Opsynligas logga

”det enda jag fick var en tid till Öppenvården”

I december nu åkte jag till psyk med polisen och hade inte varit där på 2 månader. under dessa 2 månaderna har jag mått sämre. speciellt tvånget har blivit värre och fått nya tvångstankar. berättade för läkaren om allt detta och blev hemskickad.

En vecka senare till psyk med polisen igen och blev hemskickad direkt av en annan läkare som var dryg fast jag hade varit vid tågstationen.

2 dagar senare stannade en polisbil vid mig på natten och frågade hur det var och sa att jag hade sån ångest och började gråta. de tog mig till psykakuten fast jag inte ville. hade inte kontaktat någon denna gg eller sagt något till nån annan. ingen visste jag var ute. en reserv jour satte lpt sen nästa dag på eftermiddagen tog läkaren på avdelningen bort lpt och sa bara ”vi får se hur det är imorgon” och efter helgen pratade jag med en överläkare och fick åka hem.

Allt är exakt likadant som innan jag kom hem. det enda jag fick var en tid till Öppenvården. jag har ingen hjälp eller medicin och det har varit såhär ett tag nu.

”Var rädda om era barn (sök andra vägar)”

Har haft depression, social fobi ångest och ett undvikande beteende sedan 14 års ålder (är 39 år idag). Har isolerat mig större delen av dom åren. Har egentligen aldrig fått den psykiatrisk vård jag behövt och som kunnat förbättrat min problematik. Har haft kontakt med BUP och vuxenpsykiatriska mottagningar. Träffade en kurator på psykiatrisk mottagning i många år (som inte har tillräcklig kunskap för att kunna hjälpa till). Hade djup depression och ångest men fick ingen egentlig vård. Fick först träffa en psykolog vid 30 års åldern (i en annan kommun) varav jag äntligen fick en diagnos bpd/avoidant personality disorder) som förklarade mitt beteende, mer än social fobi. Beteendet var dock cementerat och psykologen pratade om att hon vela träffat mig vid 20- årsåldern. Psykologen blev sedan privat (efter några månader) och inga av mina knutar löstes upp. Har sedan varit obehandlad (förutom medicin/sjukskrivning) och fler problem har tillkommit med åren bla ocd. Har fått KBT 10-20 veckor för min ocd  (inte hjälpt men åtminstone varit ett försök till vård/behandling). Ocd mottagningen är den enda psykiatriska mottagning (som jag stött på) med professionellt trevliga läkare med god kompetens!  Tycker i allmänhet att den psykiatriska vården är nästintill obefintlig, det som erbjuds är medicin och sjukskrivning ev någon lättare samtalskontakt med kurator) . Utöver det är det många utövare i allmänna psykiatrin som är direkt otrevliga emot sina patienter (samt förvrider journaler till sin fördel). Mottagningschefer som är okontaktbara (trots att man kontaktat patientnämnden). Har alltid (numera)med mig min sambo till psykiatrin för att inte bli illa bemött. Skulle nog säga att psykiatrin gjort mig sjukare än frisk. De otrevliga bemötandet har gjort mig ännu mer undvikande i mitt beteende, mer ångest och tillitsproblem tex). Antingen rustar man psykiatrin (med kompetens, omtanke och riktiga behandlingar) eller lägger ner detta luftslott till mottagningar. Skulle aldrig råda någon att sätta sitt barn på varken BUP eller inom den allmänna psykiatrin med tanke på hur det ser ut ( man tar mer skada än man får vård). Var rädda om era barn ( sök andra vägar).

Tycker ingen att min dotters liv är viktigt?

Min dotters psykiska ohälsa och anorexia började nog redan i 7an. Högpresterande, målmedveten och tävlade i olika grenar. Jobbade, och presterade max. Vi sökte då hjälp och fick samtals terapi inom bup. Började då hets äta istället. Sändes till dietist men hon var helt ute och cykla och det blev inte bra. Dottern fick höga betyg och ville plugga på annan ort. Jag var tveksam då måendet var sådär. Men jag släppte iväg henne. Hon kom hem väldigt trasig, djupt deprimerad och utmattad. 16  år och hamnade i sängen i 9 veckor. Jag började söka hjälp. Hon själv ringde soc. Det var kö på bup och jag fick hela tiden höra att det finns de som är sjukare de som behöver hjälpen mer en din dotter. Hon ligger I högen av sökande. En kväll körde jag henne till akuten men de tog ej imot det var fel län. Sökte morgonen efter igen till bup. De frågade om hon skadade sig själv nä sa jag.. Då fick vi fortsatt vänta.. Tills hon gjorde det. Så blev det då fick vi komma dit. Hon sattes då på medicin men någon mer hände ej alla tider avbokades.. Mitt i covid. Samtal avbokades gång på gång. Jag började ifrågasätta dottern undrade varför hon inte fick hjälp. En ny tid och nya sår. Visade sig att hon tagit tabletter och vi hamnade på akuten. Ett dygn sen fick hon en ny terapeut på bup. Helt oki men läkare var det inga och mediciner gav väldiga biverkningar. Hon kämpade och nån enstaka läkare gav nya diagnoser ny medicin. Så över ett år senare dök en ny läkare upp. Han beklaga att hon inte fått hjälp och sa att de diagnoser hon fått var fel. Ny medicin igen massa prover hjärnröntgen mm. Han lovade henne jag släpper inte dig. Ditt liv är viktigt.. Vi såg han aldrig igen.  Avbokade tider och väntan var lång. Dock så fick hon voxra av han som triggade  anorexia igen. Tappade 50 procent av sin vikt och nästa resa börja. Fyllde 18 och hamnade på vuxenpsykiatrin. De lovade dyrt och heligt hjälpa henne bara hon började äta. Nä nån hjälp fick hon inte läkartider avbokas, läkare som undrar varför någon som hon ung och vacker mår dåligt. Att hon med grav undervikt och puls på 45 enbart såg slank ut.. Dottern berättade för sköterskan. Hon ville att hon skulle ljuga ihop att hon var rädd för män så hon fick byta läkare . Jag tog kontakt med både henne och chefen. Det har inte hänt något efter det och nu gått ett halvår till. Nya läkaren avbokat.  Remiss till ätstörningsenheten igen men de avbokade idag. De tyckte sist hon hade för svåra tankar. Vi letade upp en online hjälp för ocd och har haft privat hjälp men utan läkare så blir det bara som plåster ej läkt.

Ikväll så var tankarna extra tunga och inne på år 4 utan att en enda hjälpt henne på riktigt. Hennes liv är inte viktigt men det är det för mig. På lördag fyller hon 19 år och det enda jag önskar är att hon ska må bra.

”Vi skulle inte hjälpt dig utan lämnat dig att dö med dina skador om du nu ändå inte tar emot penicillin”

Jag hade skadat mig mycket illa. Pågrund av tvångstankar. Jag hade hål i matstrupen och riskerade att dö. Jag var chockad och ledsen när läkaren tappar humöret helt. Hon skriker ”Vi skulle inte hjälpt dig utan lämnat dig att dö med dina skador om du nu ändå inte tar emot penicillin”. Jag hade då stor stress och tvång att jag inte fick ta emot det. Fick ingen ursäkt ingenting trots att jag kort efter hon stängt dörren om sig tog emot droppet. Jag blev mycket ledsen av hennes ord. Jag var mycket dålig och jag ville inte dö.  Men jag var döende.

Nekas utredning trots långvariga problem

När jag var 19 så hade jag rätt så täta kontakter med psykiatrin pga av min tourettes, ocd och ångestproblematik med självskadebeteende. Hade kontakt med en psykolog som jag först tyckte var bra, om än lite för empatisk mot mig men ändå ok. Jag bad om en utredning då jag hade känslan att någonting inte kändes helt rätt inombords och trots att han visste om min historik med självdestruktivt beteende sedan jag var 6 så tycker han att det är onödigt. Får ett samtal några dagar senare där han säger ”Alla människor är ledsna ibland, vissa är ledsna lite oftare och vissa är glada lite oftare, du vet sådär som det kan vara, det är helt okej att vara ledsen ofta” jag var inte ledsen, jag hade ångestattacker dagligen, var deprimerad och hade ett aktivt självdestruktivt beteende just då som han visste om och ändå väljer att ringa för att tala om att jag bara är en ”lite ledsen person”?  Tappade tron lite där..

”Sällan känt mig så liten och värdelös”

Under en tid led jag av tvångstankar som handlade om att jag behövde ta en överdos. Jag ville inte egentligen men mådde tillslut för dåligt av att ständigt ha en röst skrikande i mitt huvud att jag skulle göra det. Jag bor på ett HVB så jag tog mod till mig och berättade för personalen om detta.

Tillslut stod jag inte ut med rösten i mitt huvud och gjorde ett försök att ta tabletterna men personalen stoppade mig. Jag mådde skit, ville bara göra som rösten sa för att den skulle bli tyst.

Personal ringde då BUP-avdelningen, då det var på kvällen. Sjuksköterskan i luren bad om att få prata med mig. Hon började direkt med en hård, irriterad röst säga att jag skulle skärpa mig. Flera gånger sa hon att jag skulle skärpa till mig                      ”Skärp dig nu (mitt namn), det finns ju folk som försöker hjälpa dig så varför lyssnar du inte?. Tårarna rann ner för kinderna.   Jag vågade inte säga emot.

Det bestämdes sen att en läkare skulle komma till HVB boendet för att göra en bedömning av mig eftersom jag inte ville komma till BUP. Det var en äldre man som egentligen inte jobbade inom psykiatrin utan på en vårdcentral som hudläkare. Han var från första stund otrevlig. Suckande frågade han mig frågor.

Han började läsa från ett papper information om mig och jag rättade honom någon gång när han sa fel, då sa han till mig att jag skulle sluta försvåra hans jobb. Sedan frågade han mig varför jag hade tagit tabletter den dagen. Jag sa att jag inte hade tagit några tabletter och argt sa han att jag skulle sluta spela dum, jag visste ju vad han menade. Det är sällan jag känt mig lika liten och värdelös som den här kvällen.

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många historier att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter i menyn ovan. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare. För användningsrättigheter se Bakom projektet.