Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Hemskickad ”naken” och utelåst

Då jag efter en av mina överdoser + självskador blev hämtad av ambulansen vart jag duschad och invirad i handdukar och körd till sjukhuset utan telefon, nycklar eller skor på fötterna. ID-kortet hade de dock tagit med. Väl på sjukhuset vart jag iklädd deras plastiga one-size engångskläder och under hot om vårdintyg rullad ner till psykakuten i rullstol för bedömning. Väl där gjorde de bedömningen att allt var som det skulle med mig (!?) och ringde efter en taxi som skjutsade hem mig. Vårdpersonalen ringde dock aldrig någon av mina anhöriga och informerade dem om att jag skulle bli hemskickad så de utgick ju från att jag fortfarande var kvar på sjukhuset. Jag var ännu inte helt klar i huvudet så jag var inte förmögen att själv inse behovet av be dem om detta. Väl hemma vart jag dessvärre utelåst. Jag skämdes alldeles för mycket för att våga ringa på någon granne i och med hur jag såg ut; Bandagerad arm, alldeles för stora sjukhuskläder, fett och trassligt hår och barfota (det var som tur var sommar). Eftersom jag dessutom hade mens hade jag naturligtvis också blött igenom då jag inte hade några underkläder. Jag satt därav och väntade i trapphuset i flera timmar tills jag kunde tänka klart och var stadig nog på benen att kunna ta mig till en kompis två hus bort för att ringa min sambo. Det visade sig då att det var där han befann sig. Att bli behandlad på detta vis av vården var oerhört förnedrande och eftersom jag var redan i sårbart skick innan jag kom till akuten var det ju inte som att jag kände mig desto mer värd och motiverad att leva efter att ha varit där och blivit behandlad på detta vis. Som tur var agerade jag inte ånyo på några självmordstankar utan såg till att få kontakt med min sambo. Jag skrev till patientnämnden om detta i efterhand men fick till svar från chefen för slutenpsykiatrin att hon inte var i stånd att kunna ifrågasätta sin personal då de besatt den högre medicinska kompetensen och de hade ju knappast skrivit något som hon kunde anmärka på i sina journalanteckningar. Min historia som dessutom kunde intygas av mina anhöriga vägde alltså ingenting. Hon beklagade bara hur jag hade upplevt min vistelse där och att hon hoppas att jag ska känna mig trygg med att söka mig vård där igen i framtiden.

”Hej jag har droger, säg vilka du vill ha”

Jag ligger övervakad på en så kallad suicidpreventionsplats, för patienter som skadar sig och/ eller är självmordsbenägna. Samtidigt som jag läggs in på avdelningen, läggs en narkoman in, bland alla oss andra, då det tydligen inte fanns platser på avdelningen för missbrukare.
Han får gå runt bland oss helt oövervakat på avdelningen, och har med sig droger som han vid ett tillfälle tar en överdos av. När han kommer fram till mig så säger han: ”Hej! Jag har droger, säg vilka du vill ha.” Därefter pratar han vitt och brett om alla brott han begått och att han suttit inne för dråp. Därför skrämmer han livet ur både mig och en medpatient.
Jag skriver till cheferna för avdelningen och anmäler även händelsen till IVO. Cheferna tycker ”att det vore bra att ha en särskild beroende-akutenhet, men politikerna prioriterar inte detta just nu.” Och ”Det är väldigt intressant att få höra patienternas erfarenheter.”
Det handlar alltså om pengar, och att pengar för att skydda icke drogmissbrukare, som är psykiskt sjuka, inte är lika viktigt. Vad hade hänt om jag tagit emot drogerna? Och blivit missbrukare, eller psykotisk? Vad hade de sagt då?
IVO tyckte inte att en vårdskada skett, då ”hen mest blev rädd”. Vad hade krävts för att det hade blivit en vårdskada? Att jag, som också har en psykosdiagnos, hade tagit emot drogerna om jag varit i ett psykotiskt tillstånd? Hur kan man vilja riskera detta?

”Barn tycker om att experimentera”

När jag var 10 år kontaktade en av mina föräldrar BUP för hen trodde att jag kanske hade autism. Det enda de sa var att det är vanligt för barn att vara blyga. Fyra år senare tvingar en förälder mig att gå dit för hen hittade rakbladen jag använde för att skada mig. Jag har skadat mig själv sedan jag var ett barn, men började skada mig med just rakblad efter att jag blev elva år. Blev diagnostiserad med autism när jag var 16. Även fast jag är 100% säker på att jag hade depression och ångest då, lade de aldrig till det i min journal. Efter att jag blev 18 så sa BUP att jag skulle få prata med den enda vuxenpsykiatrin som finns där jag bor. De hörde aldrig av sig, och min psykiska ohälsa rasade samman otroligt snabbt. När jag gick på gymnasiet hade jag noll kontakt med all slags vård. Varje dag hade jag panik attacker och autistiska meltdowns på toaletterna i skolan. Varje dag. En gång försökte jag till och med hänga mig där men lyckades inte. Jag skadade mig själv grovt varje dag men ingen hjälpte mig, även fast en av mina föräldrar ringt till chefen på vuxenpsyk flera gånger. När jag väl fick kontakt där efter kanske ett eller två år, så blev jag inte tagen på allvar. En gång träffade jag en doktor och hen sa ”du vet väl att man ska skära sig vertikalt om man vill dö?” till mig efter att jag sa at jag skär mig varje dag. Jag och min förälder anmälde hen men patientnämden sa bara att de skulle prata med hen, för det fanns inget bevis. Den doktorn jobbar fortfarande där, har sett hen i korridoren när jag varit där på uppföljning av medicin.

Jag tog också upp att jag ville ha någon slags terapi där, vad som helst, men allt jag föreslog blev ignorerat. ”Samtalsterapi där man går igenom hela sitt liv skulle inte passa dig” fick jag höra mycket. Men vad visste de om mig? Jag fick inte ens någon annan terapi som förslag.

Pga allt detta + situationen hemma försökte jag ta mitt liv 10+ gånger under 2017. Varje gång fick jag stanna på sjukhuset en natt, prata m doktor dagen efter och sedan åka hem. Rinse and repeat, varje gång. Ingen verkade ta mig på allvar. Fick höra av en förälder att jag njöt av all uppmärksamhet, att jag inte skulle ha dött av att ta si och så många piller, mm.

När jag var i 20 års åldern så bad jag om DBT behandling och de på vuxenpsyk ringde min gamla psykolog från BUP och jag fick träffa hen igen efter minst tre år bara så att hen kunde säga till mig att jag inte behövde DBT behandlig för ”jag såg inte ut som att jag behövde det.” Hen sa också att det inte skulle hjälpa, även fast hen inte hade träffat mig på flera år.

Efter ett tag fick jag en ny fast kontakt med en sjuksköterska. Hen var hemsk och jag ville aldrig se hen i ögonen. Vid ett tillfälle erkände jag att jag hade skadat mig själv igen och hen gjorde ett ljud som man gör när man tycker synd om någon. Sen sa hen ”hur skulle du må om en vän sa nåt sånt till dig? så känner jag just nu”. Hen fick mig att känna mig skyldig. En annan gång sa hen att alla mår dåligt ibland efter att jag sa att jag ville ta livet av mig.

Har blivit inlagd ett par ggr efter detta. Några ggr när jag ville bli inlagd fick jag prata med en sjuksköterska för bedömning. Jag ville dit för jag hade inget annat val, men jag fick bara höra: ”men du ler ju, så då mår du ju bra. du får åka hem nu” och ”jag kommer skicka hem dig, prata med din partner istället”.
De gångerna jag faktiskt blev inlagd så kunde jag gråta våldsamt på nätterna men de som jobbade där sa bara godnatt och gick. En annan gång när jag blev inlagd blev jag tillsagd av en doktor att jag inte var psykiskt sjuk och att jag är helt frisk. Mår man bra om man är inlagd och har försökt ta livet av sig varje månad under ett helt år? Nej, precis. Jag fick hålla mig för att inte skrika i hens ansikte för jag var så arg. Pga saker som hände hemma vågade jag aldrig/kunde jag aldrig säga åt någon om de hade fel för jag visste ändå att ingen skulle förstå mig; inte ens mina föräldrar gjorde det. Det är fortfarande likadant. Jag fick hela tiden höra att allt var pga min autism och det var det. De gjorde aldrig någonting. Inte mina föräldrar eller psykiatrin. Hela mitt liv har folk sopat mina känslor och tankar under mattan. Psykiatrin (och andra i mitt liv) har fått mig att känna som att jag är helt galen och att jag inbillar mig att det är något fel på mig. Att jag bara vill ha uppmärksamhet. Så ska det inte vara. Varje gång de frågar om jag har tankar på att ta mitt liv så är jag ärlig och säger ja, men de slutar bry sig så fort jag säger att jag inte har en konkret plan. Bara för att jag inte har en klok plan betyder det inte att de kan slappna av. Alla mina försök har varit impulsiva.

Jag kände mig otroligt sårbar en gång så jag berättade för en sjuksköterska om mitt sexuella trauma (som fortfarande påverkar mig) från när jag var ett barn men hen sa ”barn tycker om att experimentera.” Sedan dess har jag aldrig sagt det till någon annan inom sjukvården, för jag vet att ingen bryr sig ändå.

Jag är en transman, och jag har sagt det till psykiatrin många gånger. Men de säger fortfarande ”hon” till mig. Fick läsa igenom min krisplan på en av deras datorer en gång, och då stod det att mina pronomen vad han/hen. Men i resten av dokumentet använde de bara feminina pronomen för mig. Även fast det stod i början av dokumentet att jag inte var ok med det… Min flickvän var på samma psykiatri en gång, och då frågade en överläkare henne vad jag var för kön för hon kallade mig för ”partner” som är neutralt. När hon sa att jag var en transman så frågade överläkaren vilket kön jag föddes som och då var hon tvungen att säga kvinna. Resten av mötet kallade överläkaren mig för ”hon” och ”flickvän”.

Just nu är den enda hjälpen jag får samtal på en habilitering pga min autism varannan vecka. Jag får en slags KBT behandling, men vi gör bara problemlösningar osv för vardagliga saker. Vi pratar aldrig om mina psykiska problem och min pågående självskada som är förmodligen roten till allt. Jag har skadat mig själv allvarligt i elva år nonstop och varit deprimerad i mer än hälften av mitt liv. Och jag är nästan helt övertygad om att jag kommer må och bli behandlad såhär tills jag ger upp.

Får än idag ångest av vistelser på IVA

Jag hade vårdats på en avdelning på psykiatrin i en länge tid tillbaka och tog en överdos på en av mina permissioner. Jag skickades till akuten och blev tagen som intoxlarm och folk sprang överallt för att hjälpa mig. Jag grät och var ledsen och ville inte ha hjälpen. Tillslut tog de upp mig på intensiven där läkaren sa att jag skulle dricka laxerande men när jag vägrade det sa hon att hon skulle gå och läsa i min journal för att se vad de skulle göra. Fem minuter senare kom hon tillbaka och det första hon sa vad ”sluta Datta med henne, hon vill bara ha uppmärksamhet och hon vill hamna här och bli omhändertagen av oss” jag grät och skrek. Försökte dra ut infarterna och gå. Sjuksköterskan (stor tung man) tryckte ner mig i sängen och la sig över mig för att hålla fast mig. Jag låg och grät och skrek att jag ville ringa min mamma innan de gav mig propofol och jag somnade. Personalen från psykiatrin reagerade starkt på läkarens bemötande och ville hjälpa mig att anmäla. Men anmälan togs aldrig emot. Istället fick jag veta att den här läkaren ville träffa mig och prata. Grejen var bara att när väl mötet kom hade hon fått veta att jag ville prata. Jag fick i alla fall fram frågan om varför hon sa och gjorde som hon gjorde. Då svarade hon långt om att ”jag blev rädd du skulle slå mig och jag har pratat med andra kollegor på jobbet som är rädda för att gå till jobbet ibland för att du ska vara där och de ska behöva rädda dig mot din vilja. ” hon la över ansvaret på mig. Det var jag som var fel. Det var jag som gjort fel. Jag har aldrig i hela mitt liv slagit en personal under dessa 10 år inom vården. Anmälan blev inte av. Och jag får fortfarande ont i magen och ångest och Flashbacks av mina vistelser på IVA

Överläkaren lyssnade inte

Jag lades in över nyårshelgen för suicidprevention. Hela min vård var kaos efter att ha blivit utkastad från en ätstörningsbehandling strax innan jul och ingen annan plan fanns, ingen fungerande kontakt. När jag fick träffa överläkaren efter helgen fick jag ett iskallt bemötande. Jag försökte börja förklara att allt kändes hopplöst, att det inte fanns någon plan. Jag blev bryskt avbruten med ett ”Jag tänker inte gå in i det där”. Hen informerade bara att jag skulle skrivas ut omedelbart. Jag fick inga frågor om suicidplaner. Jag packade min väska, gick ut från avdelningen direkt in på apoteket och tog en kraftig överdos med paracetamol. Jag låg sedan flera dygn på medicinsk avdelning med förhöjda levervärden.

Bristfällig suicidriskbedömning

När jag låg på en medicinsk avdelning efter ett suicidförsök kom en psykiatriker och gjorde bedömningen att jag inte var akut suicidal och kunde åka hem när jag var medicinskt färdigbehandlad. När mina närstående och min öppenvårdskontakt fick reda på det blev de oroliga och gjorde en plan för att möta upp mig hemma och sedan köra mig till psykakuten eller låta öppenvårdsläkaren skriva vårdintyg. Istället fick de personalen att köra mig till psykakuten för att träffa en annan läkare för ny bedömning. Då skrevs vårdintyg. Jag minns inte särskilt mycket av det här. Jag hade legat medvetslös och var fortfarande ganska borta av intoxen, så samtalet med den psykiatrikern mindes jag knappt alls dagen efter. Men ändå gjorde han bedömningen att jag inte längre var suicidal och kunde åka hem.

”Det här slutade då i att jag tog ännu mer tabletter”

Jag hade riktigt grov panikångest och självmordstankar som aldrig gick över, jag hade självskadat men inget hjälpte. Jag började ta tabletter. Någonstans inser jag vad jag håller på med och ringer psykakuten eftersom  min öppenvård och jouren hade stängt. En kille svarar i telefon, på något sätt får jag fram vad som har hänt och hur jag mår. Vår konversation:
-du behöver ta dig till akuten
-jag vet inte hur
-men sätt dig på bussen.
och sen la han på. Det här slutade då i att jag tog ännu mer tabletter.

Ordinerad överdos

Det är något år sedan nu.
Jag kom till en planerad inläggning på sluten avdelning för att trappa ut en medicin bevakat.
Allt praktiskt var klart och jag fick mitt rum och …. sen minns jag inte mer av den dagen eller dagen efter.
Läkaren hade skrivit fel i medicinlistan och den medicin som skulle trappas ned gavs ist nio ggr dosen och jag blev rejält påverkad.
En vän kom till mej och bevittnade allt detta.
Jag minns inte besöket.
”Vi är förvånade att du står på benen” är det första jag minns efter den ordinerade intoxen.

Misstrodd

Under en av mina inläggningar inom vuxenpsyk tog jag en överdos.
Hamnade på somatisk avdelning i fem dagar pga akut leversvikt och var nära att få en levertransplantation. Varför det tog sex timmar innan de skickade iväg mig efter de upptäckt händelsen är för att arbetsledaren inte trodde mig.