Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Flera diagnoser

Jag har haft kontakt med psykiatrin sedan jag var sjutton år i olika omfattning. Idag är jag trettiotre. Jag har autism, ätstörning och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Mina trauman kommer enbart från händelser som utspelat sig när jag varit inlagd på psykiatriska avdelningar. Jag har både varit utsatt för sexuella övergrepp av medpatienter och en stor mängd tvångsåtgärder som bältningar, fasthållningar och tvångsinjektioner. När någonting triggar traumatiska minnen får jag kraftiga flashbacks där jag återupplever det jag varit utsatt för. Jag känner fysiskt ovälkomna händer som tar på min kropp, jag känner remmarna från bältessängen som spänns åt. Ångesten är outhärdlig, jag har vid flera tillfällen hyperventilerat i flera timmar när jag varit fast i flashbacks. Det gör att jag inte kan vårdas på någon av de avdelningar som jag har trauman från. Jag bor i en stor stad, så det borde gå att lösa. Men Norra sidan av stan vägrar ta emot mig, jag hänvisas till Södras avdelningar trots att de triggar flashbacks. Efter min senaste intox för en dryg månad sedan fördes jag med tvång och polis till den avdelning där de värsta händelserna utspelat sig. Personalen fick bokstavligen släpa in mig eftersom jag bara hyperventilerade i panik och var okontaktbar pga alla flashbacks. Personalen var otrevlig, de sa åt mig att skärpa mig och gav intrycket  att de ansåg att jag bara gjorde detta för att jävlas med dem. Efter två dygn av kontinuerliga lugnande injektioner insåg läkarna att det inte var rimligt att utsätta mig för en miljö jag var traumatiserad från och jag skrevs ut trots stort vårdbehov. De sa att det inte gick att flytta mig någon annanstans. Nu är jag hemma och försöker hålla nere ångesten genom att isolera mig och svälta. För jag har ingenstans att vända mig om jag blir självmordsbenägen igen, då händer bara samma sak igen, att de lägger in mig någonstans jag är traumatiserad från. Och jag överlever inte det igen. Ätstörningsenheterna vill inte veta av mig längre, min neuropsykiatriska mottagning har inte ställt upp med någonting och jag är för instabil för traumabehandling och psykoterapi. Jag är för komplex för vården. Eftersom jag har flera diagnoser som kräver ett samlat omhändertagande vill ingen ta ansvar. Alla skyller på varandra och hänvisar till att någon av mina andra diagnoser behöver tas hand om först. Jag önskar bara att någon kunde se att jag är EN människa.