Jag var inlagd på psykiatrin med stöd av LPT pga suicidplaner. Jag har alltigenom haft motstånd till medicinering och är det fortfarande, något som psykiatrin och dess personal triggades utav.

Jag fick inte gå ut om jag inte tog medicinerna som läkaren ordinerat. Det blev ett antal veckor utan någon utevistelse. Jag ”vann” kampen och fick sedan gå ut.

Men, en morgon kom en ssk in och informerade att läkaren diagnostiserat mig med bipolär sjukdom dagen innan. Problemet var att jag inte träffat någon läkare och försökte förklara detta, utan framgång. Sköterskan informerade mig om att denne fått i uppdrag och ge mig litium. Jag fick panik, detta stämde inte! Jag började argumentera, men hen konstaterade bara ”såhär gör alla”. Och menade på att hen kunde ge mig medicinen under bältning eftersom jag var inlagd på tvång. Paniken steg ännu mer.

Hen gick och jag hade panik. Sen kom det in en skötare och en annan sköterska. Jag försökte förklara även för dem, men inte! Jag skulle medicineras.

Så kom en annan sköterska in och denne började ”ana ugglor i mossan”…

Så kommer skötare in och meddelade ”vi blandade ihop dig med en annan patient”. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta…

Så otrevligt bemötande och ingen ursäkt efteråt.