Vår son, då 17 år, besökte läkare tillsammans med mig, hans pappa. Datum saknas, då läkaren inte journalfört besöket, men det var under hösten 2021. Läkaren var stressad och att han pratade argt. Läkaren sa tvärsäkert  ”en sån med din problematik blir inte hjälpt av antidepressiva” och han sa vidare att han hade människokännedom och förstod att det var något neuropsykiatriskt.
Han klagade även på BUP och kallade patienter problem, som behövde skickas från BUP.  Det var att ” lassa problemen på oss”

Sonens lärare på gymnasieskolan hörde om det här och uppmuntrade oss att anmäla det.

Vi frågade sen, efter detta besök, psykologen hur den sk erbjudna hjälpen skulle hjälpa vår son. Han hade inget svar på det. Hur kunde då läkaren, som vi uppfattade det, då prata mycket argt om det och att sonen inte ville ta emot hjälpen som erbjöds. Försöker sjukvården lura på människor vård som inte är vård?

En vårdkontakt inte ska göra att man mår psykiskt sämre av själva besöket. Dessutom var sonen vid tillfället inte vuxen och vid tillfället psykiskt skör. Bemötandet är otroligt viktigt.