag slog upp ögonen på morgonen så hamnade jag in i en panikattack. Denna panikattack höll i sig i flera timmar och eftersom jag aldrig upplevt att få en panikattack direkt när jag vaknar var jag handfallen. Sedan tidigare har jag problem med depression, ångest, självskadebeteenden, suicidtankar och ätstörningsproblematik, och vid tidpunkten hade jag ett självmordsförsök i bagaget. Panikattacken ledde till att jag började självskada ordentligt och skar mig djupt, efter detta började jag skriva avskedsbrev och skickade ett sms till en kompis. Hen kom över på direkten och stoppade mig innan jag hann gå för långt.

Hen börjar då ringa runt för att se var jag kan få hjälp, och blir då hänvisade till en psykiatrisk akutmottagning i en närliggande stad. Vi ska precis till att åka när min vän får ett samtal på sin telefon, det är ett mobilt team i staden jag bor i. De säger då att vi måste komma till dem innan vi kan åka till akutmottagningen – trots att vi fick strikta order från personalen på akutmottagningen att åka direkt till dem snarast – jag orkar inte tjafsa så jag säger till min vän att vi får väl lov att träffa dem och se vad de har att säga.
´
När vi kommer fram till det mobila teamet är det sent och ingen är i väntrummet, allt är nedsläckt. Efter mycket bankande kommer det mobila teamet och släpper in oss på avdelningen och tar oss in till ett rum. De är två stycken som sitter och ska prata med mig och evaluera huruvida jag kan få någon vård. Eftersom de är på jour måste de ha telefonen med inne i rummet, så om det skulle ringa går ena ut och tar samtalet medan den andre är kvar i rummet och pratar med mig. Vi hinner knappt sätta oss innan telefonen ringer, alltså går den ena personen ut ur rummet. Jag och min vän sitter ensamma i rummet med den andra personen, som fortsätter fråga ut mig.

Hen är väldigt otrevlig och lyssnar inte på vad jag säger, utan när jag förklarar att jag tänkte begå självmord säger hen istället att så illa kan det ju ändå inte vara, nu får du väl ta och lugna ner dig. Min vän tar då upp att jag har sår på benen efter självskadan och ber hen titta på dem och se om såren behövs sy eller tejpas. När jag visar såren – som var relativt djupa och behövdes iallafall tejpas – säger hen att det där är ingenting knappt ens en självskada. Min vän reagerar då starkt och påpekar att det faktiskt är ganska djupa sår, men hen bara snäser kort och avslutar diskussionen gällande det.

Efter detta börjar hen att pressa mig på information gällande hur jag mår, jag har alltid haft svårt att beskriva eller ens förstå mina känslor. Så när jag försöker förklara så gott jag kan får jag istället höra att jag är ju knäpp eftersom jag inte kan förklara vad jag känner. Hen fortsätter att pressa och pressa på alla ömma punkter och jag bryter tillslut ihop och skriker att jag inte vet, sedan stänger jag ner totalt och kan inte säga annat än ”jag vet inte, snälla kan vi åka hem. Jag vill bara hem. Det spelar ingen roll längre, jag vill bara dö”. Här får min vän nog, ryter till hen och säger ”Är du dum i huvudet på något sätt? Vi kan inte åka hem nu. Åker vi hem nu, då kommer jag förlora henom!”.

Hen skrattar då och frågar om min vän skulle hålla koll på mig om vi åker hem. Vi sitter helt stumma, hen fortsatte sedan med att säga att jag bara var ute efter uppmärksamhet och att vi bara borde åka hem.

Här vet jag inte exakt vad som sades, jag slutade lyssna och bara fokuserade på att ta mig ur hyperventilationen jag hamnat i. De bitar jag minns är min kompis som skäller ut hen och att hen skrattade och upprepade något om hur patetisk situationen var (eller något liknande, som sagt lite luddigt här). Efter mycket om och men så får vi då klartecken från det mobila teamet att åka ut till akutmottagningen. När vi kommer ut från mobila teamet håller min vän om mig och säger ”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt att jag tog dig till den där fruktansvärda människan, fy fan säger jag bara. Jävla idioter, jag är så ledsen att du behövde uppleva detta”.

När vi sedan anländer på akutmottagningen tas jag emot och de lägger in mig på direkten, inga konstigheter. De hanterade det väldigt bra och jag fick ett bra bemötande.

Detta i sig är ett illa bemötande. Men det värsta är nog att jag – några månader efter denna händelse – blir remitterad till specialist psykiatrin på samma vuxenpsykiatri avdelning. Här får jag träffa en jättebra läkare och jag får en vårdkontakt som jag har stort förtroende för. Under ett möte hos min vårdkontakt så berättar jag händelsen, och förklarar varför jag inte vill kontakta det mobila teamet om jag behöver akutvård. Vårdkontakten har jobbat på avdelningen länge och känner till alla personer som jobbat i det mobila teamet och på avdelningen i allmänhet. Jag beskriver då hen och nämner hens namn, min vårdkontakt blir genast extremt misstänksam. Jag får då förklarat för mig att det aldrig har jobbat någon med det namnet eller utseendet på varken avdelningen eller det mobila teamet. Och eftersom det inte var någon annan där (förutom jag och min vän samt de två från teamet) då det var så sent på dagen när vi var där, så fanns det ingen annan personal som eventuellt hade kunnat sett oss.

Så min fråga är då… Vem fan var det egentligen jag pratade med?