Något som fortfarande gör ont i mig är min tid hos ätstörningskliniken. När jag hamnade där hade jag varit sjuk i fem år, sedan tredje klass. Jag var väldigt sjuk vid den här tiden och kunde inte be om hjälp, sjukdomen tillät det inte – inombords skrek jag, men utåt var jag stum. Detta provocerade behandlarna väldigt mycket, jag upplevde att de blev irriterade på mig för att jag inte var mer tacksam. Många suckar och himlande med ögonen. Ingen var intresserad av att få veta varför jag blivit sjuk eller hur jag mådde i övrigt.
Första gången jag åt lunch med behandlarna lade de upp en portion åt mig som jag fick panik av. Jag hade i princip varit i konstant svält i fem år vid tillfället, och en normal portion mat såg i mina ögon därför helt vansinnig ut. Jag fick stark ångest vilket endast bemöttes med hånfullhet. ”Håll inte på sådär nu, det är bara att äta. Vill du bli inlagd? Vill du få sond?”, sa dem med hård röst. Det fick bara min panik att stegra. Den tonen hade de ofta mot mig, en ton som var rentav elak. Redan då tappade jag förtroende för behandlarna och den kom aldrig tillbaka.
När jag fick mitt matschema övervakades jag inte alls, och jag följde det således inte. Jag gick ner i vikt medan jag hade schemat, men min läkare sa bara att det var ”normalt”. Ingen ifrågasatte mig. Hur kan det vara normalt att gå NER i vikt under ett matschema? Det kändes som att hen tillät mig att fortsätta svälta, att hen uppmuntrade mig. Jag gick aldrig upp i vikt under min tid på ätstörningskliniken, vilket inte kommenterades.
Efter ett halvår utan tillfrisknande sa mina behandlare till mig att ”vi kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt”. De avslutade därför min behandling. Jag var femton år gammal, svårt sjuk och bara ett par veckor senare hamnade jag på sjukhus efter ett självmordsförsök. Att vuxna människor som har ett ansvar kan se på ett så sjukt barn som jag var och släppa iväg det för att det inte ”ville bli hjälpt” är för mig ofattbart än idag. Såklart jag ville ha hjälp! Men jag kunde inte be om den! Det enda ätstörningskliniken gjorde var att ge mig ett matschema jag inte ens behövde följa.
