Jag var inlagd på affektiv avdelning för svår ångest och hallucinationer efter att min dåvarande psykolog exponerat mig för mina trauman för snabbt. Jag fick ta blodprover och de visade på svår hypokalemi, dvs under 2,5 mmol/l. Detta var till följd av obehandlad anorexia. Anorexia fanns i anamnesen både inom psykiatrin och den somatiska vården, jag hade dessutom tappat 20 kg på ett halvår. Trots detta fick jag ingen vård för detta. Överläkaren sade åt mig att ”äta en banan” för att få upp mitt kalium.

Ett par veckor efter utskrivning blev jag skickad med ambulans till kardiologen då mitt EKG var avvikande. Mina provsvar visade en måttlig hypokalemi, alltså hade mitt kalium gått upp sedan jag vårdades inom slutenpsykiatrin. Trots att mina värden var bättre än det som uppmättes hos psykiatrin fick jag sex tabletter med kaliumklorid den dagen och ett recept för två veckor av kardiologen.

Personen som valde att inte behandla mig för svår hypokalemi var överläkare och jobbade på ett sjukhus, hen borde ha vetat om att mina värden var så dåliga att de behövde behandlas, men hen valde att inte sätta in läkemedel. Jag hade ingen aning om hur farliga mina kaliumvärden var och hade jag inte kommit till kardiologen i tid hade det kunnat sluta väldigt illa.