Jag hade varit inneliggande på PIVA några dagar enligt LPT med personalvak pga suicidalt beteende. En eftermiddag flyttas jag ganska plötsligt till en allmänpsykiatrisk vårdavdelning. På ronden dagen därpå, efter en stökig och jobbig natt bestäms att jag ska få en spruta med cicordinol samt en tablett med lugnande för att sedan flyttas tillbaka till PIVA eftersom jag fortfarande krävde mer tillsyn än vad de på avdelningen kunde erbjuda. De skulle sedan hålla en plats åt mig på avdelningen dagen efter så att Jag skulle kunna komma tillbaka till avdelningen och få fortsatt vård där och tillsammans med läkare, personal från öppenvården och min arbetsgivare planera för SIP-möte innan hemgång.
Det som i stället händer är att jag får vänta flera timmar efter ronden innan jag får sprutan med svaret att ”hon är ensam sjuksköterska på avdelningen nu så hon kan inte göra det”. Först senare på eftermiddagen är det dags att få den, men det visar sig att de valt att ändra vad det är jag ska få eftersom jag tydligen haft någon biverkan på den tänkta medicinen tidigare. Istället för Cicordinol får jag Phenergan intramuskulärt. De säger att det tar ca en timma innan det börjar verka så jag försöker distrahera mig under den tiden. Sedan börjar det krypa i kroppen på mig som när jag fått Lergigan vilket jag säger till en sjuksköterska. Då säger hon att ja, det är ju Lergigan i injektionsform jag fått. Då brister det för mig och jag blir ledsen och arg, det står i varningar i min journal att jag inte tål Lergigan, att jag får kraftiga biverkningar i form av myrkrypningar av det. Jag börjar bland annat riva upp sår på mina armar så det blöder och tankarna och viljan att avsluta mitt liv blir ännu starkare. Jag ber om att få något som hjälper mig att komma bort från obehaget, något som jag somnar av och de hämtar jourläkaren eftersom rodnande läkare gått hem för dagen. Han kommer in i rummet och säger att jag ska få något lugnande, men i samma mening säger han ”förresten så skriver jag ut dig nu”.
”Det är nolltolerans vad gäller självskada här och det vet du”. Jag blir helt chockad eftersom jag trodde att Jag fortfarande var där på LPT, men nej, det hade han tydligen meddelat tidigare att det var avskrivet. I fullständig panik, med fruktansvärda biverkningar och i förtvivlan kastas jag ut från avdelningen med bara en enda sak i huvudet, jag ska avsluta mitt liv. Vad som händer senare har jag svårt att redogöra för, men minst två gånger plockas jag av tågspåret, jag tar otroliga mängder tabletter, ligger några timmar på IVA för övervakning, söker PAM men blir avvisad, försöker hänga mig i ett träd utanför sjukhuset, mer intox, söker medicinakuten och blir tillslut inlagd på en medicinavdelning för att få antidot mot läkemedel jag tagit för mycket av.
Den här händelsen hade mycket väl kunnat vara slutet på mitt liv, deras policy om nolltolerans mot självskada försatte mig i en livsfarlig situation där jag i efterhand inser att jag inte ens var medveten om vad jag gjorde.
