Med åren har jag fått en ”hemavdelning” där många i personalen följt mig under många inläggningar. Flera har hittat sitt sätt att hjälpa mig i svåra stunder. Sist låg jag på toalettgolvet och grät i över en timme. En lång stund halvlåg ssk bredvid mig och höll min hand. Hålla hennes hand hjälper mig och det hjälpte där och då.
Att känna uppskattning
Psykologen som sa till mig att hon har uppskattat våra samtal. Det var inte bara jag som uppskattade dem. Jag kände mig mer som en människa än enbart en patient.
Sköterska blev en extra mamma
En av gångerna jag var inlagd så kom jag väldigt nära en av skötarna. I början trodde jag att jag inte alls skulle tycka om henne, men hon blev snabbt min trygga punkt. Den som verkligen förstod mig på riktigt. Den som tröstade mig när jag var ledsen, grät eller hade ångest. Hon blev som min extra mamma.
Efter att jag gjorde ett självmordsförsök på avdelningen så satt hon tillfälligt vak med mig tills läkaren hade tid. Hon började gråta och sa: ”vad hade det blivit av mig om du hade lyckats? Jag hade bara blivit en blöt fläck på golvet”.
Det gjorde ont i mig att se att jag hade gjort någon jag tyckte så mycket om så ledsen och rädd.
Det gjorde ont i mig att se att jag hade gjort någon jag tyckte så mycket om så ledsen och rädd.
När utskrivningen närmade sig var jag ledsen över att förlora henne. Men hon sa att vi kunde ha kontakt utanför avdelningen också. Första tiden efter utskrivning ringde jag henne varje dag. Nu är det 6 år sedan och vi har fortfarande kontakt och ses ibland. Jag har till och med varit med på ett av hennes barnbarns kalas. Hon sa att hon lånade mig som sin dotter, och jag lånade henne som min mamma.
Tatuering tillägnad till skötare
Jag hamnade på vuxenslytenvård som nyligen fyllda 18år och det var mycket som inte var okej som skedde. Men en skötare var där redan dag ett, även om hon hade svårt att hjälpa mig i akuta situationer hittade hon alltid små saker för att lysa upp min vardag. En dag kom hon med sådana gummiarmband som liknar djur som hon fått i ett barnmål på Max. Vi hade pratat om dessa tidigare i veckan och hon hade tänkt på mig när hon fick dem. Hon gav mig 2 stycken. Den lilla gesten räddade mig. Detta skedde i julas och jag har aldrig tagit av snodden och sedan några månader har jag den tatuerad. Har inte träffat skötaren sedan i juni men kommer alltid vara tacksam för alla små saker hon gjorde för att försöka få mig att hålla ut <3
Medmänsklighet är skillnaden på liv och död
Jag var med om en vidrig olycka, och på grund av den inlagd i nästan två månader. Hela mitt liv var krossat, för när hjärnan är pajad blir allt mycket svårare. Suicidplaner och lpt-ad kort efter utskrivning från sjukhuset jag var inlagd på. En enda person i sjukvården har mött mig och behandlat mig mer som en person, än en skada. Hon ser mig, på ett sätt som är så befriande. När jag pratar med henne är jag inte ett problem, utan ”bara” en person som har svårt med mitt mående och min fysiska hälsa, men det är liksom inte ALLT jag är. Jag är så mycket mer, och det är en så skön trygghet att ha bokade tider med henne. Hon har inte gett upp. Alla övriga vårdkontakter har bytts ut eller tyckt att de inte kommer någonstans i dialogen med mig, trots att jag verkligen försöker. Hon står kvar och jag har frågat om hon tänker be någon annan ha mötena med mig, men hon säger att hon inte alls vill det, utan hon fortsätter träffa mig tills behovet inte längre finns, hos mig. Det får mig att gråta av lättnad. Hon förstår hur det är för mig att gå igenom det svåra, och att jag egentligen bara behöver tryggheten en god medmänniska kan ge, genom kontinuitet och att bry sig på riktigt. Att skratta med mig, ge mig rum för att gråta och påminna mig om allt jag gillar och ser fram emot, de dagar när livet inte ger särskilt mycket livsglädje eller livslust. Hon, ensam, han hjälpt mig från de absolut värsta mot en något ljusade nutid. Jag kan aldrig tacka henne tillräckligt mycket, för genom att den enkla så har hon hjälpt mig tillbaka till livet. Den skillnaden kan medmänsklighet göra inom psykiatrin. Det är skillnad på liv och död.
Sjuksköterska och patient tar medicin tillsammans
jag har under min sjukdomstid (i främst anorexi sen även annan psykisk ohälsa) aldrig velat ta emot medicinering, av olika anledningar. har många gånger behövt bli inlagd pga av svält, då har bältningar och sondningar skett. som man kanske förstår så var det väldigt jobbigt för mig. eftersom min situation var så pass illa så fortsatte alltid läkare, sjuksköterskor, skötare, mina föräldrar osv tjata på mig att ta emot medicin, främst ångestdämpande. en sjuksköterska som jobbade på den bup jag var på då hade själv berättat för mig att hon själv lidit av anorexi, man märkte att hon hade mer förståelse än många andra. det hon gjorde en morgon var att hon tog med sin egen medicin, exakt samma som jag hade ordinerat. hon hade med två glas vatten och sa att vi både skulle göra det samtidigt, tillsammans.
Tillgång till en betydelsefull kram trots restriktioner
Som nybliven 18-åring var jag inlagd på vuxenpsyk. Pga covid var besök förbjudna och jag var så rädd. En kväll satt jag och grät ute i tv-rummet varpå en skötare kom och kramade om mig, hårt och länge. Han satt och pratade med mig och tog sig tid. För mig betydde det så mycket att han gav mig fysisk närhet, trots att jag misstänker att det var emot deras restriktioner. Så lite fick mig att känna mig lugnare och tryggare.
Glada grönsaksgubbar i en tuff period
Hade en tuff period när maten gick trögt och för att pigga upp mig gjorde en personal på heldygnsvården alltid glada gubbar med grönsker på mina mackor. En annan bäddade ned mitt ”Warmies djur” under täcket när jag åkt på permission. Kunde inte låta bli att fnissa åt deras medkänsla och små gester för att lysa upp i mörkret. Så tacksam för dom, för det tillsynes ”lilla”. Det gör så mycket att bara vara en medmänniska.
Mänskligt stöd under bältesläggning
Första gången jag blev lagd i bältessäng var traumatisk. Jag låg mitt i en korridor och kände mig utstirrad. Personalen spände fast mina ben, min midja och min vänstra hand men när de kom till min högra hand steg läkaren in. Istället för att spänna fast min hand så höll han den och gav mig tröst. Det är det finaste som hänt mig under alla hundratals tvångsåtgärder jag varit med om. Glömmer det aldrig.
Ger barn starka påverkande läkemedel utan uppföljning
Jag blev som 16 år gammal satt på antidepressiva hos BUP. Den medicin jag fick gav mig kraftiga biverkningar såsom konstant illamående, hyperaktiva reflexer och ett påverkar korttidsminne. När jag tog upp dessa biverkningar till min läkare på BUP fick jag svaret att det är så ibland samt en ytterligare medicin för att lindra illamåendet, en medicin egentligen menat för magsår.
Det tog mig 2 år, 3 läkare och att förflyttas till vuxenpsykiatrin tills en läkare tog mina biverkningar på allvar.
Efter undersökningar och blodprov har det visat sig att jag har en minskad omsättning av enzymen som bryter ned just det läkemedlet jag har gått på. Därav har jag haft en alldeles för hög dos i kroppen i två år.
Min sista läkare innan min nuvarande valde att sätta mig på högsta dosen möjlig utan att jag själv egentligen ville. Det var något hon starkt trodde på. Jag kunde bara gå på den dosen i två veckor innan jag själv satte ner den då mina biverkningar blev alldeles för svåra. Nu i efterhand har det visat sig att vid den dosen kan medicinen tillomed varit på en toxisk nivå i min kropp.
Jag har nu slutat med medicinen för ungefär en månad sedan men har fortfarande utsättningssymptom då jag haft en sådan hög nivå i kroppen.Såklart har antidepressiva gett mig lite positiva effekter på mitt mående annars hade jag aldrig stått ut med detta i två år. Men då min kropp inte har kunnat bryta ner läkemedlet har det inte gett alls den effekt som var menat och som ett annat läkemedlet hade kunnat ge.
Min nuvarande läkare, som tog detta på allvar, är fantastiskt och har nu gjort en intern anmälan mot BUP för allt detta.
Är så besviken på vården att dem ger en så ung person ett starkt påverkade läkemedel utan riktig uppföljning och utan att lyssna på patientens upplevelse.
Senast tillagt
- ”Du är ett slöseri med resurser”
- Utskriven direkt efter suicidförsök
- Vuxenpsykiatrin fick reparera de skador BUP orsakat
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
