Jag blev akut inlagd på allmänpsyk på HSL pga mycket svår anorexi. Jag hade då så svårt att äta och dricka att det, bara efter ett par dagar, beslutades att jag skulle få sond och dropp. Inledningsvis så var jag samarbetsvillig och vården kunde bedrivas frivilligt. Men då ätstörningen var så pass stark klarade jag tillslut inte av att motta sonden och då satte läkaren istället LPT. Situationen var fortfarande mycket allvarlig och för att säkerställa att jag fick i mig all näring beslutades det senare även att jag skulle bältas vid varje sondtillfälle. 

Eftersom sondningen gjordes med maskin tog varje tillfälle upp mot 3 timmar vardera och jag sondades 3 gånger per dag. Under flera veckors tid bältades och sondades jag alltså upp mot 9 timmer per dag. 9 timmar per dag, VARJE dag, i flera veckors tid. 

Bältningen sattes i system och det stod i min vårdplan att jag skulle bältas varje gång oavsett hur samarbetsvillig jag var. Under denna period erbjöds jag därför inte en enda gång att istället få försöka äta den näring som jag behövde få i mig. Inte en enda gång erbjöds jag heller att dricka näringsdryck istället. Och inte en enda gång erbjöds jag ens att få försöka ta emot sonden frivilligt. Jag bönade och bad om att få försöka klara det utan bältning. Jag föreslog till och med att jag kunde ligga på bältessängen så att de ”enkelt” kunde spänna fast mig om jag inte klarade av att ta emot sonden frivilligt. Men nej, de ansåg att jag redan fått min chans att göra det utan bälte under perioden innan bältningarna började. Att det hade gått veckor sedan dess spelade ingen roll. Jag hade fått min chans och misslyckats. Så nu skulle jag bältas oavsett och jag fick skylla mig själv. Allting var väldigt traumatiskt och jag fick många både fysiska och psykiska skador. 

Efter några veckor flyttades jag tillslut till en annan avdelning med spetskompetens inom ätstörningar. Där fick jag möjlighet till att försöka ta emot vården frivilligt. Ibland gick det och ibland gick det inte, men jag fick i alla fall försöka. Det blev sakta men säkert bättre och till slut så kunde tvångsvården avskrivas. Detta tackvare att jag fick försöka, för om man aldrig testar så kan man heller aldrig lyckas.