Kuratorer är den yrkesgrupp jag har haft mest ”tur” med under alla mina år i psykiatrin, bland alla maktgalna läkare, inkomptenta sjuksköterskor, casemanagers och frånvarande psykologer har det ofta funnits helt fantastiska kuratorer med varma hjärtan, mänskligt bemötande och jordnära stöd. Min senaste kurator jobbade jag tätt med i fem år, har aldrig tidigare mött någon som förstått min komplexa samsjuklighet med autism, anorexi och PTSD på samma nivå som hon

Jag har en fantastisk uthållig kurator sen mer än 6år (han har vart i mitt team sen 10år). Det har tagit tid att bli så pass bra att vi kunnat terapia oss alls och att han finns kvar, tillsammans med min läkare, betyder mer än jag tror de förstår.

Jag är inne i en period med mycketsuicidtankar och planer, och min behandlare vet om det men ingenting görs. Jag får beröm för att jag gjort Dbt läxan bra, och en klapp på ryggen för att jag är en ”kämpe”. Jag avskyr att inte.bli lyssnad på och vet inte vad jag ska göra, allting känns så hopplöst.

När jag tillslut kom till BUP kom jag till en psykolog som inte kom ihåg hur han hade bedömt mig. Vi sågs en gång i månaden och jag var jättetydlig med att jag ville ta mitt liv men att jag också ville ha hjälp men jag fick ingen hjälp. Han sa alltid ”vi ses om en månad” o jag tänkte att det gör vi kanske inte alls. En gång kände han inte igen mig i väntrummet och frågade på mötet ”har du ångest eller vad sa vi”. Fjärde träffen sa han att han skulle skicka remiss till mellanvården och att det skulle ta 1-1,5 vecka men en månad senare frågade vi då inget hänt o hans respons var ”oj my bad, skulle jag skicka en remiss?”. Tillslut kom jag till mellanvården men då ville jag inte ha hjälp längre trots att jag faktiskt kom till en extremt bra psykolog, så sen har jag åkt in o ut från slutenvården och bytt till unga vuxna men vågar fortfarande inte ta emot hjälp för känner mig inte tillräckligt sjuk.

Jag är så fruktansvärt trött på KBT. Missförstå mig inte, KBT behövs och är viktigt. Men det jag är trött på är att det används som behandling på typ ALLT. Finns så många behandlingsformer som är mer effektiva på vissa sjukdomar, men ändå är KBT konstant närvarande

Jag gick DBT SS efter att ha testat DBT standar ett antal gånger men pga av för mycket information kändes DBT standard överväldigande och gjorde mig omotiverad. När jag väl gick över till DBT SS tillsammans med min terapeut kändes allt mer strukturerat jämfört med standard DBT:n , det blev lättare att komma ihåg steg för steg och i och med det blev strategierna mer konkret hur man skulle gå tillväga när ångesten var stark. Jag kände mig positiv och motiverad. Strukturen och tydligheten i DBT SS var otroligt hjälpsam när ångesten var som högt

Jag har gått en vända DBT och ska gå en till nu i ett halvår framöver. Detta är verkligen min räddning. Mina terapeuter har hjälpt mig att både finna svar, acceptera delar hos mig själv och fått mig att utveckla färdigheter jag inte ens visste att jag saknade. Terapin har gett mig en djup förståelse och aha-upplevelser kring grundläggande teman i livet. Jag önskar att alla som kämpar med ångest och depressioner fick möjlighet att gå i DBT. KBT har tidigare inte hjälpt mig särskilt mycket men denna form är verkligen användbar, tuff och världsomvälvande. Tack!

DBT har gjort/gör en stor skillnad för mig. Jag lär mig hantera känslor på ett bättre sätt och agera sundare i relationer runtomkring mig. Men det viktigaste är att jag lär mig att vara snällare mot mig själv

Jag känner mig väldigt trygg med min behandling då jag vårdas av ett DBT-team. Det innebär att jag både har färdighetsträning i grupp samt individualterapi en gång i veckan. Utöver det kan jag ringa min terapeut mellan sessionerna för att undvika självskada eller självdestruktivitet. Det här hjälper mig mycket i min vardag och jag känner mig trygg med mina behandlare som ständigt finns tillgängliga, har respekt för mig som patient samt validerar mina känslor och upplevelser.

Jag låg inneliggande inom slutenvården och hade fått tillåtelse att tillsammans med min mamma, som körde mig fram och tillbaka, åka på min DBT-behandling en gång i veckan på ett annat sjukhus.
En dag skadade jag mig på avdelningen och överläkaren straffade mig genom att säga att jag inte fick åka på min DBT-behandling den dagen. Jag och min mamma började gå emot detta, försökte få rätt i att jag behövde min behandling om något. Då valde överläkaren att avsluta min DBT-behandling helt och hållet. För att straffa mig? För att visa vem som hade makten?