jag var inlagd på bup slutenvård o över 16månader i sträck. bältesläggningar, sondningar och tvångsinjektioner var min vardag. när jag kom dit var jag bara en tjej som mådde dåligt och var svårt sjuk i anorexi, när jag kommer därifrån var jag trasigare än någonsin och tjejen som en gång funnits var helt borta. Det bestämdes i förväg att jag skulle sondas och bältas varje dag. Jag fick frågan 3-4ggr om att försöka sondas frivilligt. alla de 100tals andra gångerna frågade eller försökte de inte ens göra det utan bälte eftersom bälte var deras rutin. utöver det fick jag nästan aldrig möjlighet att prata om vad jag varit med om eller någon form av behandling alls. jag låstes in, utsattes för trauman, behandlades som ett problem som behövde hanteras istället för än människa och blev helt förstörd. jag fanns inte kvar alls. efter alla trauman jag lever kvar med idag som kan trigga igång panikattacker så kan jag fortfarande inte fatta hur man kunde tycka det var okej. ja, de höll mig levande, fysiskt, men resten av mig försvann. Jag har otaligt av berättelser om allt fel personal och läkare utsatt mig för. Puttad genom korridorer, folk som skrattar åt mig medans jag legat bältad, läkare som sagt ”du vill ju det här”, personal som jämfört patienters självskador, avdragen alla kläder medans fem män höll fast mig och liknande saker jag inte klarar av att tänka på. att man inom barnpsykiatrin ser det som vardag att bälta barn är för mig helt sjukt. att ingen reagerar är ännu sjukare. barn traumatiseras och blir sjukare men ändå tänker man inte om. det gör ont i hela min kropp att veta att det idag är nya barn som går igenom exakt det som hänt mig och så många andra och det finns inget jag kan göra för att hjälpa dem.