Jag var 18 år och svårt sjuk, blev inlagd inom psykiatrisk heldygnsvård med jämna mellanrum och så hade det varit i flera år. När jag inte var på avdelningen vårdades jag på ett HVB-hem.
En skötare tog kontakt med mig på avdelningen, gav mig sitt nummer och sa att jag skulle ringa honom när jag skrivits ut. Jag förstod inte helt sammanhanget, om det var något som rörde hans roll som skötare eller ej. När jag skrivits ut ringde jag honom, det kändes säkrast att göra som han sagt. Jag var ganska tungt medicinerad, och att göra som vårdpersonalen sa var starkt inpräntat efter alla år av slutenvård. Det slutade med att vi var i hans lägenhet, han utsatte mig för sexuella övergrepp. Efter ett tag lyckades jag ta mig därifrån och tillbaka till HVB-hemmet, men vågade inte berätta för någon vad som hänt. Jag tänkte att det nog var mitt fel alltihop.
Kort därefter blev jag inlagd igen, till samma avdelning där han fortfarande jobbade. Att jag förvärrats i måendet hade att göra med övergreppet han utsatt mig för, att vården jag då fick innebar att vårdas av min förövare gjorde att jag betedde mig allt mer kaosartad med eskalerande självskador och suicidförsök. Han satt bland annat extravak åt mig. Han sa till mig att jag inte fick säga något, och att om jag sa något skulle han se till så jag inlåst på rättspsyk bland sexualbrottslingar.
Efter ungefär ett halvår av fler och fler inläggningar på avdelningen, kom det tillslut fram vad som hänt i ett samtal med en överläkar som jag litade på. Jag försökte berätta, men fick inte riktigt prata klart. Överläkaren blev upprörd och avslutade samtalet. Jag tänkte igen att jag gjort fel. Ett par dagar senare kom överläkaren in på mitt rum, sa att skötaren inte jobbade på avdelningen mer och gick sedan ut igen. Hen sa aldrig något mer om det hela. Ingen på HVB-hemmet tog upp det med mig heller, jag utgick från att de helt enkelt inte brydde sig eller att de skämdes över mig.
Den enda som över huvud taget benämnde det hela för mig var en annan skötare. Han sa till mig att det som skötaren gjort var fel, och att det också var fel av cheferna att förbjuda personalen att prata med mig om det. Jag är mycket tacksam för att han bröt mot det förbudet, det var den enda friska rösten i det hela.
I övrigt visste jag inget om hur de tänkte, vad de gjort eller inte gjort. I min journal skrevs en anteckning på två rader om att det framkommit att en skötare utsatt mig för sexuella övergrepp, inget mer.
Jag försökte glömma att det hela hänt, men mitt mående kvar kaosartat. jag blev runtflyttad mellan olika avdelningar och boenden och sågs som hopplös. Tre år senare mötte jag en annan läkare, som råkar läsa anteckningen i journalen. Hen reagerar och frågar mig mer om händelsen. Det blev första gången någon pratade med mig om det. Jag fick bättre hjälp kring det, och det hela ledde till att jag ville förstå mer om hur vården resonerat. Jag kontaktade överläkaren, hen berättade tillslut i ett mail att hen och en chef konfronterat skötaren. Han hade först nekat och sagt att jag hittat på, men så småningom erkänt det hela. Han fick sparken. Överläkaren mindes inte hur de tänkt kring polisanmälan mer än att det inte gjordes någon sån. Men de hade informerat mitt HVB-hem om vad som hänt. Jag lyckades även kontakta den som varit föreståndare för HVB-hemmet, hen mindes att de fått infon men kom inte ihåg vad de gjorde med det. Sammanfattningsvis var det ingen av alla dessa skötare, sjuksköterskor, socionomer, psykologer, psykoterapeuter och psykiater runt mig som pratade med mig om det som hänt, trots att de visste. Och då hade ändå skötaren ifråga erkänt vad han gjort.
Jag har ingen aning om fall jag orkat med att göra en polisanmälan, men jag hade velat få frågan och få veta att någon varit beredd att stötta mig i det. Jag hade velat att någon tydligt och spikrakt förklarat för mig att det som hänt inte var mitt fel. Jag hade velat få berätta vad som hänt och få rätt hjälp med att hantera det. Jag hade velat känna att professionen slutit upp runt mig och stod på min sida.
Faktum är att vårdens tystnad var det som fick mig att känna mig mest värdelös. Med tiden kunde jag i någon mån förstå att skötarens stördhet var något som drabbat mig utan att det var mitt fel. Men att professionen medvetet agerat som de gjorde var svårare att förklara på något annat sätt än att jag inte varit värd att hjälpa. Den där tystnaden kan jag fortfarande ha mardrömmar om. Drömmar i stil med att jag ligger fast i ett brinnande hus, brandkårspersonalen kommer fram, tittar på mig och så går de ut igen. Ingen av dem säger något.