Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Tycker ingen att min dotters liv är viktigt?

Min dotters psykiska ohälsa och anorexia började nog redan i 7an. Högpresterande, målmedveten och tävlade i olika grenar. Jobbade, och presterade max. Vi sökte då hjälp och fick samtals terapi inom bup. Började då hets äta istället. Sändes till dietist men hon var helt ute och cykla och det blev inte bra. Dottern fick höga betyg och ville plugga på annan ort. Jag var tveksam då måendet var sådär. Men jag släppte iväg henne. Hon kom hem väldigt trasig, djupt deprimerad och utmattad. 16  år och hamnade i sängen i 9 veckor. Jag började söka hjälp. Hon själv ringde soc. Det var kö på bup och jag fick hela tiden höra att det finns de som är sjukare de som behöver hjälpen mer en din dotter. Hon ligger I högen av sökande. En kväll körde jag henne till akuten men de tog ej imot det var fel län. Sökte morgonen efter igen till bup. De frågade om hon skadade sig själv nä sa jag.. Då fick vi fortsatt vänta.. Tills hon gjorde det. Så blev det då fick vi komma dit. Hon sattes då på medicin men någon mer hände ej alla tider avbokades.. Mitt i covid. Samtal avbokades gång på gång. Jag började ifrågasätta dottern undrade varför hon inte fick hjälp. En ny tid och nya sår. Visade sig att hon tagit tabletter och vi hamnade på akuten. Ett dygn sen fick hon en ny terapeut på bup. Helt oki men läkare var det inga och mediciner gav väldiga biverkningar. Hon kämpade och nån enstaka läkare gav nya diagnoser ny medicin. Så över ett år senare dök en ny läkare upp. Han beklaga att hon inte fått hjälp och sa att de diagnoser hon fått var fel. Ny medicin igen massa prover hjärnröntgen mm. Han lovade henne jag släpper inte dig. Ditt liv är viktigt.. Vi såg han aldrig igen.  Avbokade tider och väntan var lång. Dock så fick hon voxra av han som triggade  anorexia igen. Tappade 50 procent av sin vikt och nästa resa börja. Fyllde 18 och hamnade på vuxenpsykiatrin. De lovade dyrt och heligt hjälpa henne bara hon började äta. Nä nån hjälp fick hon inte läkartider avbokas, läkare som undrar varför någon som hon ung och vacker mår dåligt. Att hon med grav undervikt och puls på 45 enbart såg slank ut.. Dottern berättade för sköterskan. Hon ville att hon skulle ljuga ihop att hon var rädd för män så hon fick byta läkare . Jag tog kontakt med både henne och chefen. Det har inte hänt något efter det och nu gått ett halvår till. Nya läkaren avbokat.  Remiss till ätstörningsenheten igen men de avbokade idag. De tyckte sist hon hade för svåra tankar. Vi letade upp en online hjälp för ocd och har haft privat hjälp men utan läkare så blir det bara som plåster ej läkt.

Ikväll så var tankarna extra tunga och inne på år 4 utan att en enda hjälpt henne på riktigt. Hennes liv är inte viktigt men det är det för mig. På lördag fyller hon 19 år och det enda jag önskar är att hon ska må bra.

Behöver öppna upp sig för flertalet främmande personer

Jag var inlagd på slutenvård efter intox i suicidsyfte. Jag gick motvilligt med på att på psykiatrisk slutenvård dagen efter då jag var ”somatiskt färdigbehandlad”. Jag har stora sociala svårigheter och autism & ADHD, trots det så var det två ST-läkare, en ssk-student, en ssk, någon annan student och en överläkare med på mitt läkarsamtal. Alltså jag och sex professionella. Fick ingen fråga om det var okej för mig att delta. Sedan fick jag direkt ingående berätta om mitt suicidförsök och jag sa att jag mådde lite bättre. Överläkaren sa ”du verkar inte må så bra, hur är du när du mår bra då? Är du alltid såhär blyg?” Och jag säger ”mm”. Här sitter jag alltså med sex helt främmande människor och ska berätta om det svåraste. ”Du får prata högre, jag är gammal så jag hör dåligt” sa hon och de två läkarna smålog mot varandra. Det låter kanske inte så farligt, men med tanke på att mina problem sedan väldigt nyligen har bortförklarats med ”blyg” hela mitt liv, så kände jag mig förnedrad och återupplevde alla gånger jag varit med om det. Att ens sätta mig i den situationen (jag förstår att utbildning krävs osv) när man i den senaste anteckningen från öppenvården kan läsa att jag inte ens klarar av en ny kontakt med EN person, får mig faktiskt att bli väldigt besviken på vården. Attityden från läkaren fick mig också att vilja springa därifrån. Jag har varit med om liknande situationer både innan och efter diagnos, och mår dåligt bara av att tänka på dessa situationer  .

Ger barn starka påverkande läkemedel utan uppföljning

Jag blev som 16 år gammal satt på antidepressiva hos BUP. Den medicin jag fick gav mig kraftiga biverkningar såsom konstant illamående, hyperaktiva reflexer och ett påverkar korttidsminne. När jag tog upp dessa biverkningar till min läkare på BUP fick jag svaret att det är så ibland samt en ytterligare medicin för att lindra illamåendet, en medicin egentligen menat för magsår.

Det tog mig 2 år, 3 läkare och att förflyttas till vuxenpsykiatrin tills en läkare tog mina biverkningar på allvar.
Efter undersökningar och blodprov har det visat sig att jag har en minskad omsättning av enzymen som bryter ned just det läkemedlet jag har gått på. Därav har jag haft en alldeles för hög dos i kroppen i två år.
Min sista läkare innan min nuvarande valde att sätta mig på högsta dosen möjlig utan att jag själv egentligen ville. Det var något hon starkt trodde på. Jag kunde bara gå på den dosen i två veckor innan jag själv satte ner den då mina biverkningar blev alldeles för svåra. Nu i efterhand har det visat sig att vid den dosen kan medicinen tillomed varit på en toxisk nivå i min kropp.
Jag har nu slutat med medicinen för ungefär en månad sedan men har fortfarande utsättningssymptom då jag haft en sådan hög nivå i kroppen.Såklart har antidepressiva gett mig lite positiva effekter på mitt mående annars hade jag aldrig stått ut med detta i två år. Men då min kropp inte har kunnat bryta ner läkemedlet har det inte gett alls den effekt som var menat och som ett annat läkemedlet hade kunnat ge.

Min nuvarande läkare, som tog detta på allvar, är fantastiskt och har nu gjort en intern anmälan mot BUP för allt detta.
Är så besviken på vården att dem ger en så ung person ett starkt påverkade läkemedel utan riktig uppföljning och utan att lyssna på patientens upplevelse.

Läkare ordinerar dubbel maxdos

Jag vet inte hur allvarligt detta räknas, jag hade ändå lite tur.

Jag var inlaggd i ungefär en månad, under den tiden fortsatte jag med min vanliga medecinering men så plötsligt skulle de höja den dubbelt så mycket. Trots att den var på max dos. Även personalen som gav mig medecinen tyckte det var konstigt men de följde ordern ändå. Jag gick på 200% dosen i runt en vecka innan de kom och sa att det skett ett misstag och att det var fel och undrade om jag var okej. Tur väl för mig så var jag det, men tänker ibland på vad som hänt om det misstaget skett med en starkare, farligare medecin? Tex en jag tar idag? Det skulle kunna fått dåliga, om inte farliga konsikvenser. Nu hade jag tur, men någon annan kanske inte skulle ha det.

6 År med mediciner som inte fungerar-tas ej på allvar

Jag sökte mig till BUP som 11 åring. Min pappa var orolig för mitt mående under sommaren och tog mig till vårdcentralen för att få vägledning. Fick remiss till BUP och kallades dit efter några veckor. Kunde inte komma på de tider de gav (två stycken) så de sa att det uppenbarligen inte var så illa. I december samma år är jag 12 år gammal och försöker ta mitt liv. BUP tar mig på allvar då, dock så säger de att självmordsförsöket enbart var för uppmärksamhet. Vid första mötet med BUP i hemregion (var i en annan region när jag hamnade på sjukhus) får jag antidepressiva utskrivna. Kastas runt mellan olika personer från jourteamet, får ingen riktig samtalshjälp. Medicineringen trappar de bara upp mer och mer. Tillslut sitter jag som 13 åring på maxdos som ger mig milda symtom av serotonin syndrom. Jag tar upp det med mina föräldrar och läkare men de säger att jag bara vill sluta ta min medicin och att det inte är någon fara. Det är så otroligt obehagligt att varje dag genomlida serotonin syndrom (även fast det inte är grovt) så jag väljer att själv sluta ta min medicin. Gömmer för mina föräldrar att jag inte tar den och samlar alla tabletter på rummet. Får abstinens av att ha gått från 200mg till 0mg på en gång. Mår skit en stund men kände att det var värt det för att slippa ha skakningar, illamående, diarré, kallsvettning, etc. BUP visste inte om detta, jag hade ropat efter hjälp så länge utan att ha blivit tagen på allvar så jag kände inte att jag kunde berätta. Dock så saknade jag den obehagskänsla medicinen gav mig, utvecklade ett missbruk. Alla samlade tabletter som jag hade använde jag för att ge mig själv serotonin syndrom. Tog små överdoser som jag sedan trappade upp och lärde mig hur mycket jag skulle ta för att få önskad effekt. Försökte få hjälp för detta men BUP tog mig fortfarande inte på allvar.

Jag försöker ta mitt liv igen, denna gång med alla tabletter jag samlat på mig och hamnar på sjukhus igen. Försöker berätta om missbruket för läkarna där men de tror bara jag gjort patetiska självmordsförsök.

Är 14 och missbruket blir värre, jag överdosera minst en gång i veckan. Börjar tro att jag skadat levern och tar upp det med BUP men blir än igen inte tagen på allvar. De byter min medicin till en annan antidepressiv medicin någon gång på hösten/vintern när jag är 14. Två självmordsförsök på ca två månader, dör nästan båda gångerna. Hamnar på psyket och har idag PTSD symtom från vistelserna.

Stabiliseras lite efter andra vistelsen på psyket, dock inte pga psykiatrin alls. Har äntligen en psykolog, känner mig dock inte super trygg med henne. Känner inte att medicineringen fungerar och BUP väljer att byta medicin på mig. Denna nya medicinen ger mig dock grova dagliga panikattacker. Tar upp det med läkaren och de säger åt mig att testa en liten stund till. Panikattackerna fortsätter och det är inte hållbart så de byter tillbaka till den medicin jag hade tidigare. Jag bönar och ber om att få byta från SSRI till en SNRI men de säger att tyvärr går det inte. Så de sätter in medicin för bipolär sjukdom tillsammans med antidepressiva för att ”stabilisera” mitt mående (som förövrigt inte har dessa dalar och toppar de prata om).

Är nu 18, tar medicin som inte ger någon effekt och mår fortfarande skit. Tar maxdos av antidepressiva och måendestabiliserande och har gjort det i flera år utan någon synlig effekt. Allt är det samma som utan medicinen och jag funderar igen på att sluta ta den.

Ingen på min sida

När jag precis fyllt 18 år blev jag nekad överflyttnign från BUP till vuxenpsykiatrin. Tre månader senare blev jag inlagt på LPT. Det var min första inläggning någonsin. Jag var 18 år gammal, hade ingen kontakt med vuxenpsykiatrin. Jag visste ingenting. Vissste inte hur det fungerade att vara inlagd, eller vad som var normalt. Det jag sen fick gå igenom traumatiserade mig för livet.

Jag blev inlagd på avgiftningen, avdelningen för missbruk. Ingen talade om för mig att det fanns andra avdelningar, Det innebar att jag fick klä av mig framför vårdpersonalen, kissa i en kopp, bli av med alla mina tillhörigheter. Bytte om till sjukhuskläder, för man fick inte ha sina egna och blev ledd till mitt rum. Jag hade fått x-vak. Ingen hade talat om för mig vad det betydde. Så en person satt kvar i rummet. När jag ville gå på toa försökte jag stänga dörren, men då öppnade de den igen. Så förstod jag vad ett x-vak betydde.

På en missbrukaravdelning får ingen annan än personalen gå in och ut. Det betydde att jag inte kunde ha någon kontakt med mina anhöriga.Jag kunde ha min telefon en timme om dage ungefär. När jag tagit slut på batteriet fick jag be om hjälp att ladda den. Eftersom jag inte vågade, så kunde blev det att jag inte hade den vissa dagar.

Ingen ur personalen förklarade någonting för mig. Varannan dag träffade jag läkaren, som sa att jag var för skör för att flyttas över till allmönpsykiatrisk avdelning. Jag hade ingen aning om vad skillnaden var, så jag protesterade inte.

Jag mår dåligt av att äta ihop med andra. Så jag åt nästan inget under tiden jag var inlagd. Ingen ifrågasatte det. Ingen brydde sig. Den mesta av tiden tillbringade jag i min säng, för rädd för att gå ut och tittta på tv. Låg och stirrade in i taket. Jag pratade nästan inte med personalen. Jag vågade inte.

Jag visste inget, förstod inget. Jag var 18 år gammal.

Efter två veckor i detta limbo, utan någon som förklarat varför jag var där, fråga vad jag ville och hur jag mådde, vad jag behövde, fick jag nog. Jag började skrika till läkaren att om hon inte lät mig gå hem så skulle jag hitta ett sätt att ta mitt liv, kosta vad det kosta ville. Avdelningsläkaren ringde chefsöverläkaren som skrev ut mig på två röda sekunder. Hon förstod direkt att detta hade gått fruktansvärt fel. Men allt var redan för sent. När jag kom hem hade jag gått ner 8 kg, jag var så tunn att min mamma grät.

Mina historier från psykiatrin blev hemskare efter denna händelsen. Berättelser om våld, fysiskt och psykiskt. Tvångsmedicineringar och bältesläggningar. Jag skriker att det gör så ont, det känns som om de försöker dra av min arm, de svarar att jag ska vara tyst. Blåmärken från nedbrottningar och fasthållningar. Men de djupaste ärren är alltid orden. Sjuksköterskor som vägrar tala om för läkaren att man behöver hjälp, läkare som ignorerar journalerna. Skötare som säger att man är dum, löjlig, att man har fel, mår fel. Eller som säger att man aldrig skulle våga att ta sitt liv, för man är för feg. Nästa dag ligger man på som-intensiven med så mycket gifter i kroppen att man är nära att dö. Svält i ren frustration, tvångsmatning. In och ut. Men inget våld jag varit med om, varken det fysiska eller det psykiska kan slå det där första bemötandet. Den gången när man precis har blivit vuxen, står utan hjälpen från BUP för första gången och måendet bara rasar. Och man blir lämnad själv. Avklädd, utsvulten, på en avdelning med personal som har erfarenhet av missbruk och avgiftning. Rädd och ensam.

Jag är fortfarande rädd.

Jag känner mig utan rättigheter när jag är inlagd. Jag har varit inlagd på LPT fler gånger än jag kan räkna. Under de gångerna har jag varit i rätten, men bara två gånger har jag fått träffa en advokat. Efter 5 minuters samtal ska de försvara mig mot läkaren som skrivit in mig, en sakkunnig som alltid lyssnar på läkaren och rättens ledamöter som i nästan inga fall går på patientens linje. De få rättigheter som finns för LPT-patienter finns inte. De finns inte. Jag har flera gånger bett om kontaktperson, vilket jag har rätt till enligt lagen. Det har jag aldrig fått. Inte en enda gång. Så vad gör man? Man skriker och gråter. Man agerar utåt. Man får x-vak och tvång. Om och om ingen.

Jag önskar att jag skulle få någon på min sida. Oavsett vad. Oavsett om jag bad om det eller inte. Oavsett hur jag mådde . Andra frihetsberövade har rätt till försvarsadvokat, men det har inte jag. Bara 5 minuter före min förhandling, kanske om jag har tur. Inte alla gånger, och inte förrän efter ett visst antal dagar. Jag har inte rätt till läkare när jag behöver det och ber om det. Jag har rätt till stödperson, men det får jag inte. Så vad ska jag göra? Hur kan jag inte vara rädd?

”Du har en pojkvän, du har ett bra liv”

När jag var 18år gammal för ca 13år sen)  så tog jag  en överdos för att begå självmord.

Men jag hamnade på sjukhuset, när jag låg på AVA och skulle bli bedömd av en läkare från psykiatrin så kom det en läkare som jag aldrig hade träffat ännu. Hen visade sig vara chefsöverläkare och jag var påverkad av min överdos när hon frågade mig när jag hade sagt att jag hade en pojkvän: ”Men du har en pojkvän, du har ett bra liv!” Sen så sa hen att jag inte behövde bli inlagd på psykiatrin utan att jag kunde skrivas ut direkt från AVA. Hen kände inte mig över huvud taget och mina vänner som jag hade då ville att jag skulle bli inlagd på psyk men det fick jag ju inte. Jag skrevs ut från AVA utan någon planering framåt eller kontakt med psykiatrin..

”Varför hoppar du inte”

har eips
Jag känner själv allt dåligt med vården kom när jag fick dignosen kan rabbla i timmar om allt dåligt som hänt i vården som jag tror är koplat till just att jag har eips men en specifick händelse är väl den gången min läkare sa att ” det fins massa tåg och broar varför hoppade du inte ” efter att jag taggit en överdos. Var dessutom väldigt tydlig med att det var icke självmords relaterat . Stog där och kände att jag borde gjort nåt värre …

Öppenvårdsläkaren räddade mitt liv

Jag har haft en svår anorexia under mer än hälften av mitt liv. Sommaren 2015 mådde jag väldigt dåligt och åkte in och ur från sjukhuset antingen via psykiatrin eller direkt från somatikem efter suicidförsök. Varje försök efterföljdes av en bedömning av en psykiatriker, majoriteten av gångerna fick jag åka hem så fort jag var färdigbehandlad somatiska. Precis som jag ville, då kunde jag komma hem och samla ork till nästa suicidförsök. Hoppas att det lilla motivation till behandling som jag hade inte skulle ta över och göra att jag en stund efter intox skulle ringa 112.

Så kom dagen jag bestämt mig att återigen försöka suicidera, denna gången var det en orolig vän som ringde 112 när jag inte svarade. Hamnade på IVA efter ett hjärtstopp och låg i  respirator i flera dygn, allt tydde på kraftig hjärnskada och oklarhet om jag ens skulle vakna upp igen. Det gjorde jag med en dubbelsidig pneumoni, efter en lång behandling med iv antibiotika skulle en psykiatriker återigen bedöma mitt mående, hade då haft vak i två veckor. Jag skyllde återigen på ångest och att intoxen bara var ett sätt att lindra den. Läkaren, som jag träffat tidigare säger då ”Vi tror att vi vet att du tar intoxer i suicidsyfte, men vi har ingen möjlighet att behandla både din depression och din anorexia, så säger di att du inte är suicidal så låter jag dig åka hem igen”. Dagen efter detta så körde min läkare i öppenvården mig direkt till en avdelning i sin egen bil och efter att hon skällt ut läkaren som skrev ut mig dagen innan så la hon in mig på lpt. Kan idag se hur hennes agerande räddade mitt liv.

Jag är henne alltid tacksam

Hemskickad ”naken” och utelåst

Då jag efter en av mina överdoser + självskador blev hämtad av ambulansen vart jag duschad och invirad i handdukar och körd till sjukhuset utan telefon, nycklar eller skor på fötterna. ID-kortet hade de dock tagit med. Väl på sjukhuset vart jag iklädd deras plastiga one-size engångskläder och under hot om vårdintyg rullad ner till psykakuten i rullstol för bedömning. Väl där gjorde de bedömningen att allt var som det skulle med mig (!?) och ringde efter en taxi som skjutsade hem mig. Vårdpersonalen ringde dock aldrig någon av mina anhöriga och informerade dem om att jag skulle bli hemskickad så de utgick ju från att jag fortfarande var kvar på sjukhuset. Jag var ännu inte helt klar i huvudet så jag var inte förmögen att själv inse behovet av be dem om detta. Väl hemma vart jag dessvärre utelåst. Jag skämdes alldeles för mycket för att våga ringa på någon granne i och med hur jag såg ut; Bandagerad arm, alldeles för stora sjukhuskläder, fett och trassligt hår och barfota (det var som tur var sommar). Eftersom jag dessutom hade mens hade jag naturligtvis också blött igenom då jag inte hade några underkläder. Jag satt därav och väntade i trapphuset i flera timmar tills jag kunde tänka klart och var stadig nog på benen att kunna ta mig till en kompis två hus bort för att ringa min sambo. Det visade sig då att det var där han befann sig. Att bli behandlad på detta vis av vården var oerhört förnedrande och eftersom jag var redan i sårbart skick innan jag kom till akuten var det ju inte som att jag kände mig desto mer värd och motiverad att leva efter att ha varit där och blivit behandlad på detta vis. Som tur var agerade jag inte ånyo på några självmordstankar utan såg till att få kontakt med min sambo. Jag skrev till patientnämnden om detta i efterhand men fick till svar från chefen för slutenpsykiatrin att hon inte var i stånd att kunna ifrågasätta sin personal då de besatt den högre medicinska kompetensen och de hade ju knappast skrivit något som hon kunde anmärka på i sina journalanteckningar. Min historia som dessutom kunde intygas av mina anhöriga vägde alltså ingenting. Hon beklagade bara hur jag hade upplevt min vistelse där och att hon hoppas att jag ska känna mig trygg med att söka mig vård där igen i framtiden.