Opsynliga – berättelser från psykiatrin

Runtskickad och bortglömd

Jag hade gått hos BUP sedan jag var ungefär 13 år för ångest, depression och misstänkt personlighetsstörning. När jag fyllde 18 skulle jag remitteras till vuxenpsykiatrin för vidare vård. Jag blev inte remitterad dit, utan hamnade på min vårdcentral istället. Genast när jag kom till vårdcentralen fick jag höra att mina problem var alldeles för grova för att de skulle kunna hjälpa mig på vårdcentralen och hänvisade mig till vuxenpsykiatrin. Jag söker mig dit och får vänta i över 1 år innan jag får träffa en psykolog för att göra en utvärdering. Efter det mötet tar det ytterligare 6 månader innan jag får träffa en läkare. Väl hos läkaren pratar vi bland annat om mitt problem med mardrömmar, sömnterror som jag har flera varje natt och ger mig sömnbrist. Efter 15min hos läkaren får jag utskrivet beta blockerare. Han säger därefter adjö. Utan att ha diskuterat orsaken till mardrömmarna eller mina andra problem- han rusade bara vidare. 20 min totalt får jag prata med läkaren. Och får bara hastigt utskrivna piller. Som jag sedan ser efter egen research att de inte alls går ihop med mina andra mediciner eller hälsotillstånd. Jag söker mig då istället till en privat mottagning. De gör en intensiv utredning och det visar sig att jag har ADHD samt bipolär sjukdom. Den privata mottagningen remitterar tillbaka mig till vuxenpsykiatrin efter att jag fått mina diagnoser för att de ska kunna ge mig det stödet jag behöver. Vuxenpsykiatrin skriver i min journal i april månad att jag ska få träffa en läkare i juli månad. Men där är inget datum inskrivet. Månaderna går och jag väntar på att få en kallelse. Det blir november, och jag har fortfarande inte blivit kallad. Att jag ännu lever är ett mirakel jag får tacka min familj och mina vänner för.

Läs mer om: #ADHD/ADD • #Ångest • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #BipolärSjukdom • #Depression • #Diagnostisering • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Vårdkö • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 1/10-2021

”Om någon dör i vårdkön ligger det på dig”

Jag var inlagd på en ätstörningsklinik och var sjuk i svår anorexi. Vid en panikångestattack klarade jag inte av att få i mig det bestämda intaget av näringsdryck. Behandlaren som var med mig satt bara och tittade på mig. Tills hon sa att jag slösar bort någon annans liv genom att sitta där och motsätta mig behandlingen. Och att om någon dör i vårdkön så ligger det på mig. Det var hennes sätt att motivera ett barn med psykisk sjukdom att ta sig vidare i behandlingen.

Läs mer om: #Ångest • #Ätstörningar • #Bemötande • #Vårdkvalitet Publicerad 30/9-2021

”Snygg i kroppen”

Jag sa till en läkare som jag träffade för första gången (en av de ”bästa” på mottagningen); att jag var oroad över min mens som försvunnit och allt hår jag tappade. Att jag kanske var för mager…? Jag Sa också att jag var ledsen, bar på en del sorg och traumatiska händelser.
Han sneglade upp på mig, sa att jag var ”snygg i kroppen” tittade sedan ner och skrev i sitt receptblock,
Ut antidepressiva mediciner (som jag absolut inte efterfrågat)

Totalt varade besöket (som jag tagit sats för att ens komma till) i ca 5 minuter.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bemötande • #Mediciner • #Vårdkvalitet Publicerad 30/9-2021

Måste vara en duktig patient

Jag är arg på vården för att de förväntar sig exemplariskt uppförande av sina patienter, som om det inte är en del av sjukdomsbilden att vara lite skev.
Jag är arg på vården för att de säger att jag måste berätta, men när jag väl berättar något markerar de att jag sagt något fel.
Jag är arg på vården för att de säger att det inte finns några förbjudna tankar, men blir arga när jag delar med mig.
Jag är arg på vården för att de tar mina tankar som en personlig kränkning.
Jag är arg på vården för att de hamnar i försvarsställning och hävdar sig så fort jag yttrar att det känns hopplöst och att ingenting hjälper, jag som inte ens hade för avsikt att skylla på dem utan snarare skäms över att det är JAG som är hopplös.
Jag är arg på vården för att de svarar med taggarna utåt så fort jag inte orkar vara trevlig hela tiden.
Jag är arg på vården för att de ställer så höga krav på mig, som att jag är ensam ansvarig för hela min sjukdomsbild och eventuell förbättring. Jag vet inte hur man gör, jag har ingen utbildning i psykologi.
Jag är arg på vården för att de säger att allt blir bättre, men att samma vårdsystem glesar ut träffarna eftersom ”det inte verkar finnas behov av en vårdkontakt” när jag är så uppgiven och förtvivlad att jag inte kan berätta något.
Jag är arg på vården för att de kräver att jag ska vara motiverad till att bli bättre, när hela grejen är att jag har gett upp och bara vill dö.

Jag är arg på vården för att de tar allt som kritik. Om jag inte mår bättre upplever jag det som att de tror att jag anklagar dem. Det gör jag inte, om något anklagar jag dem för just denna attityd. Att det inte går att ha ett konstruktivt samtal utan att de hamnar i försvarsställning och påpekar min egen roll i det hela. Jag vet det, men jag är sjuk, du är anställd, hur kan det tyngsta ansvaret ligga på mig?

När vården ständigt är beredd att hugga tillbaka så fort jag yttrar något som inte är jättepositivt blir det ännu mer omöjligt att prata med dem. Jag upplever plötsligt ett krav att vara duktig och tillmötesgående för att hålla vårdpersonalen glad, men vem mår bättre av att ständigt behöva vara på sin vakt, väga sina ord på guldvåg och ta hänsyn till vårdpersonalens känslor när man har fullt upp med att överleva sina egna känslor?

Jag är arg på vården för att den inte verkar förstå vilket moment 22 patienter lätt hamnar i. Att jag inte kan berätta om mina jobbigaste tankar för de jag borde prata med, och vem ska jag då prata med? Att de förväntar sig att jag ska bli bättre, men att jag inte blir det om jag aldrig får prata om det som gör ondast. Är mina tankar verkligen så förbjudna? Är de så skadliga?

Ilskan rinner av och lämnar mig med uppgivenhet. Jag blir alltmer införstådd i att jag aldrig kommer få hjälp så länge jag har förbjudna tankar, och det är de förbjudna tankarna som gör att jag behöver hjälp. Jag skäms och får dåligt samvete för att jag sa till vårdpersonalen att allt känns hopplöst. Jag skäms för att jag gjorde hen irriterad. Förlåt för att jag inte reagerade som ni förväntade er. Förlåt för att jag är så svår att hjälpa. Förlåt för att jag tar upp en vårdplats när jag ändå är hopplöst omotiverad. Förlåt för att jag söker hjälp.

Jag vill bara ha någon som har skinn på näsan nog att lyssna på vad jag har att säga. Som inte blir kränkt och som inte tar illa upp. Som kan kontrollera sina egna känslor, åtminstone inför mig. Som står kvar genom raseriutbrott och ångestattacker. Jag vill bara ha någon som är beredd att ta emot alla mina förbjudna tankar.

Läs mer om: #Bemötande • #Öppenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 19/9-2021

Bevittnade tre självmord

Detta är sååå sååå sjukt.

Under min tid på sjukhus fick jag ”mer PTSD” än vad jag redan hade. Fick under denna tid bevittna 3st självmord. Sjuka händelser.

Än idag hör jag skriken, än idag ser jag henne hänga där i sina lakan, på sitt rum.
Vi hade ”krismöte” på avd efter. Jo tack, det va inte mycket till hjälp.
Personalen va själva i chock.

Vid en annan incident.
Än idag hör jag larmen, larmen och ambulanserna som är skickade från soma sidan till psyk. Hon avled av överdos på sitt rum. 24år gammal

En annan man, äldre man, han dog inte på psyk pga självmord utan pga bristande kunskap på den somatiska vården på psyk. Till frukost tog han sitt insulin, det va extremt högt då jag hörde, satt vid bordet bredvid, mannen tog mjölk till tabletterna vilket jag reagerade på, extremt farligt med mjölk vid högt insulin. Dagen gick och jag fick själv hjälpa mannan då han blev sämre och sämre. Inget gjordes. Eftersom jag lider av min komplexa ptsd under den tiden sov jag Max 3h per natt. Jag hörde hur läkare och natt personal sprang ut och in. Jag gick vid ett tillfälle ut för att kolla. Mitt i natten duschade dom honom. Jag sa till Ssk att ni bör skicka över honom. Han är sjuk i diabetes. Inget gjordes. Tidigt på morgonen kommer 2st ambulanser. Jag skriker… varför gjorde ni inget. Jävla inkompetenta…. (Ja, va inte på den tiden så fin verbalt). Men saken är den att jag pratade med en ssk som jag ansåg va den bästa. Hon sa… DU HADE RÄTT HELA TIDEN. Fy fan. Dom lät bara honom dö. Kan inte förlåta dom för detta. Och tog själv på mig skulden ett bra tag.

Sedan har jag varit med om x-antal sjuka händelser. Galet.

Läs mer om: #Lagligt? • #PTSD • #Slutenvård • #Suicid • #Vårdkvalitet Publicerad 6/9-2021

Fick inte samtalsterapi, bara ECT

Jag har bestämt mig för att sluta med alla psykmediciner läkarna har prackat på mig de senaste åren. Alla säger jag för det ÄR många. En efter en har jag fått. Mediciner som sagts hjälpa mot än det ena och en det andra. Mediciner som jag har trott hjälpt mig då man som sjuk desperat litar på läkarnas ord och kompetens. De berättar inte om de negativa effekterna, biverkningarna och hur de systematiskt dödar ens hjärna, kropp och själ. Det håller de hemligt och ger ofta rådet att inte googla eller läsa biverkningarna som står i bipacksedlarna som följer med alla pillerburkar. De ger en mer eller mindre medvetet medeciner som krockar och motverkar varandra eller till och med höjer effekten och biverkningarna. Men det får vi inte veta. Ibland är det så illa att läkarna inte ens vet detta själva. De kan omöjligt hålla allt detta i huvudet och är alltför ignoranta att själva kolla upp alla mediciner de skriver ut. Detta innebär en direkt fara för patienternas liv i värsta fall. I bästa fall, om vi har tur, blir det inga bestående men. Men det är som att spela rysk roulett. Jag har tidigare varit en förespråkare för psykofarmaka. Tyckte att om det finns hjälp att få varför inte ta den då. Varför må dåligt och försöka stå ut när det bara är att medicinera bort det. Sa att ibland måste man. Det var innan jag förstod att de inte hjälper utan gör raka motsatsen. De förvärrar problemen och gör måendet ännu sämre och så ger läkaren ytterligare ett piller för att ’hjälpa’ men istället blir du ännu sjukare och måste få ytterligare ett piller. Till slut är du inte dig själv längre utan bara ett tomt skal. Kemisk lobotomering. De medicinerna som skulle ta bort din ångest ger dig istället ännu mer ångest. Tar bort den lilla glädje, kreativitet och livslust man fortfarande har kvar… Det är inget liv. Jag åkte in akut på psyk för fyra år sedan. Det var första gången jag hade kontakt med psykvården. Det första de gjorde var att ge mig ECT vilket såhär i efterhand är heeelt sjukt. De brände sönder min hjärna, helt krasst, och det borde vara totalt förbjudet utan undantag. Det säger sig ju självt att det är skadligt att tillföra hjärnan el. De framkallar ett krampanfall som är kraftigare än ett Grand Mal. När en epileptiker får ett sådant anfall gör sjukvården ALLT för att få stopp på det så fort som möjligt för att minimera risken för hjärnskador. Hör gör de tvärtom samtidigt som man sövs och får starkt muskelavslappnande medel för att motverka frakturer i kroppen som är en stor risk att få annars. Vissa patienter, de som anses bli ’hjälpta’ av ECT är de som blir smått euforiska efter en behandling. Det tillståndet är vanligt efter en fysisk skallskada genom olycka. De skulle mao lika gärna kunna slå ett basebollträ i huvudet på patienten och nå samma effekt. Vad ECT gör mer med hjärnan är för mycket för att dra här men läs gärna på. Och OM någon ni känner blir erbjuden denna misshandel så snälla hjälp dem att säga NEJ. Man tror ju att detta är något ovanligt som tas till som allra sista utväg men så är inte fallet. Det var som sagt första gången jag hade kontakt med psykiatrin och det pga djup depression. Jag borde erbjudits samtal och stöd som behandling i första hand men den typen av hjälp existerar inte. Det var i princip ” Det är ECT som gäller eller så kan vi inte hjälpa dig”. Jag är inte heller ensam om detta utan de elektrifierar patienter på löpande band tre dagar i veckan. Och det bara på sjukhuset jag var inlagd på. Hur många fler som görs vet jag inte. Men med tanke på att många sjukhus forskar och får bidrag för att utföra detta så är jag rädd att det är många. Detta är samma läkare som sen ordinerar en mediciner. Då kan man lätt förstå att de bryr sig föga om hur man mår. De gav mig just samma behandling man ger grisar före avlivning. För att de blir lugnare och mer medgörliga. Säger inte det allt? När jag nu, efterklok som man kan bli, ser tbx på dessa fyra år så kan jag inte längre förneka att jag trots alla mediciner de facto blivit sämre. Och nog för att jag har förlorat ett gäng hjärnceller på kuppen men jag kan ändå dra slutsatsen att OM medicinerna och behandlingen psykiatrin gett mig hade gjort någon som helst nytta så hade jag självklart mått lite bättre idag. Eller jag hade ju iaf inte mått sämre!?! Jag har i fyra års tid BETT om samtalshjälp, beteendeterapi och ångesthantering. Fyra år! Inte fyra dagar, inte fyra veckor, inte fyra månader utan FYRA ÅR! Jag har fortfarande inte fått det. Det kostar väl förmycket. Eller så besitter de inte kunskapen. Eller viljan. Eller resurserna. Detta trots att all forskning visar att just samtal är det som är mest effektivt mot psykiskt dåligt mående och det som fungerar bäst. Tusen gånger bättre än piller. Mänsklig kontakt. Någon som lyssnar och bryr sig. Utan att komma med pekpinnar, hån, kränkningar och förminskande attityd som tyvärr verkar vara mer regel än undantag för läkarna inom psykiatrin. Jag trodde och hoppades att jag bara haft otur och råkat ut för de värsta men ju mer jag pratar med andra utsatta och ju mer jag läser så inser jag att detta är utbrett och vanligt i dagens Sverige. Klart att det finns änglar och underbara läkare även inom psykiatrin men de är tyvärr utrotningshotade. Det är en hierarki och jargong som är svår att förstå om man inte upplevt det själv. De yngre nya läkarna ställer in sig i ledet och vågar inte säga pip av rädsla. Det sitter på riktigt AT-läkare runt om på landets psykakuter som bollar självmordsbenägna människors liv i sina händer, med en avtrubbad empatilös maktgalen överläkare som bakjour. De skickar hem människor som inte längre vill leva för att de inte är ’tillräckligt’ suicidala eller svarar ’fel’ på en fråga i formuläret och därmed inte uppnår full pott i poäng på riskstegen. Sen skickar de med lite tabletter och säger till en att söka igen om det blir värre. Kan någon snälla förklara för dem att det inte kan bli värre än att vilja dö och inte orka leva. Det förstår vilken människa som helst men inte läkare som ska HJÄLPA dem som inte kan hjälpa sig själva. Jag vet att nån nu kanske tänker att detta ändå inte kan vara sant. Att det jag skriver är överdrivet eller tom hittepå. Jag förstår er i sådana fall. Jag har helt ärligt själv tvivlat på om det jag hört, sett och råkat ut för verkligen är sant. Man vare sig kan eller vill tro det. Det låter ju fruktansvärt! Inte klokt! Sjukt! Pga detta har jag vid i princip alla mina möten med psykläkare det sista halvåret haft med mig min man, min mamma eller båda två. De är chockade och kan knappt tro heller att det de hört och sett är sant. Det är tom så att även de har blivit illa bemötta som anhöriga. Det är tydligen ok att behandla dem lika illa. Jag har sett dem båda sitta och gråta och BE läkarna att hjälpa mig och läkarna har bara lagt över ansvaret att hålla mig vid liv på dem och på mina barn. Nu kanske det var bra för jag lever ju tack vare dem, min familj Jag lever INTE tack vare läkarna iaf! Och jag mår inte bra tack vare läkarna, tack vare deras sk behandling eller tack vare deras piller. Tvärtom! Hade det hängt på dem så hade jag med stor sannolikhet inte andats idag. Och det får mig att tänka på alla dem som hamnar i psykvårdens klor och inte har någon familj. Vem ska hålla dem vid liv? Vem ska kämpa för dem när de inte orkar själva? Vi alla måste göra det! Du och jag! Jag hoppas att det jag skrivit nu kan hjälpa dem. Att det kan öka förståelsen från omgivningen. Att ni som står utanför och ser på ska inse att det inte bara är att rycka upp sig eller ta sig i kragen. Och att man kämpar mot så mycket mer än sig själv och sitt dåliga mående. Att man även om man söker och försöker få hjälp kanske inte får det. Utan när man är som mest utsatt, utlämnad, känslig och i behov av någon som tar en på allvar och lyssnar kanske istället möts av detta. Empatilösa maktgalna läkare som drivs av status och inkomster från läkemedelsbolag. Detta är bara min historia och mina upplevelser och jag önskar som sagt att jag bara haft otur och varit ensam om detta men det är jag inte. Vi är många. Alldeles för många för att kunna blunda för problemet. Ingen kan känna sig trygg med psykvården i Sverige och det måste uppmärksammas spridas och tas på allvar. Folk dör, varje dag, helt i onödan.

Läs mer om: #Bemötande • #ECT • #Mediciner • #Slutenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 6/9-2021

”Patienten testar gränserna”

Så många på så fel plats. ”Vi botar bara det mest akuta” sa en läkare till mina föräldrar. Jag som inte hade varit inne speciellt mycket på den tiden med svår anorexi tackade och bockade, nu kunde jag äntligen dö. Gå nu tillbaka till frasen mina föräldrar fick till sig. Jag blev sedan nekad hjälp efter suicidförsök och när jag lades in igen visste dem inte om jag skulle överleva. Överläkaren ville ha bort mig, det skulle se dåligt ut i statistiken med en pat. Som dog….

Får höra av vissa från vården idag att jag bör vara tacksam att han tillslut konverterade till LPT, ”han räddade ditt liv”

Och han är precis likadan idag, det är så jävla hemskt att veta hur många som far illa när dem kommer in och möts av honom

En vän till mig fick frågan av honom ”om jag släpper ut dig nu, kommer du ta ditt liv då?” Hon svarade ”ja” och fick gå.. hon hittades medvetslös med hjärtstopp en halvtimma senare.. i journalen står det ”patienten testar gränser, gjorde det lätt för polis att hitta henne och hade ej som avsikt att ta sitt liv, därav beslutas att pat. Ej ska komma på bedömning efter somatisk vård avslutas”
Det finns så mycket att skriva om denna jävla chefsöverläkaren, han är sjuk i huvudet

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bemötande • #Slutenvård • #Suicid • #Tvångsvård • #Vårdkvalitet Publicerad 6/9-2021

Diskriminering av POC med autism

As a parent to an a special need child I knew i will not be treated in the same way as Swedish pears who are parenting special needs children or any kind of disability, but what I never expected in my wildest dreams was my son will be converted to criminal for exhibiting autistic traits and sentenced indefinitely to Swedish maximum psychiatric hospital for years and no journalist, organizations lawyers or local media will be willing to pick up the case and put an end to the drama frightens me .
My same son who was stabbed 2014 in a home and justice was not served , the courts claimed he didn’t have the psychological capacity to witness or press charges against someone. Suddenly he has the capacity in 2019 .
Knowing that this doctor (a psychiatrist) still exists among us is frightening how many of her patients’ relatives has she been banned from visiting and communicating with their loved ones. She banned me from communicating and visiting my son. The last restriction has passed and she has not still allowed us to visit or communicate. I called today demanding to speak to he I learned in a very horrible disrespectful manner that she is on vacation.
A hospital counselor that is supposed to be of help to vulnerable and oppressed people like my son is instead applying for Conservatorship for him just to cover their tracks and silence us .
This is the sixth time they are applying , they started in 2016 , she has applied twice and this time the courts granted her request of a conservator is so sickening .
Allowing racial doctors who are acting according to their ego is so heartbreaking that shows the level of nonchalant attitude of the politicians and the system .
Medicating a patient to the extent that even a layman can take note of the devastating side effects of the medications such as rashes , shaking, twitching and rotten gums can be noticeable .
Working as a caregiver I witnessed most Swedish parent’s recommendations respected by doctors, occupational therapists, disability case workers but not that of blacks .
POC are never good enough , they are deviant toxic banned with any explanation or help to fix the “ toxicity”. I have watched our autistic people of color die in a group home and the mother was asked to present the power of *name* before the kommun can tell her what happened to her son

Läs mer om: #AnhörigaVittnar • #Autismspektrumtillstånd • #Bemötande • #Diskriminering • #Lagligt? • #Mediciner • #Rasism • #Vårdkvalitet Publicerad 6/9-2021

Förminskad och misstrodd

När jag sökte akut till en psykiatrimottagning våren 2013 led jag av extremt svår utmattningsdepression, svår panikångest, och klarade inte längre av att leva.

Min man följde med mig för ett första möte med en psykiatriläkare och en behandlare. Jag var extremt ljus- och ljuskänslig, vilket jag hade meddelat i förväg på telefon. Till det togs ingen hänsyn. När jag berättade att starka stimuli, såsom ljud och ljus gav mig så starka och långvariga panikångestattacker att jag inte klarade av det, så ryckte de mer eller mindre på axlarna.

Jag skulle kunna berätta en en rad horribla erfarenheter där, men nöjer mig med att i min första berättelse beskriva detta första besök. Det började med att jag blev starkt misstänkliggjord; aldrig hade de väl hört talas om att någon blev extremt ljud- och ljuskänslig av utmattningssyndrom? I själva verket visste jag redan att det inte var så ovanligt, och blev chockad över hur de kunde angripa mig redan på tröskeln av vårdapparaten.

Och de fortsatte strax, och satte in stöten på skuldbeläggande: hur kunde jag göra det så svårt för min man? Och varför behövde jag ha honom med mig? Var jag inte självständig nog att klara mig själv? Läkaren och behandlare bortsåg därmed ifrån vad de redan visste om mig, dvs att min ljud- och ljuskänslighet var så otroligt stark att jag knappt kunde vara i dagsljus. Vanliga gata- och trafikljud gav mig sådana starka panikångestattacker benen bara vek sig under mig. Jag behövde alltså hjälp bara för att ta mig till psykiatrimottagningen.

Eftersom jag också sedan tidigare har haft många erfarenheter av rasism inom vården, så ville jag ha med mig min man som stöd (men just den aspekten berättade jag inte om, eftersom det säkert skulle ha kunnat uppfattas som ”provocerande”).

Det första samtalet, som jag hade hoppats kunna hållas kort, blev utdraget till nästan två timmar. Då var jag helt slut, efter att ha blivit ifrågasatt och ”kritiserad”. Man upprepade flera gånger att man inte riktigt trodde på att jag verkligen led av utmattning – trots vad jag hade berättat. Snarare antydde de av att jag led av tvångsföreställningar och inbillning. Ljus och ljud var inga farliga saker, och så var det med det.

Något de hade lovat mig inför det första besöket, var att jag skulle få hjälp med den oerhört starka ångesten. Men psykiatriläkaren skrev endast ut den mildaste dosen av Atarax, vilket endast marginellt mildrade den vilda ångesten under ca 40 minuter. När effekten klingade av, började ett panikångestanfall som, med vissa vågor och dalar, höll i sig i nära ett dygn.

Detta var mitt första möte med psykiatrin.

Läs mer om: #Ångest • #Bemötande • #Diskriminering • #Maktmissbruk • #Psykakuten • #Rasism • #Utmattningssyndrom • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 29/8-2021

Pappa tog på sig ansvaret att sitta vak

Efter självmordsförsök och fortsatt suicidrisk blev jag inlagd på bup slutenvård. Jag var inlagd ett långt tag och under en period försökte jag ta mitt liv flera ggr i veckan eller flera dagar i rad på avdelningen. Efter varje försök togs det jag försökte ta mitt liv med bort och dörren till mitt rum låstes. Jag tvingades vara ute på avdelningen oftast ensam och brottas med all ångest och självmordstankar. Redan efter några timmar efter försöket kunde jag få tillbaka det jag försökte med?! Trots de regelbundna försöken fortsatte personalen endast titta till mig var 20onde ibland 40onde minut. Detta pågick ända till att min pappa kom tillbaka till avdelningen en dag och möttes av att jag försökte strypa mig själv inne på mitt rum. Personalen bara stod där och lät min pappa försöka ta bort det runt halsen. Jag återhämtade mig ganska fort och pappa gick iväg för att ha ett kort möte med ssk. Personalen struntade helt i att ha uppsikt på mig och min pappa fick be om att någon skulle sitta med mig så jag inte kunde försöka igen. Antingen kvällen eller dagen därpå sa pappa till mig att packa ihop mina grejer för att åka hem. Han tog på sig ansvaret att vara vak 24/7 hemma eftersom avdelningen inte kunde göra det. Efter något enstaka försök kan jag förstå deras ”misstag” att inte kunnat ha uppsikt på mig, men efter 10+ självmordsförsök är det inte ett misstag längre.

Läs mer om: #AnhörigaVittnar • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Slutenvård • #Suicid • #Vårdkvalitet Publicerad 27/8-2021