Lite kort bakgrundsinformation bara. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag spänts fast i en bältessäng. Hade en lång period helt utan bältningsläggning.
Jag hade alltså inte spänts fast på länge när den här händelsen inträffade.

Så när jag sedan skadade mig på en avdelning och allt vad det innebär, så upplevde jag att de hotade med bältesläggning utan att ens ha prövat något annat, som de enligt lag måste. Sa hela tiden att de inte fick hota men nonchalerades bara eller så sa de att ”det är ju så”. Det var det första de sa när jag skadade mig, att de skulle bälta mig om jag inte lugnade ner mig… när det inte ens hade gått så mycket som FEM minuter.
Med min bakgrund och allt, blev jag så rädd att jag till slut avbröt just den självskadan på något sätt, bara för att jag blev så rädd.

Någon dag senare sa en av skötarna som var med angående just hoten, ”ja, men hur ska vi annars få dig att sluta?”

Ja, inte genom att hota om något som är en bidragande orsak till mina vårdtrauman. Fastspänning ska alltid vara sista utvägen. Och att spela på min rädsla istället för att hjälpa mig är något jag inte förstår alls.