Jag var inlagd över jul och minns inte mycket av den perioden då jag dels fick ect-behandling och starka ångestdämpande. Men något jag minns väl och med värme är att en söndag, det var tredje eller fjärde advent, så kom två personer från sjukhuskyrkan med lite extra gott fika och en gitarr. De satt i dagrummet och spelade och sjöng jullåtar för oss och jag tyckte mycket om det för det gav mig lite julstämning mitt i allt elände.

Jag gick igenom två ect behandling år 2019 första var 1 månad med 3 behandlingar i veckan andra var ca 6 månader senare och var två månader första månade 3 gånger i veckan och andra månade 1 gång i veckan.
Även om jag har minnesluckor under själva behandling perioden så tror jg ärligt talat det räddade mitt liv. Efter första veckan under första omgången jag fick så minns jag att jag vaknade och för först a gången på månader kände mig nästan glad, jag såg faktiskt fram emot någonting för först gången på lääääänge. Nackdelen med det var att de inte håller så länge så fick genom gå en till omgång 6 månader senare. Efter 2a omgången hittade vi äntligen antidepressiva mediciner som fungerade och klarade V att gå dbt. har sen dess princip mått bra. De var som att ect gav mig knuff upp ur den djupaste delen av depressioen och jag var äntligen mottaglig för annan behandling

Två år tidigare liknande upplevelse på vuxenpsykiatrin i annan stad. Där kom jag flera dagar i rad och även nertvingad från öppenvården. Där ville de verkligen ha in mig, men jag hade en viktig tenta dagen efter. Överläkare och annan överläkare kom in. Då ena bedömde LPT, andra ansåg det skulle vara mer skadligt. 

Kompromiss om att jag fick åka hem, skriva tentan dagen efter och direkt efter åka upp till psykiatrin. Att samma deal skulle gälla, jag skulle bli inlagd om jag tillät. Men att de inte skulle LPT. Utan om nödvändigt komma in varje dag. Men jag kände då att okej. Skrev tenta. Sen inlagd

Helt annat bemötande än bup, och väldigt glad och tacksam för det.

Blir körd till psykiatrin av min rektor på universitet. Jag vågar inte ta steget själv att köra dit och be om hjälp, men hon ringer dit och vi åker in. Tomt i akutrummet. Och även om det är min 11 gång påväg bli inlagd. Och 3 e gång i väntan i vuxenpsyks väntrum. Så är jag livrädd. Får möta sjuksköterska som ställer frågor. Jag skakar. Vill därifrån. Allt i huvudet speglas upp hur jag hamnade här, om jag kunnat gjort något annorlunda. 

Sjuksköterskan försäkrar om att jag gjort rätt. Att han ser det är jobbigt men jag gjort helt rätt. Får vänta en stund till utanför med rektorn. Innan jag blir inkallad till rum i väntan på läkare.

Han ställer alla frågor igen. Och han lyssnar. Han säger att han läst jag har min diagnos, EIPS, och att det inte är konstigt jag mår såhär. Men att det kan gå må bättre. Det finns hjälp. Han frågar om jag vill åka hem eller bli inlagd. Rycker på axlarna. ”E rädd för vad som kan hända om jag åker hem…”
Vill du bli inlagd? 
Nickar
Okej då fixar jag det.

Blir inlagd på psykiatrin. Kort rundtur. Känner igen allt från tidigare avdelningar. Dagen efter känner jag att jag vill åka hem, säger t läkaren, och han förstår och säger det går bra. Men att de alltid finns där, och minsta jag mår sämre igen ska jag ta kontakt. Att det inte behöv bli värre innan det blir bättre. Å att han hoppas jag fått bra upplevelse av dem

Hela påskveckan var jag inlagd på en allmänpsykiatrisk avdelning. I vanliga fall brukar jag inte fira påsk överhuvudtaget men all eloge till personalen på avdelningen som satte guldkant på tillvaron!

Personalen hade, bland annat, ordnat ett gigantiskt påskägg fyllt med godis som ställdes I allrummet där alla fick ta så mycket de ville. Vid lunchen på själva påskdagen drog personalen även samman alla borden i matsalen så det kunde vankas långbord. Själva lunchen var en blandning av det mesta man kan finna på ett påskbord. Vi fick bland annat inlagd sill, gravad lax, mimosasallad, ägg, bröd och en bakelse till efterrätt. Alla patienter bjöds även på påskmust och servetter med kaniner på. 

Vi var relativt få patienter på avdelningen under påskhelgen då de flesta hade permission. Därför var det väldigt långtråkigt och tyst på avdelningen, men personalens ansträngningar att förmedla lite påsk-känsla gjorde tillvaron mycket mer uthärdbar. Det krävdes inte jättemycket från dem, men för oss gjorde det stor skillnad.

Jag var på bup heldygnsvård dagen jag skulle gå på sommarlov. Det var för mig en ny avdelning och jag hade bara varit där en vecka. Jag var den enda patienten på avdelningen just då men ändå så fixar mina sjukhuslärare fint i matsalen och fixar glass och tårta och gör precis som en riktig skolavslutning. All personal var med på firandet. Läkare som skötare. Jag är otroligt tacksam för att de gjorde allt detta för mig.

Jag har varit patient i slutenvården ett antal gånger. Det som gjort störst skillnad i personalens bemötande har varit att bara kunna sitta och lyssna aktivt (nicka, inte ställa sig som allvetande, reagera med omsorg men samtidigt visa att man kan hantera det jag som patient säger t.ex.). D.v.s. att personalen svarar som en medmänniska och inte som om de ska ”fixa felet” för att man har en diagnos. Det brukar ha väldigt begränsat värde att försöka ifrågasätta och ge ”quick fixs” eftersom personalen oftast inte är utbildade i att psykologiskt behandla psykiska besvär.

Att känna att jag blir lyssnad till har också skapat en känsla över att jag har distans till mina problem. Att de inte är den jag är utan något jag handskas med.

Jag har inte många positiva erfarenheter om bup. Men just runt halloween så hade personalen fixat pyssel till alla vi patienter. Sedan tog min favorit skötare med mig till godis affären för att köpa godis till avdelningen för att sedan fixa filmkväll till de som ville vara med.

Jag är så tacksam över att jag fått gå RO-DBT via vuxenpsykiatrin. Nu i efterhand ser jag att många av mina problem har varit kopplade till min överkontrollerade personlighet. Nu förstår jag varför metoder som grundat sig på vanlig DBT inte fungerat för mig. RO-DBT förändrade hela mitt synsätt. På mig själv och på andra och på livet. Jag är mer öppen, snäll och trygg. Det är det allra bästa med RO-DBTn: att det gett mig en trygg plats var jag än är. Jag har strategier för att aktivera mitt eget trygghetssystem och jag har tillit till mig själv. Jag kan existera i ovisshet nu. Det kunde jag inte tidigare. Efter en lång tids sjukskrivning har jag nu börjat studera på heltid och det är tack vare RO-DBTn som jag fått färdigheter som gör att jag vågar. 
Det fanns hela tiden en längtan inom mig att släppa på kontrollen, men jag visste inte hur jag skulle göra det. RO-DBT gav mig lösningen och jag är så tacksam för att min psykiatri kunde erbjuda den och såg mitt behov av den.

Min räddning är min DBT-behandling. Jag har varit patient i psykiatrin i 15 år och ingen tidigare behandling har bitit på mig eftersom jag har flera diagnoser och komplex problematik. MEN, allteftersom föreslog psykiatrin att jag skulle få gå en DBT-behandling, vilket kom att bli min räddning. Jag har verkligen fått nya färdigheter och kan hantera mitt liv efter det. Idag kan jag arbeta, har inget självskadebeteende, gör inga suicidförsök samt att jag inte behöver bli inlagd i slutenvården. Behandling har gett mig hopp till ett nytt, mer berikande och ett friskare liv. Jag är så oerhört tacksamt att vården äntligen hittade rätt hjälp för mig.