Opsynliga – vittnesmål från psykiatrin

I år har jag spenderat 17 veckor i den psykiatriska slutenvården pga extrema sömnproblem som krävde injektioner, svår ångest och självskadebeteende. Under lång tid hade jag LPT. Jag blev utskriven ibörjan av sommaren och fick ett läkarsamtal några veckor senare. Sen dess har jag inte haft någon kontakt med psykiatrin. Jag blev lovad terapi till hösten men det finns inte personal och de har ställt in den behandlingen.
Slutenvården hjälpte mig massor och jag mådde extremt mycket bättre efteråt. När jag nu fått en svacka så bad jag om hjälp i öppenvården men det finns ingen hjälp att få. Vårdcentralen vågar inte heller ta emot mig pga att jag vårdats med LPT och för att de anser att jag har för hög suicidrisk och de vågar inte ta ansvar för det.
Jag har fallit tillbaka i mitt självskadebeteende och har panikångest nästan varje dag. Jag önskar bara att jag hade kunnat få hjälp i öppenvården tidigare, istället för att allt ska fallera igen.

Öppenvården vågar inte hjälpa