Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Ätstörningskliniken drog tillbaka remiss

Det var slutet av mars och anorexin styrde över hela mig. Jag gick på flera samtal i veckan och mina behandlare blev oroliga och skickade en remiss till dagvården för att jag skulle få intensivare hjälp. Efter någon vecka i väntan blev det ännu värre. Vi var på ytterligare ett möte. Jag hade inte ätit på länge och de skickade remiss till heldygn. Sa de. Det var förjävligt för ätstörningen men bra för MIG. Det blev en trygghet. På något sätt. Jag började landa i att jag nog inte skulle dö ändå. Några dagar senare var mamma på möte ensam. Efteråt ringde hon upp mig. Jag var hemma, ensam. Sjukskriven på 100%. Träningsförbud. Läkaren hade dragit tillbaka remissen till avdelningen. ”Man brukar inte skicka två remisser på varandra, läkaren på dagvården sa att vi skulle ta tillbaka den”. Det här skar som knivar. Jag var 100% säker på att jag aldrig skulle kunna bli frisk. Tryggheten, golvet som jag lyckats bygga upp de senaste dagarna var som bortblåst. Det var en av de värsta dagarna i hela mitt liv. Jag var hysterisk. Skadade mig själv första gången och allt blev ännu mer utav ett helvete. Nu idag är jag på bättringsvägen. Men jag vet att mycket av ångesten som skulle ha reducerats om de höll kvar vi deras beslut. Antingen att inte remittera mig till avdelningen alls/stå kvar vid beslutet ELLER att faktiskt vara mer proffesionella och tänka ut beslutet innan de meddelar oss om någonting.