Utsattes för 1:a orala övergreppet när jag var inte ens 2 år. Herpesblåsor i HELA MUNNEN & halsen. Mina föräldrar VÄGRADE låta sjukvården hjälpa! I ca 10-14 dygn PLÅGAS jag hemma utan att kunna äta eller dricka! Jag var nära på att stryka med! När jag var ca 4-8 år utsätts jag av grannen för GROVA SADISTISKA SEXUELLA ÖVERGREPP UNDER TORTYR!!! VÅLDTÄKTER PÅ ALLA VIS! GÅR INTE ATT KORT ÅTERBERÄTTA!!! Tog 20-ÅR INOM PSYKIATRINS ALLA VRÅER INNAN JAG TILLSLUT FICK HJÄLPANDE HJÄLP!!! Under ALLA DESSA 20-ÅR så var jag nära på att dö MÅNGA GÅNGER OM! Det VÄRSTA VAR NOG ATT INTE BLI TRODD AV PSYK!!! Förutom detta så utsatte mina föräldrar mig för fysisk-, psykisk- & känslomässig misshandel & även GROV FÖRSUMMELSE!!! Idag FÖRSTÅR INGEN INOM PSYKIATRIN HUR FASIKEN JAG ÖVERLEVT ALLT JAG UTSATTS FÖR!!! ATT JAG IDAG 38-år ÄNDÅ ÄR SÅ FUNGERANDE SOM JAG ÄR!!!

Jag började behandlas för min anorexi på en ätstörningsenhet och när jag tillslut vågade berätta om våldtäkten jag utsatts för så fick jag inte gå kvar. Jag var tvungen att få behandling för traumat, men ingen hjälpte mig att få den hjälpen. Det fanns alltså inte en enda personal utbildad på just trauma på enheten där ätstörningar behandlas, som troligtvis har en stor grupp patienter med just obearbetade trauman.

Efter en semester kom jag tillbaka till min psykolog. Under semestern hade jag varit med om en upplevelse som jag idag vet var en våldtäkt. Det var mitt första ”samlag” och jag mådde väldigt dåligt och var mycket förvirrad. Där och då hade jag skrivit ned vad som hänt i ett block som jag lät psykologen läsa. Psykologen säger sedan senare under det samtalet till mig att ”se det som en sexuell erfarenhet, du är vuxen nu”. Psykologen poängterar även tydligt för mig flera gånger att det kunde varit värre.

Jag lämnar samtalet och känner mig dum och skamfylld som överreagerar då jag i den stunden tror på orden hon sagt. Det tar mig därefter omkring ett halvår att inse att det som skett var en våldtäkt som jag har all rätt att må dåligt över.

När jag började gå till BUP som 15 åring berättade jag från start att min psykiska ohälsa till stor grad berodde på att jag utsatts för sexuella övergrepp som barn. Jag fick ingen information om möjligheter att anmäla, ingen frågade hur jag mådde över det som hänt under de 3 år jag gick dit, när jag försökte prata om mina trauman bytte personalen ämne och jag kände mig bara ännu mer äcklig och ansvarig för det som hänt. Nu tog jag mod till mig, som 23 åring, att polisanmäla det som hänt. Förundersökningen lades ner med anledningen att preskriptionstiden gått ut. Förövaren har idag ett treårigt barn. Jag kan inte släppa tanken på hur annorlunda saker hade kunnat se ut om jag fått information om att polisanmäla i tid. Inte heller tanken på hur jag hade mått om jag fick chansen att bearbeta det då, istället för att lida i 7 år till, tills jag äntligen fick prata om det med en fantastiskt bra psykolog. Vårdgivare generellt måste bli bättre på att våga fråga barn om de är utsatta.

Jag utsattes för misshandel och våldtäktsförsök när jag var 16. Jag hade redan sedan tidigare en samtalskontakt på BUP, som jag tog upp detta med. Kuratorn sa att jag får inte prata om övergreppet med henne. Enligt kuratorn fanns det en lag på att om man polisanmält ett övergrepp får man inte prata med någon inom psykiatrin om det. Polisutredningen pågick i ca ett halvår innan den lades ned, ett halvår där jag led i tystnad istället för att få professionell hjälp. Det är först år i efterhand jag fått reda på att kuratorn inte talat sanning. Jag vet inte om det beror på att hon ljugit eller själv varit felinformerad, men jag vet att om jag fått hjälp direkt hade jag mått så mycket bättre

När jag var 19 och 22, har jag blivit diagnostiserad som kronisk anorektiker. Jag har fått påbörja en ätstörningsbehandling fyra gånger på BUP, samt traumabehandling en gång för komplex PTSD grundat i bla incest. Fick dock aldrig göra klart någon av behandlingarna, utan fick istället mediciner jag inte ville ta och en diagnos som kroniker. Detta trots att jag varit nära döden flera gånger. Idag är jag 23 och ätit narkotikaklassad sömnmedicin i över 6 år, och slutat på egen hand med övriga mediciner jag blev påtvingad från BUPs ätstörningsenhet. Medicinerna var ett krav för behandling, som jag ändå inte fick.

Jag fick diagnosen runt 18 års ålder, utan min vetskap eller dialog med läkare, efter en kaotisk tid inom både öppen- och slutenvården på grund av anorexi som dåvarande vårdenhet inte klarade av att hantera, tillsammans med utvecklade självskadebeteenden. Då fick jag en mörk erfarenhet av slutenvården, med tvångsvård, bältningar, tvångsmedicinering vid hög ångest med mera. Jag fick då höra av flera läkare ”vi vet inte vad vi ska göra med dig”.

Min väldigt negativa erfarenhet av slutenvården gjorde att jag i ett senare skede hade enormt svårt att söka hjälp igen, av rädsla för vad jag skulle mötas av. Efter ett suicidförsök valde jag dock att vara mer öppen om vad som förorsakat mitt beteende, i hopp om att få rätt behandling och hjälp. Jag bad om en samtalskontakt och sjukskrivning på grund av utmattningssymtom och livskriser som avlöst varandra under kort period. Men när en av läkarna sen såg min tidigare diagnosticering var det kört. Min erfarenhet viftades bort, och en läkare förklarade att jag ”var bara ute efter att få skada mig själv och lägga skulden på vården”. Därför skulle jag hållas kvar på LPT, och medicineras, oklart gällande bestämd tid, samtalskontakt skulle inte hjälpa mig. Om jag vägrade medicin skulle hen se till att den gavs med tvång, samt att LPT kunde förlängas.

Jag fick dock ingen medicin. Men hölls kvar i slutenvården i 3 veckor, i ren väntan på byte av läkare. Jag fick även höra av en skötare att ”jag borde skrivas in på hem, för sådana som jag kunde inte släppas fria då jag inte var kapabel till ett sådant fritt liv”. Idag, en utredning senare stämmer inte den diagnosen. Jag går på universitet, bor själv, utan medicin, och klarar mig bra.

Jag är bipolär typ 1, och har varit inlagd x antal gånger. Både med LPT och utan. Det absolut konstigaste och mest oproffisionella var dock den gången så sjuksköterskan sa till mig att hon trodde att jag skulle bli frisk om jag kontaktade ett medium. Hon namngav mediumet och frågade om jag ville ha hennes nummer.

Under tidig graviditet bad jag om utsättning av en av mina tre mediciner då den pga graviditeten verkade påverka mig annorlunda än tidigare, vilket gick bra enligt läkarbedömning. Jag kände mig stabil psykiskt på de två mediciner jag hade kvar och graviditeten fortlöpte helt normalt. Halvvägs genom min graviditet hade äntligen min hyperemesis gått över och jag började trivas med att bära på ett litet liv. Då ringde en psykiatriläkare jag aldrig träffat upp mig, vi samtalade lite kort och hen sa att hen bedömde att jag var frisk och att all min medicinering skulle sättas ut. Jag kände mig inte bekväm med det, hen sa att jag kunde fundera på saken till min läkartid två veckor senare. Jag gick till besöket som visade sig vara med en av hens AT-läkare istället för hen själv, jag stod fast vid att jag inte ville sätta ut medicinen nu när jag var så stabil men läkaren argumenterade att det var det bästa för barnet, och som blivande förälder ville jag självklart göra det som var bäst för mitt barn!

Utsättningen var snabb, från maxdos till inget på två veckor. Barnmorskan var synbart obekväm när jag berättade om utsättningen, hen sa att jag skulle ringa hen när jag blev att må dåligt. NÄR, inte OM. Kort därefter vaknade jag en morgon och ringde i panik till min barnmorska, jag var övertygad om att jag blivit angripen av en alien då jag kände rörelser inuti mig. Detta var inte första gången jag känt fosterrörelser, men utsättningen av mina mediciner hade fått mig att tappa verklighetsförankringen helt och jag förstod inte alls vad som pågick. Trots snabb insättning av medicinerna igen av mödravårdsläkare och kontinuerlig kuratorskontakt hela resten av graviditeten återfick jag aldrig känslan av samhörighet med barnet i magen utan kände mig som att det var en parasit, jag hade ständiga panikattacker och utarbetade till slut en detaljerad suicidplan. De sista veckorna var jag inlagd på sjukhus eftersom min ångest inte gick att hantera.

Enda anledningen till att jag orkade hela vägen till förlossningen var min fantastiska barnmorska som gav sitt allt och lite till för att hjälpa mig, och enda anledningen till att jag skrotade mina suicidplaner var att jag vid första anblick av mitt barn äntligen kände den där samhörigheten och kärleken som jag helt berövats under graviditetens andra halva pga att medicinerna sattes ut. I efterhand läste jag i bipacksedeln där det på den ena medicinen stod med stor text att den inte fick sättas ut hastigt under graviditet, och när jag begärde ut min journal för att se läkaranteckningen om min medicin stod det inte mer än ”läkemedel sätts ut, patienten är okej med detta”, utan ett ord om hur mycket de tjatade. Även efter mödravårdsläkaren satt in medicinen igen ringde psykiatriläkaren (som jag till dags dato fortfarande aldrig träffat) upp mig och försökte pressa mig till att sätta ut medicinen en gång till. Tack och lov stod jag emot den gången.

Efter att ha självskadat kom jag till psykakuten mitt i natten, inläggningen var ett faktum trots att jag inte hade några aktiva suicidtankar. Hamnade på avdelning på samma sjukhus men flyttades följande eftermiddag till ett mindre sjukhus i regionen. Vid ankomst till det mindre sjukhuset hälsades jag med ”hej, här är ditt rum”, varpå personalen försvann. Två andra patienter såg min förvirring, hälsade mig välkommen och såg till att jag hade koll på var jag kunde hitta matsal, TV-rum osv. De följande två dagarna tilltalades jag knappt av personalen annat än för att informeras om att det var mat, två gånger var jag nära att bli utan mat då ingen hämtade mig och matsituationen var något jag behövde extra stöd med. Men eftersom jag ännu inte haft ett inledande samtal hade jag inte kunnat informera om att just mat var ett problem för mig. Vid två tillfällen fick jag frågan ”hur mår du?”, båda gångerna befann vi oss i korridoren ute på sjukhuset bland andra patienter och personal utan möjlighet för mig att svara på frågan i en bekväm miljö. Jag försämrades och orkade inte lämna sängen. Dag tre hade vi äntligen det inledande samtalet och jag upplevde skötaren som väldigt irriterad över att jag slutit mig inåt pga deras behandling av mig, hen frågade ”hur ska vi bemöta dig när du inte är särskilt glad?”. Hade jag varit glad hade jag inte varit där. Hen ville ta med mig för att vägas, jag förklarade att mat och vikt är något jag kämpar med och att jag därför inte ville vägas, hen blev sur.

Senare under dagen bad jag om ett samtal, vi samtalade kort men avbröt för mat. Jag bad om att fortsätta samtalet efter maten men under den stund det tog för mig att ta sats att börja prata bröt istället sköterskan in och ville göra en planering för kommande dagar, vilket ju var bra om det inte vore för att hen direkt hen var klar med det reste sig och gick utan att jag fått börja prata. Jag tog hjälp av min psykolog från öppenvården för att lyfta hur jag kände och hade äntligen ett bra samtal med en skötare som ordnade möte med läkare, dessvärre spårade det samtalet ur direkt. Läkaren uttryckte vad jag tolkade som anklagningar om att jag enbart var missnöjd som bestraffning för att avdelningen skickat en orosanmälan, vilket inte alls var sant då jag vet att det hör till rutinerna. Jag försökte förklara hur jag kände och fick till svar att ”det här är inget dagis”, vilket ledde till ett meltdown och jag lämnade rummet och fick en panikattack. Jag skrevs ut en halvtimme senare med rådet att åka till psykakuten igen. Där förklarade jag läget och min försämring, hur jag var orolig över att åka hem då jag nu blivit suicidal och hade stark dödsångest. Läkaren såg ingen anledning till inläggning för ”inläggning är för patienter som mår sämre än du”. Återkom igen senare under kvällen, uttryckte starka suicidtankar med plan för hur jag skulle gå tillväga, men blev återigen avvisad med hänvisning till att jag inte gjort ”några allvarliga suicidförsök” tidigare. Ansvaret för mig lämnade läkaren till två av mina vänner då hen ansåg det olämpligt för mig att vara ensam med min starka ångest. Jag kunde alltså tidigare i veckan bli inlagd för jämförelsevis lindrigare problematik, men efter att jag tagit upp att bristerna på avdelningen gjorde mitt mående sämre är jag inte längre välkommen på avdelning. Egentligen borde jag inte ens vara utskriven ännu när jag skriver detta, och jag hoppas att mina vänner kommer orka dra det lass som psykiatrin lagt på de när jag nu är dränerad på all känslor utom ilska och ångest.