Jag känner att det är tråkigt med hur lite kunskap det finns kring tics och tourettes. Fick diagnosen som 12 åring. Men har fått den på nytt 4-5 gånger då den aldrig har räknats med. Det finns KBT behandling mot tics som jag fått nyligen och blivit hjälpt av. Men tyvärr har det varit en lång historia av massor medicinering med antipsykotiska mediciner som skulle vara lindring och med oacceptabla biverkningar till följd. Efter ett trauma för 4 år sen eskalerade ticsen och jag hade svåra smärtor av det. Funderade till och med på att avsluta allt då allt var moment 22 med smärtor och tics som inte sluta. Sökt till Kbt innan men de har nekat då. Fått dölja min tidigare historia denna gång så att de ej skulle neka. Även läkares kunskap är bristfällig. Prata om mina tics med en läkare och undrade om hjälp eller lindring. Läkaren skrev senare i journalen att ”patienter undrar om symtomlindring för tics och ökar då tydligt sin tics när hon pratar om detta”. Det kändes som att hen tänkte att jag gjorde det för uppmärksamhet. Men en del i tics exponeringen var att stå emot att ticsa och samtidigt prata om tics. Det är tyvärr för mycket okunskap hos vård som också får mig att framställas som ”uppmärksamhetssökande”. Även i somatiken kan smärtan viftas bort då jag upplever att de tänker att jag skulle slutat ticsa om det gjorde så ont. Så har ej fått hjälp med smärtan av allt detta heller. Men är glad för kbt behandlingen jag fick tillslut då det minskat tics. Annars har jag fått ge förslag själv på behandlingar då kunskapen brister så
Kunde behålla vårdkontakt digitalt
Att få ha psykologsamtal och läkarsamtal digitalt har tillåtit mig att få behålla samma vårdkontakter som faktiskt fungerat och som känner mig, trots att jag flyttat. Nu har jag bytt klinik och allting är bara kaos
Fick tillslut bra vård från psykiatrin
Försökt få hjälp via primärvården till och från i många år då jag mått väldig dåligt i perioder. Inte nått fram. Blivit bagatelliserad, fått höra att det ”inte hörs på rösten” att jag mått dåligt eller att mina problem nog löser sig med tiden. Haft läkemedelsbehandling och fått KBT x flera bl.a. pga depression. TIll slut fått tag på en person som faktiskt hörde vad jag sade och hjälpte mig att få remiss till psykiatrin. Som tog mig på allvar från dag 1. Fick rätt diagnos direkt och därefter fått bra eller mycket bra vård större delen av tiden. Det finns absolut individer som gör ett mindre bra jobb eller som man inte synkar med som patient. Och jag har sett och hört mindre bra exempel från vårdpersonal hur man INTE ska möta människor som mår dåligt. Har kanske haft tur med behandlare, läkare och kontaktpersoner, eller så har jag ”bara” råkat ut för människor som faktiskt vill hjälpa och göra det så gott dom kan. Har varit på LPT som absolut var befogat och även då blivit mött med omtanke, mänsklighet och man har respekterat mina önskemål om bl.a. val av behandling trots tvångsvården. Jag är oändligt tacksam för att jag får den hjälp jag får och den del av vården som inte fungerat tillräckligt bra är för min del primärvården. Visst finns det saker som borde fungera bättre än det har gjort och ibland har det varit svårt att få även psykiatrin att förstå vidden av hur dåligt man mår men det är huvudsakligen personbundet och inte verksamhetsbundet. En del passar bättre till det dom gör och några kanske skulle jobba med något annat.
Är själv vårdpersonal och har inte blivit särbehandlad åt något håll utifrån min egen profession, snarare har min egen kunskap (både om mig själv och i mitt yrke) tagits till vara och respekterats. Har och har haft helt fantastiska kontaktpersoner både i öppen- och slutenvård. Personer som gjort stor skillnad och gett mig hjälp utifrån mina behov och förutsättningar.
Så tack. För att ni finns och faktiskt hör mig och hjälper mig när det behövs som bäst.
Avledde ångesten genom omsorg
Får man skriva något bra? Jag var inlagd på en avdelning och under en panikattack så kom chefen på avdelningen in på mitt rum och hjälpte mig att avleda ångesten genom att tvätta och kamma mitt hår. Kände mig otroligt sedd, bekräftad, tröstad, omhändertagen, speciell. 5 stjärnor av 5
Vuxenpsykiatrin fick reparera de skador BUP orsakat
Att helt plötsligt ha saker att säga till om. En riktig sekretess mot familjen som gjorde jag, efter lång tid, kunde börja vara helt ärlig å ta emot hjälp på annat sätt. Kunde göra utredning. Vara inlagd på slutenvård. Allt utan mina föräldrars vetskap. Helt plötsligt lyssnade de på mig, och inte mina föräldrar. Helt plötsligt var jag patient och inte ett problembarn.
Vuxenpsykiatrin fick börja i fel ände dock. Att börja m reparera de skador BUP gjort. Bygga förtroende. Hålla sina ord och löften.
Blev av med allt jag hade att leva för
Jag var 9 första gången jag medvetet minskade på maten för att gå ned i vikt. Pendlade i perioder. Som 13 åring började de spåra ur, och kuratorn blev inkopplad och remiss till bup. Som aldrig kom fram. Våren som 14 åring försökte jag ta mitt liv. Berättade då om mina problem men fick höra att det och mitt suicidförsök (som i efterhand klassats som riktigt allvarligt) var helt normalt och att jag kanske behövde hjälp av skolan att hantera betyg stress.
Men att de pga mitt försök behövde ha kontakt m något intervall för protokoll
När jag var 15/16 kom jag i kontakt igen. Då var det helt plötsligt hot om inläggning. Och blev av m ridning och allt jag hade för leva för. Rasade ännu mer i vikt och fick ingen hjälp annat än mer och mer hot.
Som 17 åring pendlade jag in och ut från slutenvården pga suicidrisk. I komb m äs. Som jag ej ville ha hjälp med för de skulle bara ta bort hästarna.
Var dock en läkare där inne. Som jag avskydde på många sätt men hon sa att bup i min stad var skit och att sättet de behandlade mig på var fel. Hon skulle se till jag fick en bra samtal kontakt och att jag skulle hem, rida, strunta i skolan, äta de jag ville och fick i mig men att huvudfokuset nu var att jag skulle hitta mening m livet och hästarna igen. Att det aldrig mer skulle ta bort dem och att de skulle hon se till. Att jag inte längre behövde vara rädd för ta emot hjälp för de skulle ej ta bort hästarna.
Det öppnade för mig att börja våga ta emot hjälp. Men kom att falla tillbaka igen och igen. Som 19 åring fick jag återigen ätstörning uns på papper. Men när jag fyllde 20 flyttade jag utomlands och jobbade en sommar och sen till högskola tre h bort hemifrån.
Någonstans här, var hela nya miljön omkring mig frisk och för en gång skull klarar jag mig helt och är frisk sen snart ett år tillbaka❤️ det går tillslut
Trygghet på avdelningen
Jag är 18 år och har sedan i höstas varor mycket till och från på en slutenvårdsavdelning. På avdelningen jobbar det en hel del personal som inte bryr sig särskilt mycket om patienterna, som mest sitter med sina mobiler och även en del som säger rent ut sagt kränkande och förminskande saker. Jag som hade varit inlagd på bup innan (på en helt fantastisk avdelning men jättebra personal) kände mig så sjukt ensam och missförstådd på avdelningen. Men det är en skötare som behandlar mig som sitt eget barn. Varje gång hon jobbar sitter hon i timmar med mig och pratar, lägger pussel, spelar kort, ser till att jag går upp på morgonen, att jag äter och att jag inte skadar mig. Hon är helt underbar, och ser inte mig som min diagnos (till skillnad från många andra inom vården som bara ser min eips). Hon bryr sig genuint om sina patienter, och det var en så otroligt fin sak hon sa. Hon sa att hon inte brukar läsa så mycket i journalen innan hon pratar med patienterna och själva låter de beskriva sitt mående och sina svårigheter. Detta för att man lätt automatiskt bildar sig en uppfattning om en patient utifrån journalen och att det omedvetet påverkar sitt sätt att se på patienten. Jag är så tacksam för henne, hon ser mig som en person som råkar må dåligt och inte som ”hon med eips”.
Nöjd med behandling
Jag känner mig väldigt trygg med min behandling då jag vårdas av ett DBT-team. Det innebär att jag både har färdighetsträning i grupp samt individualterapi en gång i veckan. Utöver det kan jag ringa min terapeut mellan sessionerna för att undvika självskada eller självdestruktivitet. Det här hjälper mig mycket i min vardag och jag känner mig trygg med mina behandlare som ständigt finns tillgängliga, har respekt för mig som patient samt validerar mina känslor och upplevelser.
Trygghet till sjuksköterska
När jag var inlagd på bup i en stad långt ifrån hem träffade jag en fantastisk sjuksköterska. Hon kom och kramade mig varje gång jag hade panik och lugnade mig. Jag blev ganska fast vid henne så läkaren sade att vi inte skulle vara med varandra mer. Men ändå kom hon till mig när jag hade panik, för hon ville inte lämna mig ensam. Det var ingen annan som brydde sig.
De har räddat mitt liv gång på gång
Jag har under flera års tid varit in och ut på samma slutenvårdsavdelning. Även om det gett mig trauman jag väldigt gärna skulle vara utan så är vissa inom personalen en trygghet när jag är där. Dom känner mig bättre än jag själv vill erkänna, dom har räddat mitt liv gång på gång. Några få har övertalat läkare om att vissa åtgärder borde gå att undvika. Dom har gjort allt för att jag ska slippa tvångsåtgärder och hållit min hand genom allt och det kommer jag vara evigt tacksam för. Mitt i allt det hemska.
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
