Jag har haft turen att för det mesta träffa bra personer och blivit tagen på allvar av psykiatrin – i alla fall från och med att jag var 16 år.

När jag var 13 blev jag sjuk i en ätstörning, jag fångades upp ganska tidigt av skolsköterskan så hen och min mamma såg till att jag åt och gick upp i vikt under tiden som jag fick vänta på en tid på BUP. När jag väl började gå på BUP hade jag hunnit fyllt 14 samt gått upp till en normalvikt, vilket mer eller mindre innebar att jag inte fick någon hjälp. Kommer bara ihåg att jag fick berätta vad jag ätit under veckan varpå dom på BUP svarade ”men ajdå, blir du inte hungrig?”, 1 gång i veckan under 6 månaders tid. Jag uvecklade bulimi under den tiden, vilket dom visste om.1 månad efter att dom satte diagnosen på mig så avslutades vår samtalskontakt. Nu är jag 21 år, går i dagvård för andra gången för mina ätstörningar och jag kan inte sluta tänka på att KANSKE hade jag sluppit detta långa helvete om jag bara fick riktig hjälp från första början.