Jag var inlagd under LPT sedan tre veckor tillbaka. En dag träffade jag en annan läkare, som innan han frågat hur jag mådde, berättade att han skriver av tvångsvården och ger mig fri utgång. Jag hade träffat honom under en tidigare inläggning och hade inget förtroende för honom sedan tidigare, så egentligen blev jag inte förvånad. Jag svarade iallafall pga förtroendebristen väldigt kort på hans efterföljande frågor om mitt mående då jag inte upplevde att han brydde sig om mina svar (upplevde mig få det bekräftat igen med tanke på att han skrev av tvångsvården innan han frågade). Det var något som jag förklarade för honom så han visste varför jag var avig mot honom.
Han konstaterade iallafall att jag egentligen inte behöver vara inlagd och ställde sedan den retoriska frågan: ”Vill du bo hela livet på sjukhus?”. Det gjorde mig, som då var inlagd för första gången på 1,5 år (och dessutom inte av fri vilja), och som gör mitt bästa för att kämpa på i vardagen, oerhört ledsen. Jag förstår inte hur en läkare kan tro att en person VILL vara det (och vill man det så tänker jag att läkaren borde se problematiken bakom det och inte skeptiskt ställa frågan).

Jag blev arg och ledsen vartefter han upprepade samma fråga, och jag gick ut från läkarsamtalet. Självskadetankarna sköt i höjden och jag bestämde mig för att göra verklighet av de där överdostankarna som besvärat mig den senaste tiden, nu när jag också fått fri utgång. Jag pratade med en skötare som då inte ville släppa ut mig. Hon gick till läkaren och berättade om mina planer, vartefter han svarade att det var lugnt, hon kunde släppa ut mig.

Överdosen jag skulle ta var större än jag tidigare tagit och skulle bli allvarlig hade jag läst mig till, vilket skrämde mig egentligen. Men var läkaren så okej med att släppa ut mig för att ta en överdos så kunde det inte vara så farligt, försökte jag övertala mig själv medan jag svalde tabletterna.