Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

”Säger jag nej riskerar jag något värre”

Jag har varit på lpt många gånger och det har väll varit rätt i stunden men det är så ofta som det har hotats med tvångsåtgärder bara för att dom vet att dom kan. Den totala maktlösheten att vara tvångsvårdad. Att då också hamna under en överläkare eller övrig vårdpersonal som utnyttjar maktövertaget. Många gånger kanske det varit för mitt bästa eller jag hoppas iaf på det. Men att få hot om sond, mediciner, indragna permissioner, sänkt tillsynsgrad eller vak för att min ångest är för stark och jsg till exempel inte får i mig exakt hela näringsdrycken. Att inte ha något val när läkaren ordinerar mediciner som jag inte vill ha men jag vet att säger jag nej då riskerar jag något värre.

Det är så svårt att se vad som görs för mitt eget bästa och vad som sker för att det varit så sist jag var där eller vilka hot som är deras maktspel. Det värsta är nog ändå maktlösheten, jag har inte något att säga till om och det kväver mig mer och mer för varje gång de skriver ett vårdintyg. Dom förstår nog inte att de där hoten som för dom mest slinker ut av bara farten träffar så ofantligt mycket starkare än dom tror. Dom stämplar ut och går hem. Dom har valt att vara innanför dessa låsta dörrar. inte jag, jag vill bara där ifrån.