Jag fick en remiss skickat till vuxenpsyk ca ett halvår innan min 18 års dag, anledningen är för att både bup & vuxenpsyk anser att jag är en ”högprioriterad patient” och är i starkt behov av hjälp. Trots det sitter jag här ett år senare utan hjälp, jag har ”för många” diagnoser & för mycket problem för vuxenpsyk att bestämma var jag ska få behandling. I min region är vuxenpsyk indelat så att olika diagnoser är på olika vårdenheter och jag har 5+ diagnoser. Jag har därför hamnat mellan stolarna i processen att vuxenpsyk ska utreda om min tex mitt trauma, min adhd eller ätstörning är prio 1, besluta sig för att de inte TROR det, skicka vidare mig till en ny vårdenhet (med en ny vårdkö) osv osv. Nu har de beslutat att jag ska (efter ytterligare kö) bli patient på nevropsykiatrin, utifrån de andra vårdenheternas brist på kunskap & läkare som ens KAN skriva ut min adhd medicin, som jag måste ta för att fungera. Trots att, som nämt både bup & vuxenpsykiatrin ansåg mig vara högprioriterad, skickade remiss i tid & i stort behov av en stadig samtalskontakt så kan inte nervropsykiatrin erbjuda mig enskilda terapisamtal över huvudtaget. Jag slängs istället in i en grupp med vuxna personer (notera att jag precis fyllt 18 så jag är inprincip fortfarande ett barn) med adhd för att diskutera och försöka lösa problem som eventuellt i framtiden kan hända en person med adhd.

Jag förstår verkligen inte hur vården kan få se ut såhär, det är väl ändå vanligare att man har en samsjuklighet, flera diagnoser än bara 1? Hur många har man träffat som BARA lider av depression & inte också av ångest tex?

Känner mig otroligt högprioriterad och sedd ändå