Efter alla år inom psykiatrin har mitt behov av att läsa journalerna efter varje öppenvårdssamtal/skiftbyte inom slutenvården stärkts. Och visat sig vara nödvändigt.

Det har flera gånger stått fel diagnoser och personalen har inte förstått varför jag vill att de ska stryka det felaktiga. Det har krävts flera påminnelser till kontaktpersoner och sjuksköterskor och läkare innan de till slut har ändrat.
Det har även stått fel information om vad som har hänt och varför jag är inlagd. En gång gjorde jag allt för att inte följa tvånget att göra ett suicidförsök och sökte hjälp, trots skammen och skulden det innebar. Sedan skrev någon i journalen att jag var där efter ett suicidförsök. Mitt inre blev fullkomligt kaos och exploderade i tvångstankar. Om det nu stod att jag hade gjort ett suicidförsök men inte hade gjort det, då hade jag hindrat mig själv helt i onödan. Stod det att jag hade gjort det då hade jag lika gärna kunnat göra det. Tvångstankarna var så starka och jag visste inte hur jag skulle hantera det.
När jag berättade det fick jag, så klart ingen förståelse, och jag lämnades till att återigen försöka hantera tvånget att ta livet av mig. Det som stod i journalen var, och är, tvunget att stämma.