Jag är inlagd och mår mycket dåligt. Jag har stark ångest, depression och och har inte sovit på flera veckor. Jag har svårt att äta och har gått ner mycket i vikt pga mitt tillstånd. Anhöriga kör mig till akutpsykiatrin för att jag ska få hjälp. Jag är inte förmögen att själv ta de kontakterna eller besluten.

Jag  blir inskriven och förpassas till ett eget rum där jag vistas utan att gå ut. Jag kan inte. Jag vill inte för jag mår så dåligt. Jag är så rädd för min ångest, hur den greppar tag i mig och det enda jag kan göra är att ligga still i sängen.

Olika personal kommer in i rummet med många timmars mellanrum och ger mig medicin. Det är det enda. En morgon vaknar jag tidigt och timmarna går. Jag är oförmögen att flytta mig ur sängen. Jag glöms bort. Ingen kollar till mig. De missar att  påminna mig om att det är lunch. Jag missar den och blir utan mat.  Timmarna går. Det blir kväll och de kommer med medicin. Något att sova på misstänker jag att det är. Ingen talar ens om för mig vad jag får, men jag är så dålig att jag inte ens bryr mig. De hade kunnat ge mig vad som helst.

Det blir natt och morgon igen. Jag ligger där på rummet ensam och plötsligt kommer en läkare in. Han ställer frågor. Minns inte vad han frågar. Tror det är frågor om hur jag mår, men hans attityd och sätt gör mig  extremt obekväm. Jag blir upprörd och säger att jag vill hem. Jag hoppar upp ur sängen och börjar klä på mig. Packar mina saker. Läkaren lämnar rummet och jag gör mig redo att fara hem i ett mycket upprört tillstånd.

Jag upplever personalen som väldigt ironisk och hånfull då de såg mig i detta tillstånd som var fullständig panik och upprördhet. En håller t o m upp dörren för mig , ler och säger att här kan du gå ut. Jag glömmer aldrig den stunden. En stund av fullständig utsatthet. Jag ville ju inte detta innerst inne.  Jag var bara så sjuk och rädd och ångestfylld. Jag reagerade på ett sätt som hörde till mitt tillstånd. Min sjukdom. Såg inte utbildad, erfaren personal detta? Varför behandlade de mig så här har jag tänkt efteråt. Vad får dem att vilja se en människa som redan är utsatt och sjuk brytas ner ännu mer?

Jag kommer ut i sjukhusets lobby och ringer min man i panik. Han måste hämta mig. Jag vill hem. Jag kan inte var kvar här. Orsaken vet jag inte. Men denna läkare utlöste något i mig. Jag har full panik och ångest. Jag vill bara hem fast jag vet att jag är dålig och jag vet att jag kommer att må lika dåligt då jag kommer hem. Men just nu är min man och mitt hem min trygga punkt. Dit vill jag till varje pris. Allt detta hörde till min depression, min ångest, mitt psykiska tillstånd just då. Det fanns ingen logik i att jag ville hem. Det var inte mitt eget bästa. Det borde de inom psykiatrin ha hjälpt mig att förstå istället för att hålla upp dörren och leende visa mig ut.

I sjukhusets långa korridor känner jag på mig att någon från avdelningen följer efter och har koll på vart jag går. Varför gör man så? Är det inte bättre att redan på avdelningen ha lugnat ner mig och bara funnits där. Varför utsätta patienter med svåra psykiatriska tillstånd för ”experiment” av denna sort? Liksom se hur lång hon tar sig i mitt fall. Jag fick veta efteråt då vi samtalade med läkaren innan utskrivningen att det var någon som följt efter. Fick också en fråga vad jag ”tänkte” när jag satt där i lobbyn vid fönstret och inte tog mig någonstans.

Jag är alltså helt oförmögen att ta egna beslut och kan inte ens läsa av en busstidtabell för att ta mig iväg så jag blir sittandes i lobbyn medan min man och mina anhöriga är oroliga där hemma av vad som händer. Jag börjar gå tillbaka till avdelningen. Knackar på och blir insläppt. Ingen bemöter mig nämnvärt. Jag får bara sitta i deras sällskapsrum i timmar i väntan på skjuts hem. Jag säger till en av personalen att det kanske vore bäst om jag stannade kvar ändå men får ett snäsigt svar: Ditt rum är redan städat och väntar på ny patient.

Jag har inte ätit, inte druckit. Jag är helt trasig som människa. Ångesten är enorm och jag är så rädd och utsatt. Ingen frågar hur jag mår. Ingen kommer ens med ett glas vatten.  De ser liksom bara rakt igenom mig. Ignorerar mig. Min man kommer efter några timmar  (vi bor på annan ort) Vi får efter en stunds väntan prata med läkaren och ingen nämner något om det som hänt för honom. De justerar bara min medicin och skriver ut mig.

Jag vet att vårdas man i icke slutenvård som fallet var då så har personalen kanske ”rätt” att göra så här. Enligt lagar och regler har de väl inte gjort fel då patienten är fri att lämna på eget beslut till skillnad från slutenvården.

Förstår bara inte var empatin, förståelsen och medmänskligheten  finns då man arbetar med svårt sjuka människor som jag var i detta fall. Som sagt det var utbildad personal inom psykiatri som behandlade mig så här.