Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Akutpsykiatrin

Jag kan dela med mig av min berättelse som jag skrev ner strax efter, för att kunna få ut alla känslor, framför all den frustration jag kände inför psykvården (vilket inte är första gången, men definitivt den värsta). Detta var i Aug 2017. Kan även tillägga att jag är 29 år idag. Och trots brist på prof. hjälp efter detta, har i alla fall medicinen fått mig att kunna hantera vardagen och mig själv hyfsat igen och jag känner mig stabil idag.

”Ni som har följt mig ett tag nu vet att mitt mående går upp och ner, och något jag kämpat med sedan tonåren. Men det var först för ett år sedan som jag fick professionell hjälp på riktigt. Hade samtalsterapi under ett år samtidigt som jag fick antidep medicin. Det hjälpte mig otroligt mycket. Och hela anledningen till varför jag vågade ta tag i mina drömmar och uppfylla dem. Annars hade jag aldrig kunnat tänka mig att jag skulle skriva detta ifrån vårt egna hus på landet där jag nu jobbar med min konst.
Ni kanske också minns att jag skrev att nu ska jag sluta ta antidep medicinen. Jag tyckte jag mådde alldeles förträffligt och tyckte jag kunde sluta, ringde en läkare på VC som sa att det är bara du halverar de sista tabletterna så kan du avsluta där. SÄMSTA rådet någonsin!!! Man ska absolut inte avsluta så snabbt! Vilket jag nu fick reda på långt efter. För jag började sakta men säkert få tillbaks ångest känslan i bröstet. Men den här gången utan att veta vad som orsakar den, allt är ju så bra nu! Men det gjorde det inte bättre, tappade energin, orkade ingenting, började få svårt att somna pga av ångest känslan och ont i kroppen. Kände mig ledsen utan att egentligen veta varför. Det vara skönt att iaf få gråta ut allt jag kände inuti. En kompis gjorde mig uppmärksam på att detta är inte okej, jag kände mig hemsk som utsätter den jag älskar för mig själv när jag mår så. För all skit går ut över honom och för att jag inte orkar. Jag sökte därför hjälp på VC igen och fick en tid veckan därpå. Men tillslut orkade jag bara inte med mig själv längre. Det är då jag inte vill leva längre. Jag orkar inte gå in på varje detalj nu, men när jag mår så kan det gå väldigt snabbt och min omgivning märker nog inte ens när jag skiftar från att kämpa, till att jag blir helt likgiltig inför allt. Jag känner då inte att någon bryr sig. Jag vill dö. Jag vill inte utsätta de jag älskar för mig själv längre, jag är en börda och jag orkar inte mer.

Denna gången slutar det med att min sambo ringer polisen som tar mig till akutpsyk, vilket jag vill, för jag vill få hjälp, jag vet att jag inte mår bra, det är därför jag vill dö, jag är inte mig själv längre.
Väl där börjar en ny dimension av helvetet. Vi måste sitta och vänta och vänta utan att veta när vi ska få prata med läkaren som bestämmer vad de ska göra med mig. Jag är fast där, får inte ens gå ut. Har inte ätit eller sovit på hela natten och förmiddagen då jag fick mitt sammanbrott, och de kunde inte heller erbjuda något jag kunde äta. Det är nu eftermiddag, vi har suttit här sedan 10 tiden, det är Lördag. Det är två till i det annars tomma väntrummet. Timmarna går och jag vill bara komma hem igen, så jag kan få vila och känna mig trygg. Här får jag bara ännu mer ångest av ovissheten och att ingen bryr sig. Jag har inte ens fått en klapp på axeln eller några vänliga ord som säger att det kommer bli bra igen, det hade räckt… Jag hinner få, vad jag närmast kan beskriva som ett utbrott, likt ett litet barn. Rädsla och ångest över att jag inte kan få veta vad som kommer hända, för att inte kan få bli lyssnad på, för att jag inte ses som en vuxen människa längre. ”Släpp ut mig!” skriker hela mitt väsen efter att personalen vägrar låta oss gå och skaffa någonting att äta, eller iaf ta lite luft. Men ingen lyssnar, jag är fast, kan inte fly, allt kommer tillbaks, jag är liten igen. Allt som blir kvar är en liten gråtande flicka i fosterställning. Totalt nedbruten och sårbar. Så illa däran var jag inte ens när jag kom dit.
Vi får vänta i tre timmar innan en läkare (vilken var den enda läkaren) kunde prata med oss. Men efter den hjärtlösa behandlingen jag hittills hade fått ville jag inte prata med någon läkare, det hjälper mig inte nu! De tycker dessutom att jag borde bli inlagd där över natten. Jag vägrar! Jag blir livrädd, rädd för mig själv, vad jag skulle utsätta mig själv för i denna främmande, otrygga miljö, skulle inte klara av de! Min självdestruktivitet hade med all sannolikhet bara blivit värre då. Jag vädjar till min pojkvän att de inte får låta mig bli kvar här, och han står upp för mig! Den enda som de verkar lyssna på för övrigt. Jag säger till dem att bara jag får min medicin igen så kommer det bli bra igen, för det vet jag, den har hjälpt tidigare. De går tillslut med på det och jag får åka hem. Vilken lättnad!

Men irritationen kvarstår, irritation över hur man kan bli behandlad på detta hjärtlösa sätt när man mår som sämst!?? Jag har tappat allt förtroende för akutpskvården. Om jag mår så dåligt igen, är det den sista plats jag söker hjälp på.
Idag mår jag bättre som tur är, medicinen tar mig sakta tillbaka till mig själv. Jag gick till den tiden hos en kurator på VC som jag hade bokat innan, det känns bra. Får fortsätta komma dit.*
Jag fick även en remiss av akutpsyk, där jag fick gå till en överläkare som frågade mig samma saker igen som de gjorde på akutpsyk, och sa att jag får stå på väntelistan och då får komma på en bedömning om jag får hjälp där. Sist jag stod på en sån lista tog det mer än ett halvår… Nej jag tänker inte gå dit mer… samtidigt är det den enda riktiga psykvården vi har här.”

*De hade endast tid ca en gång i månaden, KBT-behandlning, vilket inte alls hjälper mig. Så avslutade det sedan.