Min räddning är min DBT-behandling. Jag har varit patient i psykiatrin i 15 år och ingen tidigare behandling har bitit på mig eftersom jag har flera diagnoser och komplex problematik. MEN, allteftersom föreslog psykiatrin att jag skulle få gå en DBT-behandling, vilket kom att bli min räddning. Jag har verkligen fått nya färdigheter och kan hantera mitt liv efter det. Idag kan jag arbeta, har inget självskadebeteende, gör inga suicidförsök samt att jag inte behöver bli inlagd i slutenvården. Behandling har gett mig hopp till ett nytt, mer berikande och ett friskare liv. Jag är så oerhört tacksamt att vården äntligen hittade rätt hjälp för mig.

Jag fick hjälp för ganska precis 15 år sen. Av ett projekt som fanns i östra Göteborg för unga personer med psykisk ohälsa. Där fick jag träffa först en psykolog som utredde mig och sen fick jag även träffa en psykiater som utredde vilken typ av depression jag led av och som sedan skrev ut medicin. Det räddade mitt liv. Och det var socialen som skickade dit mig eftersom hon inte trodde jag skulle kunna få ett jobb och behålla detsamma i det skick jag var när jag kom till henne. Det var noll väntetid på att komma dit. Jag hade tur som bodde i ett stadsdel och var i rätt ålder. Jag hoppas projektet har fortsatt för jag är dom (och socialtanten) evigt tacksamma. Jag hade inte levt det liv jag lever idag om det inte varit för dom! Jag gick på samtal en gång i veckan i ett år, det var det man fick. Med medicinen klarar jag av ett normalt liv idag.

Fick efter en lång vårdtid och att min öppenvårdsläkare skulle gå ner i tid chefsöverläkaren som min läkare istället. Hon hade egentligen inte ens patienter sådär utan jag var en av få, om hon ens hade nån mer. När det blev för jobbigt för mig att ta mig fysiskt till själva mottagningen först erbjudande om att ta med min hund vilket vi provade där hon inte såg några som helst problem med att smuggla in henne under jackan. Trots att hon egentligen bestämde det var okej. Men sen erbjöd hon sig att börja komma hem till mig på hembesök istället. Så när vi sågs kom hon hem för att jag skulle slippa vara i en miljö som var ännu jobbigare. 

Nyligen slutade hon dock för ett annat jobb men även det kändes som ett fint avslut där vi båda satt och grät och tårarna bara rann. Det sista hon frågade var om hon fick krama mig och hon förväntade nog sig ett nej men jag nickade och så fick jag en lång varm kram. Senare fick jag ett kort på posten där hon tackade för det jag gett henne och också för det finaste, kramen. 

Det är den mest fantastiska läkare jag träffat och jag träffade henne när jag var tonåring och hon gjorde sin läkarutbildning och jag minns henne lika bra då också. Tänker på henne ofta och saknar henne för hon ville verkligen bara gott. Önskar fler inom vården var som henne.

Basal kroppskännedom med en fysioterapeut hjälpte mig så mycket! Att först lära sig att känna kroppen och sedan att känna igen tecken på fysiska reaktioner vid ångest. Jag började med att psykiskt sett ”bara” ha ett huvud, till att i slutet ha en hel kropp. Insett efteråt hur viktigt det är att faktiskt känna sin kropp. Det var psykiskt tufft i början, att inse att jag inte kunde känna min kropp. Men efteråt så har det varit fantastiskt.

På den första avdelningen jag var inlagd blev jag utskriven trots att jag mådde ännu sämre än när jag kom. Jag grät och hade panik.
Personalen var frånvarande och jag pratade nästan inte alls med dem på de 10 dagarna jag var där. Oftast satt de med sina telefoner och sa att vi patienter stöttade varandra så bra att de inte ville lägga sig i. Ingen tog intiativ till samtal och jag vågade inte. Läkaren sa att jag hade behandlingsresistent ångest. En skötare kom in en kväll och sa att jag kastade bort mitt liv. Hon sa också att mina armar såg hemska ut och att jag skulle skämmas över dem i framtiden. En annan sa att det bara var att sluta skada sig och att jag skulle bli sämre av slutenvård. Problemet var bara att jag hade blivit behandlad i öppenvården och med sex veckors intensiv dagvård och ändå blivit sämre. 
Det var väldigt konstigt förhållningssätt till patienterna på avdelningen och jag tycker inte ens det borde få kallas behandling. En ung kvinna med vanföreställningar som var inlagd samtidigt blev utskriven fast hon inte sov alls och hon låg i korridoren på golvet och skrek och grät. Efter en långhelg skrev överläkaren ut 13 av 16 patienter och flera av dem var verkligen inte färdigbehandlade. 

Efter det så blev jag inlagd igen efter några dagar på ett annat sjukhus. Där var jag i nästan 10 veckor. Personalen där var helt annorlunda. De gav mig ordentlig behandling, utredning där jag fick träffa en psykolog och jag fick rätt medicinering. De såg mig som en människa och tog sig tid att prata. De smugglade in extra fika, gav massor med ångesthanteringstips och jag blev inte utskriven förrän allt var ordnat med öppenvården och mediciner. Trots att min vård konverterades till tvångsvård är jag i efterhand tacksam. När jag ville skriva ut mig o de berättade att de skulle sätta LPT fick jag panik. En kvinnlig AT-läkare la händerna på mina axlar och satt och andades med mig tills jag blev lugn. När jag hade LPT tog de sig tid för att jag skulle få komma ut på promenader. De satt hos mig när jag hade ångest och jag fick kramar och stöttning varje dag. Innan jag blev inlagd hade jag skadat mig varje dag i fyra månader. På avdelningen fick jag ett fåtal återfall på impuls, men ingen blev arg. Läkaren som kom in för att sy var förstående och lugnade mig. Han höll i mina händer och sa att ingenting var mitt fel. Att jag var sjuk. De var hela tiden noggranna med att bekräfta att ingenting de gjorde, som när jag fick vak och när jag inte fick gå ut, var en bestraffning. Utan att de gjorde det för att hjälpa mig. Och de menade det verkligen. 
Jag är så otroligt tacksam att jag hamnade där. Det finns bra psykiatripersonal och bra avdelningar också. 

De gav mig hoppet tillbaka, jag går i skolan igen och jag har varken varit inlagd eller skadat mig sen jag blev utskriven. Jag mår mycket bättre nu och det är tack vare personalen på den avdelningen.

Jag hade svår ångest och gick på en dagsvårdsbehandling där personalen beslutade att vi skulle till psykakuten för att jag mådde sämre och mitt självskadebeteende eskalerade. Kuratorn, som för övrigt har hjälpt mig otroligt mycket, följde med och väntade i en timme. När jag till slut fick träffa läkaren så hade min kurator behövt gå och läkaren sa att de inte kunde hjälpa mig. En läkarstudent som var med på samtalet stannade kvar och tog min hand och sa att hon såg att jag mådde jättedåligt och att hon inte höll med läkaren. Hon stod upp för mig och sa ifrån till överläkaren. Det gjorde att jag blev inlagd och fick hjälp. Jag är så tacksam att hon vågade, trots att hon ”bara” var en student.

Var inlaggd och gick DBT/ PTSD terapin på NHV, nationell högspecialiserad vård för självskador. Fick då tilldelat mig en psykolog som har förändrat hela mitt liv, hon blev min räddning från det destruktiva, hon lyssnade, peppade och kom med så kloka råd. Kommer aldrig glömma henne!

Kom från perm med panikångestattack och hade rivit upp hela mina armar så hela händerna var blodiga. Bad om stesolid men fick det ej, ssk vad mig att göra andningsövningar. Men är lite väl sent i det stadiet. Sen kom den bästa undersköterskan som drog in mig i avslappnings rummet och gav mig massage samtidigt som hon pratade med mig på ett pedagogiskt och icke dömmande sätt.

Min sista inläggning på bup. Ett allvarligt suicidförsök som slutade med LPT. Trots inga tvångsåtgärder eller motsägande av vård höll läkaren det kvar, endast motivering ”utefter allvaret och din historik vill vi ha kvar det.” Men varken jag eller personal ifrågasatte läkaren då hon höll min förälder borta (vilket var bra!). Samma läkare tillät mig vara kvar några extra dagar trots att jag hade fyllt 18. Är så tacksam

Jag har flera, men särskilt en. Fick direkt förtroende för henne, vilket visade sig vara väldigt viktigt. Hon visade verkligen att hon brydde sig, påminde mig att det var okej att bryta ihop, lyssnade på mina irrationella tankar och spåren av uppväxten. Jag öppnade upp mig om saker jag inte hade pratat om innan, vilket senare hjälpte mig att prata om det med andra inom vården. Hon visade att hon faktiskt brydde sig och jag kunde släppa in henne. En inkörsport för att även släppa in andra. Jag kan inte tacka henne nog för allt stöd av henne.