Jag var sjuk i anorexi, och bedömdes vara i behov av sondmatning.
Fram tills denna punkt hade jag förnekat min sjukdom för mig själv, jag trodde själv på att jag kunde vända det när jag ville.
Så blev beslutet taget och inget av mina desperata löften om att börja äta hjälpte.
Sonden blev satt, och mamma instruerad hur hon skulle göra.
För att hon skulle utföra det och att det skulle ske i hemmet förutsattes.
Maten skulle helt ersättas med sondnäring, enligt läkaren. Ingen valmöjlighet, det skulle hjälpa mig om jag inte fick välja sades det.
I drygt tre månader satt sonden, utan att jag fick chans att äta normalt.
Och jag slutade prata.
Flera gånger om dagen, vid vartenda tillfälle, i tre månader tvingades min mamma lyfta mig från golv, bända loss mina fingrar från det jag försökte klamra mig fast vid, släpa mig till soffan där hon sen fick hålla fast mig för att kunna sondmata.
I tre månader pratade jag inte överhuvudtaget, med undantag för min kurator som var min livboj under denna tid.

I mina journaler har jag läst att hon ventilerade detta på mottagningen och att sköterskan sa till henne att vara stark i sitt föräldramandat. Att mina protester (tystnaden) bara var manipulation för att slippa.

Min mor berättade för en annan vårdare som då hade sagt att om jag blir inlagd blir jag bältad och att det kan finnas en vinst i att knäcka mig.

Min mor var i fortsättningen tyst om vad som hände hemma. Jag är ledsen att hon och övriga familjemedlemmar  var tvungna att vara med om det.
En del av mig får fortfarande panik om hon försöker röra vid mig. Jag kan inte låta henne krama mig.

Jag var väldigt sjuk och i behov av sondmatningen, men inte så länge och inte enbart. Och min mor skulle inte ha behövt utföra det.
Det finns en komplexitet i att en så nära anhörig skulle behöva vara så involverad i den typen av vård, och jag tror det har skadat vår relation för alltid. Jag önskar att vården inte utsatt oss för det

Behövde få stöd med näringstillförsel via sond under en period inlagd på psyk. Men pga ekonomi så hade dom fått byta sond”slang” till en ny sort som var mycket styvare än den vanliga. För mig som har trånga näshålor var detta ett helvete och för dom som satte sonden var det en jäkla utmaning att få den sitta bra utan mer skarvar å skav än nödvändigt… Tyvärr så vek sig slangen alltför ofta pch bildade en skarv som direkt skavde sönder ”närgången” ned mot svalget. På pekade flera ggr att det var extremt obehagligt å gjorde ont. Men det fanns inga alternativ pga eknomin. Ekonomi före patienternas välmående….så borde det inte få gå till. Slutade med att jag drog ur sonden själv och vägrade sätta i någon ny. Är nu galet rädd för att bli sondad.

Jag levde på sondmat i 9 månader för att jag inte kunde äta alls pga min anorexi. Det var mina föräldrar som fick mata mig, för personalen hade inte tid.

Jag var nyss fyllda 18 år och blev inlagd på vuxen psyk för min anorexi. Dom hade ingen koll på anorexi överhuvudtaget och det ända dom gjorde var att bälta och sondmata mig. Överläkaren skrek på mig inför flera andra medpatienter att ”om jag inte äter nu skulle hon spänna fast mig och pumpa i mig flera tusen kalorier” där satt jag med panikångest och kämpade för att försöka få i mig mina näringsdrycker.

Jag har bulimi och gick i en dagvårdsbehandling.  En specialist (psykoterapeut) sa följande till mig: ”Du är dålig på att svälta dig själv. Därför hetsäter du och spyr istället”. Jag blev jättetriggad! Jag berättade för en annan personal om detta och att jag ville byta kontaktperson (till en annan psykoterapeut/psykolog) men jag fick inte byta, och hon (en i personalen) förstod inte alls vad som var fel i psykoterapeutens ord och så sa hon att ”fast du kommer stöta på triggande saker livet ut”. Självklart förstår jag det men jag förväntade mig inte att få en kommentar riktat mot mig på det sättet mitt under en ätstörningsbehandling…

Jag utvecklade ätstörningar i tidiga tonåren. Man märkte det tidigt men jag stretade emot desto mer folk var på mig, lärde mig nytt vartefter och eftersom jag inte var psykiskt stark nog att ta strider eller prata om det så blev det endast bara mer hemligheter. Jag längtade efter att någon skulle höra mig, men ångrade mig direkt efter. Jag slogs med tankarna, men också ville jag ju göra rätt (med rätt menar jag det som omgivningen tyckte).

Jag kämpade i flera år. Mot slutet av tiden som minderårig började jag också få övrig ångest som inte hade någon direkt koppling till maten. Flyttade hemifrån. Började hetsäta och spy. Ljög för alla. Tror ännu idag det inte finns så många människor som vet hur det faktiskt var. Min dåvarande terapeut ville att jag skulle fylla i matdagbok, vilket jag skämdes mera över än min egen existens. En gång då jag hade berättat om en episod då jag hade gått på buffé bara för att jag skulle kunna spy efteråt, satte hen sig med datorn och villa räkna ut exakt hur många kalorier jag hade fått i mig innan kompensationen… I mitt huvud lät det mest som hen ville få mig att inse att jag ljög, eller att det inte var så farligt som jag trodde. Jag svarade inte. Ville mest gråta och springa därifrån för att gömma mig under ett stort täcke och aldrig någonsin visa mig för någon igen. Jag vågade sist och slutligen inte prata med hen om något alls, och nämnde egentligen ingenting sanningsenligt igen angående maten efter det. Hen gissade min vikt när jag inte berättade det själv, och jämförde med sin egen där hen skulle behöva gå ner i vikt. Kan säga jag aldrig känt mig så patetiskt i hela mitt liv. En som gissar jag väger mindre än jag gör och där har människan som ska hjälpa mig mage nog att säga sin egen vikt och vad hen har för BMI och varför hen ska gå ner i vikt.

En annan gång slutade jag med en medicin som hjälpt mig men det triggade gamla hetsätningstankar och episoder just pga kraftig hunger. En vårdare berättade åt mig på avdelning att ”du väljer ju själv vad du stoppar i munnen”. AJJ VAD?

Till slut kommer tanken vare sig man vill eller inte: Lika bra att vara tyst och reda upp egna problem, då kan jag i alla fall försöka bearbeta skammen och känslan av äckel utan att någon har en åsikt.

När min ätstörning var som värst var jag på dagvård på BUP. Av självklara anledningar ville jag inte äta när jag var där, men varje gång jag satt där utan att ha rört min mat frågade alltid någon i personalen:
”Var maten inte god?”
Som om det var det som var problemet.

Jag blev inlagd på bup efter ett självmordsförsök. Det var mycket fokus på familjen och trauman då det kom fram att jag har PTSD. Men bulimin brydde de sig inte om. Jag gick in på toan och självrensade utan att de brydde sig. För jag var normalviktig och det var ju då ”bara ett sätt för mig att hanterallt”

Blev aldrig tagen seriös av äs-vården när jag hade bulimi men när jag tappade mycket i vikt och hade anorexia då blev jag plötsligt en prio-patient. Vill tilläggas att jag mådde så mycket sämre psykiskt när jag hade bulimi än när jag jag hade anorexia

Jag hade haft anorexi under ganska många år och vårdats på BUP. Jag blev ”friskare”, men det som ingen visste var att jag hade utvecklat en bulimi. Vid ett samtal med min terapeut och läkare tog jag modet till mig och berättade hur det låg till, att jag hade börjat kräkas och hetsäta. Svaret jag fick var att det är vanligt bland flickor i min ålder. Jag fick ingen behandling och det var aldrig någon som tog upp ämnet något mer