När jag hade legat inlagd på bups avdelning i cirka 2,5 år blev jag tillslut 18 och skulle flyttas till vuxenpsyk.
Jag kom dit och i 1,5 vecka var det okej men sen blev det helt sjukt.
Jag hade efter bara 2 dagar där fått helt egen frigång efter att jag i 2,5 år inte fått ens gått ut och ta luft själv. Det funkade i början men sen började jag må successivt sämre. Jag har alltid haft svårt att be om hjälp så att då säga till helt främmande människor att jag har fått självmordstankar igen var inte ens tänkbart.
Jag fick åka hem på en permission trots att en av anledningarna till att jag varit inlagd så länge var pga att jag inte kunde bo hemma. Jag fick med mig ett rakblad hemifrån och använde det på avdelningen. När personalen hittade mig cirka 1,5 timme efter jag varit på toan hela den tiden så tvättade dom av mina armar och satte på plåster utan handskar och nyspritade händer + det var flertalet sår som skulle behövts sys/tejpats.
Jag gav aldrig saken jag använt till personalen och dom gjorde ingen större sak av det utan dom lät mig ha kvar det.
Dagen efter sa jag till personalen att jag skulle ut och ta en promenad i skogen för att ”lugna mig” och det fick jag. Min plan var dock att ta livet av mig. Men när jag kommit ut i skogen så slant jag med det jag skadade mig på tummen så det kom sjukt mycket blod och jag insåg att jag inte skulle kunna ta livet av mig då det verkligen forsade blod. Så jag gick tillbaka till avdelningen motvilligt. Dom satte på plåster och sen ville dom prata. Sskan jag pratade med började ifrågasätta varför jag kommit tillbaka om jag nu ville dö. Jag svarade då att det var pga skadan på tummen som fysiskt hindrat mig, hon kollade på mig och skrattade till lite och sa ”men du kunde ju gått till akuten och fått plåster eller gått någonstans och tvättat av det och sedan gått tillbaka dit och tagit livet av dig”. Jag mådde efter det samtalet sämre än någonsin.
Dagen efter detta pratade jag inte ens med läkaren utan fick samma frigång som innan. Dom bestämde dock att jag skulle vara tillbaka innan kl 18. Jag gick ut och tillbaka till skogen och gjorde en snara och skrev hejdå till mina vänner. Dom ringde mig i panik och vi pratade i cirka 1,5 timmar tills min mobil dog. En del av mig ville hindras medans en annan del av mig ville dö så jag gick ut ifrån skogen och började gå mot spåret. Jag gick upp på en gångbro och skulle precis klättra över när 2 bilar stannade och började ropa och prata med mig. Jag fick panik så jag sprang ner på spåret där det är stängsel mot vägen så dom inte skulle komma in där. Jag la mig på spåret och skrek och grät att jag ville dö medans dom försökte prata med mig och ringde 112. Efter kanske 5 min såg jag 2 brandbilar, 1 ambulans och 2 polisbilar och brandkåren kom in på spåret och höll fast mig tills polisen kom. Jag fick lägga mig i ambulansen och så åkte vi mot psyk igen. Jag grät och skrek att jag ville dö, dom gick med mig upp till avdelningen och jag gick och la mig i sängen och dom gick ut. Dom pratade inte med mig, dom satt inte hos mig, ingen läkare, ingenting. Så dagen efter detta skrev jag ut mig själv trots att jag sa klart och tydligt till läkaren att jag kommer bli hemlös men hon tyckte ändå att det var ”mitt beslut och mitt val”.
Jag har aldrig åkt tillbaka till psyk igen stad efter detta. Detta trots att jag gjort två suicidförsök som gjort mig medvetslös och som gjort att jag hamnat på intensiven efter jag skrev ut mig.
Det känns som dom ville se mig död.