Har många års erfarenhet att att få vård på psykiatrisk slutenvårdsavdelning, både under LPT och HSL.
Erfarenheterna har varit ungefär lika för varje inläggningsperiod, den längsta 10 veckor men de flesta runt 5-7 dagar. Min erfarenhet är att jag har fått en sängplats och tillsyn men jag har både kunnat självskada och överdosera tabletter under mina inläggningar. Jag har samsjuklighet där anorexi varit en del och det har i princip varit omöjligt att få förståelse, vårdplan och hjälp med matstöd under mina inläggningar vilket resulterat i att jag oftast har skrivits ut i sämre skick än när jag blev inlagd pga inte kunnat få i mig tillräckligt med näring. Personal har tyckt att ”jag ska kunna äta samma mat som övriga, att de inte har resurs att avvara någon som fungerar som matstöd. De har fått råd och stöd via min ätstörningsenhet men i praktiken har det inte fungerat för att man inte ansett att min ätstörning är deras ansvar eller prioritet. Deras huvudfokus har alltid varit medicin och sömn vilket ändå inte fungerar när jag inte får i mig tillräckligt med näring. Som återkommande patient så blev det även så att jag blev ”hon som inte äter” och en del personal struntade helt i att säga till när det serverades mat till mig. Jag fick tjata mig till Näringsdrycker som ibland fanns och ibland inte. Jag kunde vara inlagt på tvångsvård och endast ha fått i mig te och vatten på 5 dagar innan jag blev utskriven.
En överläkare blev så arg på mig när jag klagade på hur de hanterade min ätstörning och att jag inte fått mat i mig på flera dagar att han skrev ut mig på en gång med orden, ”Det finns viktigare saker än mat men Vi är klara här, hon kan gå hem”
Jag är rädd för att bli inlagd inom psykiatrin för trots att vi har haft vårdmöten tillsammans med min läkaren och behandlare inom ätstörningsvården tillsammans med min psykiatriska öppenvård och gjort krisplaner och vårdplaner så slutar varje inläggning med samma erfarenhet och ett sämre mående.