Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

”Jag är inte värd insatsen”

Jag har ägnat mer tid åt att slåss för att få hjälp än åt konstruktiv behandling. Mer tid åt onödiga utredningar (jag har gjort samma utredning 4 gånger, med samma – negativa – resultat) och desperata diagnosjakter än åt att få prata om vad som verkligen är mitt problem. Jag har suttit mitt emot en terapeut och sagt rakt upp och ner att jag inte ville leva, att jag hade tydliga planer för hur jag skulle avsluta mitt liv – och bemötts av ett halvt leende och frågan ”tycker du om kaffe?”.

Ända sedan jag träffade min första behandlare inom öppenpsykiatrin har jag formulerat vad jag ansett varit mitt största problem – svårigheten att få vänskapsrelationer att hålla över tid. Jag har kunnat beskriva ett förlopp som upprepats med oerhört många personer. Jag har inga svårigheter med det sociala samspelet och är förhållandevis bra på att läsa av andra, vara empatisk och dela såväl glada som tuffa stunder. Jag har kämpat mot ångest och depressioner större delen av mitt liv och lider svårt av en förlamande ensamhet.

Mina psykologer har sagt att mitt problem inte är ett problem, att jag överdriver och att det säkert inte är så svårt som jag hävdar att det är. Och så har man valt att fokusera på något helt annat, utredningar och jakt på långsökta diagnoser. Men min ensamhet har ingen rått på, eftersom ingen har lyssnat på det faktiska problemet. Jag anar anledningen till att jag har det svårt, men jag kan inte göra något åt det på egen hand. Men när jag har förklarat hur jag ser på det och hur jag känner så har jag mötts av ”det där är en sån klyscha, det är på modet att känna så nu” och andra förnedrande förhållningssätt.

Så till sist träffade jag en psykolog som tog mig på allvar, som lyssnade på mig och när jag väl fått förtroende för henne och öppnat mitt hjärta igen, till slut sa ”jag hör vad du säger, jag ser vari dina svårigheter sitter och jag tror verkligen att jag kan hjälpa dig”. Veckan därpå berättade hon att enhetschefen meddelat att hon inte får träffa mig längre, vi hade bara 2 tillfällen kvar av våra 15 sessioner. Vi stred båda två för att jag skulle få hjälp av henne – en hjälp hon sa behövde få ta tid, kanske uppåt ett år eller så. Men enhetschefen var benhård. Efter många telefonsamtal fick så en diakon enhetschefen att gå med på ett möte med mig, diakonen och psykologen.
Och där sitter hon, enhetschefen, och meddelar att hon inte kan lägga mer resurser på mig, att det finns andra som behöver dem nu. Jag kostar för mycket och hon kan inte ”binda upp” psykologen, som ”är en unik resurs” på mig utan hon måste ta nya patienter. Jag tilläts träffa psykologen 5 gånger till och enhetschefen sa att jag skulle vara tacksam för detta eftersom hon verkligen inte borde ha gett efter så.

Det slutade med att psykologen sa upp sig i protest och lämnade öppenpsykiatrin. Så den ”unika resursen” finns nu inte för någon. Och sedan dess har jag haft ännu ett slutenvårdstillfälle pga suicidplaner, jag har ingen som helst framtidstro och jag är fullt medveten om att öppenvården aldrig kommer att hjälpa mig igen. Jag har kvar läkarkontakten på mottagningen, men hon har meddelat att hon vill glesa ut våra träffar eftersom jag kan få mina recept förnyade via 1177. När jag sagt att jag mår oerhört dåligt av att inte ha en samtalskontakt, inte ens en stödkontakt, får jag ingen förståelse. Det finns inga resurser. Men istället för att skrika ”uppåt” i hierarkin, att det behövs mer pengar och fler psykologer, slår och sparkar man på oss som redan ligger ner. Och meddelar att det är slöseri med resurser att hjälpa oss. Jag är inte värd insatsen