När jag var inlagd på bup som 17 åring så var det en läkare som älskade tvångsåtgärder. Han avskiljde mig 5 gånger på 4 dagar, hotade hela tiden om att bälta mig, höll fast mig hårt fast han visste att jag har trauman från just fasthållningar. Vid ett tillfälle när han höll fast mig så lyckas jag inte lugna mig pga mina tidigare trauman. Då skrattar han åt mig och säger att jag ”söker” tvångsåtgärder och att om jag inte ville att han skulle spänna fast mig så hade jag lugnat mig för länge sedan. Det krävdes väldigt lite för att bli avskiljd. Det räckte med att råka välta en stol så släpade han in mig i avskiljningsdelen och låste dörren. En gång försökte jag till och med bara prata med honom om min vård men eftersom att han inte ville det så låste han dörren och gick istället.

Nästan hela förra året väntade jag i kö till dbt-ss. fick sen träffa en kurstor en gång i veckan för bedömningssmtalet och var också i bedömningsfasen. på ett möte i år fick jag reda på av kuratorn de inte blir nån dbt-ss för de ansåg och trodde det skulle bli för svårt för mig. (tyvärr nästan hälften av mötena blev det till psykakuten) sa till kuratorn att de kommer vara som innan nu, att jag kommer vara utan hjälp. kuratorn sa att ”det är inte sant för du har ju medicin nu och kunde ringa be ssk ringa upp från mottagningen om du vill.” men det var är ingen riktig samtalskontakt och fick ingen annan slags samtalskontakt heller.

hade också fått kontakt med ästörningsenheten under tiden. ett tag efter det inte blev nån dbt-ss ringde ästörningsenheten och avslutade också kontakten med mig för kunde inte gå efter regelbundna måltider/matschema och sa det är det dem gör och ”de är inte till för att hjälpa en gå ner i vikt”. dessa 2 saker har de sagt varje gg, vilket jag redan visste. när vi har haft digitalt möte har ssk sagt, dumma saker enligt mig, som ”jag förstår inte. om man är hungrig går man väl och äter?” eller ”är du hungrig nu, varför äter du inte?” har ingen specifik ästörning, och har problem med allt eller inget mindset och också tyvärr när det kommer till ästörningen. (antingen överäter/hetsäter jag eller inget alls)

hade ett digitalt möte i februari med dbt-mottagningen. de skulle remittera mig tillbaka här i stan och läkaren sa att hon ser ingen annan samtalskontakt är ”meningsfull”. sa att ”tex om det är annorlunda om nåt år kan du försöka prova dbt igen”.

först ingen dbt, ästörningsenheten avslutade kontakten, kommer inte få samtalskontakt. det känns som alla bara släpper och ger upp om mig. det känns som jag tydligen ska klara mig själv, när jag egentligen inte gör det. förstår inte hur det ska bli bättre utan nån behandling, eller innan ens utan nån hjälp. det enda jag har nu är 1 medicin.

Min kontaktperson på öppenvården är känd för att vara allmänt glömsk och virrig och har odiagnostiserad av ADD .Vid ett flertalet gånger under 2-3 års tid så har hen sagt till mig och bestämt en tid som hen ska ringa mig och hen har sagt att hen måste bli bättre på att skriva ner det för annars glömmer hen bort det. Varför hen inte bokar in tiden i systemet som en telefonkontakt vet jag inte.. men många gånger så glömmer hen bort att hon ska ringa mig, vilket hen själv erkänt. Det händer också att vi kommer fram till någonting där hen har en ”uppgift” att utföra, men hen glömmer bort det också. Jag tycker jättemycket om hen som person och hen är en bra kontaktperson, men att hen alltid glömmer det vi kommer överens om börjar jag bli ganska trött på för det har hänt att vi har avtalat en telefontid specifikt för att avstämma någonting och så ringer hen inte och jag står helt ensam i det.

Jag har bipolär sjukdom (typ 2 på papper men min nuvarande läkare misstänker att det är typ 1). Jag var inlagd på slutenvården efter jag kraschat efter en uppvarvning (hypomani/mani). Under ett stödsamtal med sjuksköterska berättar jag att jag varit uppvarvad, spenderat flera månader i besparingar, festat m.m.. Hon säger att ”ALLA har toppar och dalar”.  Att ”ja, det kan vara lite affektiv problematik för dig” men att livet går upp och ner för ALLA. Sedan säger hon att det var bra att jag festade. När jag säger att det inte är så bra för mig att festa pga min sjukdom försöker hon belysa allt bra jag gjorde under min sjukdomsepisod (köpte glasögon). 

Hon är specialistsjuksköterska i psykiatri och jag blev chockad när hon sa detta. Bipolär sjukdom har nästan tagit mitt liv och har tagit många andras liv. Kändes så sjukt invaliderande och orätt eftersom dessa höga perioder som regel leder till att jag kraschar, i detta fall med allvarliga suicidtankar. Eller så kan höjderna bli så höga att de innefattar riskfyllda beteenden som sätter mitt liv i fara.

Är sårad och besviken, detta är inte första gången jag blivit invaliderad eller förminskad i vården.