Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Var det inte gott?

Åter igen ett av många exempel på när allmänpsykiatrins okunskap om ätstörningar blir så fel.

Var inlagd på en slutenvårdsavdelning av andra anledningar men har också en diagnostiserad ätstörning. Hade  på grund av den måltidsstöd av personal, alltså att någon skulle sitta med mig när jag åt. Många gånger har jag fått oförstående kommentarer och frågor som visar att de inte ens tycks veta om att jag har en ätstörning eller vad det innebär, trots denna insats samt att det står i min journal. När jag sedan då satt en kväll och grät mig genom middagen och till slut gav upp med att försöka få i mig hela portionen och la ihop besticken, fylld av ångest, frågade hen, som skulle vara mitt stöd: ”var det inte gott?”

Själv undrade jag för mig själv hur det kan gå till så att personal på en slutenpsykiatrisk avdelning kontinuerligt inte förstår vad en ätstörning innebär eller vilken ständig kamp det är, utan med sin okunskap förvärrar problemet och därmed tillfrisknandet.