Blev som 18 åring inlagd mot min vilja på en avdelning långt från min familj. Där började helvetet med min ptsd. Utsattes för diverse tvångsåtgärder och olagliga sådana. Efter några år bestämde jag mig för att flytta och det var först då jag insåg hur mycket vården skadat mig. Jag lever idag med ptsd och utsätts fortfarande ibland för tvångsåtgärder men inte alls samma som då.

Jag lyfte för min sköterska på psykiatrin att jag misstänkte att jag har PTSD efter att vi gått igenom diverse svåra trauman och efter att jag läst lite om diagnosen. Sköterskan viftade bort mina tankar och sa att jag mådde dåligt för att jag ville det, att mina Flashbacks va påhitt och att det va bara att ta en promenad. Ingen lyssnade och efter en total kollaps 10 år senare och efter att ha lyft diagnosen flertalet gånger så valde man att ”vara mig till lags” för att få mig att ”sluta tjata”.
Fick diagnosen Complex PTSD och går nu på specialinriktat traumateam.
Psykiatrin nekar förfarande min diagnos och menar fortfarande att jag överdriver om mina problem även om specialister nu ifrågasätter varför de inte fått komma in för behandling i tidigare skede. Det hade hjälp mig att kunna leva ett bättre och fungerande liv.

Remitterad till en psykiatri och nekad traumavård utan egentligt argument som svar. Vårdvalsfriheten är inte värt ett skit, behandling för CPTSD saknar bottomup behandlingar för att inte retraumatisera och ju fler diagnoser desto sämre stöd.

Jag har fått diagnosen CPTSD sedan flera år innan den användes i DSM men är utan stöd sen fyra år men har haft besvärliga symtom i femtio år.

Jag vårdades inom slutenpsykiatrin på grund av att jag var suicidal relaterat till PTSD. Efter en överfallsvåldtäkt. En manlig skötare kommer gång på gång, vid upprepade tillfällen under samma dag, och ställer sig precis bakom ryggen på mig. När jag spelar kort med medpatienter, när jag står i korridoren och pratar med annan personal osv. Jag får fruktansvärd ångest av detta och börjar hyperventilera. Till slut tar jag mod till mig och säger ifrån. ”Jag tycker att det är jättejobbigt när du står så nära mig, med tanke på vad jag har varit med om”. Till svar får jag ”men du vet ju att du inte behöver vara rädd för mig” samtidigt som han flinar och lägger en hand på min axel.

I tonåren hade jag en relation med en jämnårig kille som utsatte mig för psykiskt och sexuellt våld. Jag har haft oerhört svårt för att prata om detta, men försökte öppna upp mig för en psykiatrisjuksköterska då jag besvärades av flashbacks och mardrömmar. Istället för stöttning och råd frågade hen om jag var säker på att jag varit tillräckligt tydlig med att jag inte samtyckte. Det tog mig flera år att våga göra ett nytt försök att prata om det.

Efter en lång tid vågade jag öppna upp mig för min behandlare om de sexuella övergreppet jag varit med om. Jag hade fått frågan flera gånger om det fanns något mer bakomliggande till ätstörningen men gång på gång nekat det. Tillslut bestämde jag mig, jag kom inte frammåt i behandlingen för varje gång ätstörningens symptom lättade kom PTSD symptomen, flashbacks och ångest som en stor käftsmäll. Trots stor rädsla om att hon skulle döma mig och se det som jag själv såg det, att det var mitt eget fel så med hjälp av en medpatient tog jag modet till mig. Jag fick ett så otroligt bra bemötande i det och påbörjade därefter min PE behandling med samma behandlare. Det var en lång och smärtsam behandling men någonstans så blev det bättre, ångesten, skammen och alla andra känslorna lättade och jag är idag helt fri från PTSD symptom.
Det är inte lätt, men det går att få rätt hjälp och ta sig igenom något som länge kändes som helt oöverkomligt <3

Jag blev utnyttjad av en nattskötare inom  psykiatrin. Han kom in till mig, själv, under sina pass och hjälpte mig av med kläderna (tröja, bh:n) och tog på min kropp samtidigt som han pussade på mig och sa att han älskar mig. Han tog mitt nr från journalen och ringde mig på kvällen innan han kom till jobbet. Han sa att jag inte skulle berätta för någon. Detta pågick under en längre period och när jag väl vågade berätta om vad han gjort så trodde ingen på mig förens jag visade att han ringt mig. Jag anmälde händelsen men polisen avskrev anmälan. Han fick jobba kvar men på en annan avdelning med unga tjejer. Jag har fått PTSD från bla detta övergrepp och är något jag fortfarande får flashbacks från.

När jag var 19 och 22, har jag blivit diagnostiserad som kronisk anorektiker. Jag har fått påbörja en ätstörningsbehandling fyra gånger på BUP, samt traumabehandling en gång för komplex PTSD grundat i bla incest. Fick dock aldrig göra klart någon av behandlingarna, utan fick istället mediciner jag inte ville ta och en diagnos som kroniker. Detta trots att jag varit nära döden flera gånger. Idag är jag 23 och ätit narkotikaklassad sömnmedicin i över 6 år, och slutat på egen hand med övriga mediciner jag blev påtvingad från BUPs ätstörningsenhet. Medicinerna var ett krav för behandling, som jag ändå inte fick.

Jag var med om en våldtäkt och blev till följd av detta inlagd på psyk. Jag ventilerade med en personal och sa att det är jobbigt då jag har PTSD av ett tidigare övergrepp vilket gick till på nästan samma sätt. I min journal skrev personalen sedan ”Oklart om patienten blivit utsatt för våldtäkt eller om det är flashbacks från tidigare upplevelser”.