Jag gick med derealisation i flera år och var livrädd för att jag höll på att bli galen. Min dåvarande psykolog kunde inte hjälpa mig. Tillsist hittade jag en privat psykolog med kunskap om ämnet och idag är jag fri från dissociation.
Öppenvården stöttade när akuten vägrade
Hej, jag delar min erfarenhet från en akutpsykiatri, så nyligen som i december 2024.
I korta drag kom jag in till akuten efter att min läkare på öppenpsykiatrin gjort bedömningen att suicidrisken var akut och överhängande. Hen hade skickat en remiss till akutpsyk med önskemål om inläggning, och jag fick köras in av ett psykiatriskt team. Väl på akuten träffade jag en läkare, som egentligen gjorde samma suicidriskbedömning, men ansåg inte att jag skulle få inneliggande vård. Motiveringen och budskapet med mig när jag skickades hem var ”att söka psykakuten är ett säkerhetsbeteende som du behöver bryta”. Hen började predika om att jag ska vara självständig och hantera dessa tankar och impulser på egen hand! Detta trots att jag hade planer och gjort förberedelser genom att avsluta vissa uppgifter, hjälpa nära personer med diverse saker och berättat för min partner om mina tankar för spara hen chocken. Allt detta stod i remissen och jag också berättade det.
Nu kommer en eloge till öppenvården; att jag inte gick till handling (för att jag var väldigt nära då livet kändes över för min del) berodde på snabbt och skarpt agerande frå läkare och psykolog på öppenvården. Att min läkare blev upprörd/arg och gjorde en intern avvikelse, blev en påminnelse om att de brydde sig samt att det fanns hopp. Jag fick stöd och täta kontakter med Mobila teamet. Till slut blev jag ändå inneliggande och impulserna vände.
Så, det invaliderande bemötandet på psykakuten förstärkte suicidtnkarna, medan bemötandet och stödinsatserna från öppenpsykiatrin blev det som fick mig att välja livet. Jag berättar om detta för att visa på hur bemötande och stöd kan vara avgörande för patientens liv.
Hon stod hos mig hela natten
Jag har bältats några gånger och det är alltid en obehaglig tvångsåtgärd. De flesta gångerna har varit tortyr, men jag vill dela ett tillfälle då jag i efterhand kan se att det faktiskt var en okej upplevelse och att det var nödvändigt. En sen kväll hade jag tagit en intox med syftet att avsluta mitt liv. Jag vaknade upp på IVA med motgift i droppform som behövde ges under hela natten. När jag förstod att jag hade misslyckats med suicidförsöket och att de höll på att rädda mitt liv steg paniken i mig och jag gjorde allt för att försöka slita loss infarterna och ta mig därifrån. Personal från psykiatrin tillkallades och de höll fast mig och försökte lugna mig i väntan på att jourhavande överläkare i psykiatri skulle anlända för att kunna besluta om tvångsåtgärder. När hon kommer blir jag bältad i IVAs säng, inte på en hård brits. När jag sansat mig något inser jag att jag vet vem läkaren som kommit är, hon har varit min behandlande läkare för flera år sedan, en person som jag tyckte mycket om men som jag inte träffat på flera år. Hon står hos mig hela den natten, hon pratar lugnt och respektfullt med mig, vi pratar om vad som hänt under kvällen, vad som hänt den senaste tiden, vad jag jobbar med och massa annat. Hon får mig att stundtals glömma bort var jag befinner mig och varför och jag minns att jag vid några tillfällen försöker lyfta handen för att klia mig på näsan bara för att upptäcka att den ju sitter fast. Paniken sköljer över mig emellanåt och då försöker jag slita mig loss, men då finns hon där och hjälper mig tillbaka till lugnet. Vid ett tillfälle behövde hon lämna rummet för att göra något annat en stund och hon kollade med mig om det var okej och jag sade ja. Men strax efter fick jag panik igen och då skyndade hon sig tillbaka till mig.
Jag fick möjligheten att träffa henne ett år efter den natten, och jag tackade henne för det hon gjorde för mig. Hon fick mig att känna mig trygg och viktig mitt i kaoset och paniken. Droppet fick göra sitt och jag klarade mig tack vare det helt oskadd från den allvarliga händelsen.
De fångade upp mig när det var som sämst
Jag blev svårt deprimerad under mitt sista år på gymnasiet. Från att ha varit en glad och nyfiken tjej till att ha ständiga tankar på suicid och stänga in mig i mig själv. Efter en tids kämpande på egen hand tog min pappa mig till psykakuten. Involverades i planen – om jag ville bli inlagd eller hitta en annan väg. Vi landade i att kontakt med den mobila enheten som ringde flera gånger i veckor en tid, stöd från familj som inte lämnade mig ensam och snar behandlingsstart hos kurator för beteendeaktivering. Egentligen tror jag att mina egna ansträngningar gjorde störst skillnad – det som inte ens nämndes i samtalen. Men att känna att vården fanns där och att det fanns någon som fångade upp mig när det var som sämst betydde mycket. Jag tror också att det var minst lika betydelsefullt att jag inte remitterades till en annan psykiatrisk mottagning när jag flyttade hemifrån, utan till vårdcentralen. Då kunde jag våga lita på att mina egna förmågor. Idag vet jag att alla inte har samma tur vad gäller vårdflöde.
Medvetslös av medicinerna
Jag har behövts vårdas på både barn och vuxenpsykiatrin. Idag är jag runt mellan 20-30 år och min psykiska ohälsa började när jag var 16 år gammal.
Jag har inga bra erfarenheter av BUP varken öppen eller slutenvård men det jag kan intyga är att om jag hade fått hjälp i tid så hade jag inte vart där jag är idag.
Jag vårdas i öppenvården för personlighetssyndrom trots att jag inte har fått en ordentlig utredning för denna diagnosen. Jag har vårdats otaliga gånger inom den slutna vården och självmordsförsöken, bältningarna och den psykiska misshandeln har satt sitt spår.
Jag har varit på dem flesta avdelningarna inom psykiatri affektiva…på majoriteten av dem så används tvångs åtgärder som bältning lika mycket som så mycket vatten som kommer ur en kran. Men det finns en avdelning som kan hantera mig utan allt tvång. Genom att prata med mig, finnas där och trösta. Något jag uppskattar så mycket…
Jag har varit med om bla att jag blivit bältad och fått så mycket injektioner att jag tillslut legat medvetslös med pox mätare och blodtrycksmätare. Jag vaknade 4 dagar senare. Detta för att läkaren inte beräknade min vikt när dem drog upp medicinen…
Jag har varit på avdelningar där läkare instruerat mig till HUR jag skall gå tillväga för att lyckas med ett fullbordat suicid…
Jag har fått otaliga hjärtstopp efter självmordsförsök inne på den slutna avdelningen. Vid dessa tillfällen har tillsynen av mig inte följts alternativt att läkare inte bedömt att jag är suicidal.
Jag har vårdats med stöd av lagen för psykiatrisk tvångsvård och även haft ständig tillsyn. Trots detta så har jag ändå lyckats att hoppa från en av avdelningarnas balkong (3,5-4,5 m högt) efter ca 1 år gjorde jag IVO anmälan som visade att avdelningen inte ens gjort en avvikelse på händelsen. IVO konstaterade brister i min vård.
På samma avdelning så fick jag ett hjärtstopp efter ett suicidförsök i min säng. Detta borde jag inte kunnat genomföra då jag hade ständig tillsyn men mitt X-vak hade hörlurar och mobil så han märkte inte. Först när vaket bytte till en annan person så förstod man att mitt hjärta stannat, jag hade ingen andning och var blå.
Jag har vårdats på en avd där dem skall vara högspecialiserade på allvarligt självskadebeteende. Men jag ansågs ha ett för allvarligt självskadebeteende följt av två hjärtstopp.
Jag har ingen bra förklaring på HUR jag kan vara vid liv efter alla självmordsförsök. Men det jag vet är att det inte är avdelningarna på psykiatri som räddat mig (förutom 1) men de andra har snarare behandlat mig så dåligt att jag mått sämre när jag kommit ut än vad jag gjorde när jag kom in, tyvärr.
Även om det sker sjuka saker, felaktiga saker och bedrövliga saker inom sluten vården för psykiatri så måste jag ändå säga att vissa som jobbar på avdelningarna räddar liv. Vissa har ett hjärta och arbetar med det även om dem är få.
Jag hoppas innerligt att nån uppmärksammar både patientsäkerheten men också personalens arbetsförhållandena. För detta är inte hållbart för någon…
Extrasyn över helgen förlängdes till flera veckor
Jag var inlagd på en allmänpsykiatrisk avdelning för svår anorexi, och har dåliga värden.
Jag fick tabletter mot det som inte funkade, då trodde de att jag kräktes i smyg och satte in extravak “bara över helgen, om dina värden blir bättre vet vi att det var för att du kräktes innan tillsynen, om du inte kräks nu och det inte blir bättre får vi testa annat”
Jag har PTSD och det var extremt triggande att ha någon observera mig på det sättet. Jag grät och hyperventilerade och gråtet höll i 3h.
Värdena blev inte bättre då det inte var pga kräkningar alls, min kropp plockade bara inte upp det.
Efter helgen säger dem att dem tänker hålla kvar vaket, även fast jag bevisat att jag ej spytt.
De lyckas efter en vecka fixa värdena via någon vätska istället, men höll vaket ytliggare 1+ vecka efter.
Allt detta efter att jag gång på gång förklarat att min PTSD var konstant triggad och jag grät flera timmar om dagarna. Även flera sjuksköterskor försökte stå upp för mig för läkarna under ronderna, men det spelade ingen roll.
Det kändes som att dem försökte bestraffa mig för något, men jag vet inte för vad.
Bristande bemötande och vård
SI som jag nämner i texten står för självvald inläggning, kallas på vissa håll brukarstyrd inläggning. Det är ett kontrakt mellan slutenvården och öppenvården. Patienten får vara på sluten avdelning men frivilligt och ha eget rum och hand om sin egen medicin.
-10 maj 2022 på akutmottagningen
Efter att ha sovit på en observationsplats under natten får jag senare på förmiddagen träffa en läkare. Jag har uttryckt natten innan och även under detta besök att jag behöver hjälp för att jag mår dåligt. Jag har en vecka innan blivit våldtagen och har spenderat senaste tiden på min SI-plats samt hemma hos en vän och har i stort sett inte gjort annat än att sova. Jag ber om att få bli inlagd för att få avlastning, ha någon att prata med, någon som ger mig medicin samt ser till att jag äter och inte skadar mig själv då jag är rädd för vad jag ska göra när alla känslor kommer ikapp. Läkaren svarar då mig att de inte kan hjälpa mig, men uppmanar mig att jag ska prata med min kontaktperson om att få flytta in på ett boende “för då har du ju sällskap”.
Att läkaren inte är medveten om att jag aldrig skulle få plats på ett sånt boende för att jag inte är tillräckligt sjuk för det, och att det heller inte är en handling som händer i en handvändning och är en lösning på en akut krisreaktion verkar inte spela någon roll.
– 9 maj 2022 kommer jag in på akutmottagningen.
Jag får efter ungefär tre timmar träffa en läkare. Jag förklarar att jag efter en våldtäkt som skett, och som jag inte vill prata om, mår väldigt dåligt. Jag har som vanligt fått fylla i ett formulär om min psykiska hälsa där jag bland annat fyllt i att jag skulle döda mig själv om jag bara kunde, att jag inte kan fatta några beslut, att jag mår så dåligt att det är outhärdligt och att jag sover alldeles för mycket. Läkaren är endast intresserad av mina eventuella självmordsplaner. Jag svarar att jag är för trött för att ta ett beslut om att existera, jag orkar ingenting. Jag önskar om att bli inlagd på avdelning X, vilket uppmuntrats av personalen som mötte mig under min SI-inläggning då jag redan då mådde så dåligt. Efter att ha efterfrågat bakjouren får jag ett besked om att jag inte kommer läggas in. Jag får då en stark panikångestattack, jag gråter och skriker rakt ut och har extremt svårt att få luft. Läkaren fortsätter att ställa en massa frågor fastän jag inte kan prata. Jag tar ett krampaktigt grepp om soffan, i ett försök att samla mig men tar bara rossliga snabba andetag. Jag känner mig så himla liten, ensam och utlämnad. Tillslut får jag en lergigan och ett glas vatten och blir sedan lämnad ensam. Helt ensam, i en svår svår sorg. Läkaren står fast vid sitt beslut om att neka mig inläggning med svaret att “vi måste vara sparsamma med våra platser”. Jag får sova på observationsplats.
-Vintern 2021/2022 på avdelning X.
Efter att ha varit på avdelningen i ungefär 2 veckor säger en läkare, efter en misslyckad nattpermission, att han tänker skriva ut mig för att jag “inte anstränger mig”. Han säger att “det här är ingen semester”. Jag och denna läkare får senare en bättre kontakt och jag får ut mycket av våra samtal, men jag tycker att det är bedrövligt att jag behövde göra mig förtjänt av att få rätt vård genom att säga saker som han tyckte var bra. Jag vet att han skrev ut många som han ansåg inte ansträngde sig, bland annat en kvinna som gång på gång överdoserade tabletter när hon blev utskriven. Att ha en inställning om att personer som självskadar inte vill bli bättre eller inte anstränger sig tillräckligt är en genomgående syn som jag upplevt inom psykiatrin. Mer kunskap kring varför man självskadar behövs.
-Vintern 2021/våren 2022 på avdelning X
En skötare på natten sover på sitt pass. Jag har under min vistelse kommit ut som ickebinär och han vägrar kalla mig för mitt namn samt säger att jag är förvirrad i min identitet och att det är “strunt”. Han kallar Pride-paraden för ett “jävla ståhej” och under ett annat samtal där jag lyfter att jag ska utredas för ADHD säger han att “diagnoser bara är påhitt”. Jag pratar med kuratorn och avdelningschefen om detta under min vistelse
-Sommaren 2021 på avdelning X
En natt har jag mycket flashbacks och ångest och kan inte sova. En skötare sitter uppe med mig och pratar. Han hämtar isstavar åt mig och lyckas efter ungefär 40 min att få ner min andning till normalläge. När han går ut ur rummet för att göra något kommer en sjuksköterska in, en äldre kvinna, hon säger argt “Nu får du ta dom här och sluta störa oss!” och trycker ett par tabletter i min hand. Hon säger inte vad det är för tabletter. Jag är rädd och sväljer dom och somnade gråtandes.
-Våren 2022 på avdelning X
En skötare på avdelningen är min kontaktperson. Jag har några dagar tidigare försökt ta livet av mig. Jag får på kvällen starka självskadetankar och går för att leta upp henne. Jag knackar på personalrummet, dom hänvisar mig till ett annat rum där hon sitter. Jag knackar på och får inget svar. Går tillbaka till personalrummet och säger att jag inte hittar henne. Blir ombedd att vänta. Sätter mig i allrummet. 10 minuter går. Jag sitter och kramar ett par isstavar. 20 minuter går. Hon kommer ut ur rummet och jag ropar på henne och hon går rakt förbi. Jag går i vredesmod in på mitt rum, kastar isstavarna i väggen och självskadar så hårt med mina knytnävar att jag får blåmärken på mina armar.
-Vinter 2021 på avdelning X
En skötare skäller ut mig när jag ber om att få låna ett par landstingsstrumpor. “Du har ju varit hemma på permission, varför har du inga egna strumpor?!”. Hemma på permission hade jag överdoserat tabletter och strumpor var det sista jag tänkte på. Jag är redan skör och känner mig som en belastning för allt och alla. Jag går in på mitt rum och bryter ihop och gråter hejdlöst i över en timme. En sjuksköterska kommer in och ser mig ledsen och jag berättar för henne. Svaret jag får är “det är viktigt att patienter har sina egna kläder”.
-Våren 2022 akutmottagningen
Jag slussas in och ut på akutmottagningen och SI. Jag minns inte exakta datum men försöker flertalet gånger bli inlagd på akuten, och till följd av att jag inte blir inlagd överdoserar jag tabletter. Tillslut när jag är på min SI plats försöker jag på en permission ta livet av mig genom att ställa mig vid tågspåret. Detta är enda gången det gått någorlunda fort och lätt att bli inskriven på avdelning X, trots att jag förut uttryckt samma dödslängtan, livströtthet och uppgivenhet men blivit tillsagd att “söka igen när det blir värre” men ändå “innan du gör något dumt”: Denna gyllenne mellantid verkar vara enda gången man får komma in.
Fått svårt att vara ensam
Jag behövde skärpt extravak under fem månader i sträck, och det har påverkat mig enormt mycket nu när jag är hemma. Jag har väldigt svårt för att vara ensam, då jag blev van vid att någon alltid är med mig. Vaket visade mig dock alltid respekt och jag är tacksam för att de höll mig vid liv.
”Tur” med kuratorer
Kuratorer är den yrkesgrupp jag har haft mest ”tur” med under alla mina år i psykiatrin, bland alla maktgalna läkare, inkomptenta sjuksköterskor, casemanagers och frånvarande psykologer har det ofta funnits helt fantastiska kuratorer med varma hjärtan, mänskligt bemötande och jordnära stöd. Min senaste kurator jobbade jag tätt med i fem år, har aldrig tidigare mött någon som förstått min komplexa samsjuklighet med autism, anorexi och PTSD på samma nivå som hon
Fantastisk och uthållig kurator
Jag har en fantastisk uthållig kurator sen mer än 6år (han har vart i mitt team sen 10år). Det har tagit tid att bli så pass bra att vi kunnat terapia oss alls och att han finns kvar, tillsammans med min läkare, betyder mer än jag tror de förstår.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
