Vården har skadat mig o kränkt mig så mycket att jag fått PTSD. Det enda jag drömmer om är bältningar, injektioner, fasthållningar, gråt, skrik. Är livrädd dag ut & dag in att det ska ske igen. Vården, som skulle hjälpa, gav mig bara mer trauma.

Blev uppryckt från golvet & kallad storbarnunge mitt i en flashback…Vilket gjorde den 100ggr värre. Psykiatri vården saknar tyvärr fortfarande ofta kunskap om Ptsd och dess symtom.

Det var min första gång inom slutenvården. Inne i ett allt för litet samtalsrum med fem personal och jag.
Läkaren vill veta vad som ligger bakom mitt mående.
Jag svarar att jag inte vet.
I ca 30 minuter ställer hon samma fråga om och om igen. Dem andra är tysta.
Till slut orkar inte jag mer och hemligheten jag burit på i 25 år är inte längre en hemlighet.
Läkaren säger ”Det var det jag misstänkte” och mötet avslutas och jag lämnades ensam att hantera ångesten. Det togs sen aldrig upp igen under de tre veckorna jag var där.

Jag var inlagd och trodde jag hade tvångsvård för jag ville inte vara där. Dock visade det sig efter några veckor att läkaren glömt skicka in ansökan om tvångsvård. Värt att tillägga är att jag dagligen utsattes för olika tvångsåtgärder utan att ha tvångsvård. Avdelningen skulle anmäla sig själva men jag hörde inget mer om det och idag har jag ptsd efter allt dem gjorde mot mig.

Blev som 18 åring inlagd mot min vilja på en avdelning långt från min familj. Där började helvetet med min ptsd. Utsattes för diverse tvångsåtgärder och olagliga sådana. Efter några år bestämde jag mig för att flytta och det var först då jag insåg hur mycket vården skadat mig. Jag lever idag med ptsd och utsätts fortfarande ibland för tvångsåtgärder men inte alls samma som då.

Jag lyfte för min sköterska på psykiatrin att jag misstänkte att jag har PTSD efter att vi gått igenom diverse svåra trauman och efter att jag läst lite om diagnosen. Sköterskan viftade bort mina tankar och sa att jag mådde dåligt för att jag ville det, att mina Flashbacks va påhitt och att det va bara att ta en promenad. Ingen lyssnade och efter en total kollaps 10 år senare och efter att ha lyft diagnosen flertalet gånger så valde man att ”vara mig till lags” för att få mig att ”sluta tjata”.
Fick diagnosen Complex PTSD och går nu på specialinriktat traumateam.
Psykiatrin nekar förfarande min diagnos och menar fortfarande att jag överdriver om mina problem även om specialister nu ifrågasätter varför de inte fått komma in för behandling i tidigare skede. Det hade hjälp mig att kunna leva ett bättre och fungerande liv.

Remitterad till en psykiatri och nekad traumavård utan egentligt argument som svar. Vårdvalsfriheten är inte värt ett skit, behandling för CPTSD saknar bottomup behandlingar för att inte retraumatisera och ju fler diagnoser desto sämre stöd.

Jag har fått diagnosen CPTSD sedan flera år innan den användes i DSM men är utan stöd sen fyra år men har haft besvärliga symtom i femtio år.

Jag vårdades inom slutenpsykiatrin på grund av att jag var suicidal relaterat till PTSD. Efter en överfallsvåldtäkt. En manlig skötare kommer gång på gång, vid upprepade tillfällen under samma dag, och ställer sig precis bakom ryggen på mig. När jag spelar kort med medpatienter, när jag står i korridoren och pratar med annan personal osv. Jag får fruktansvärd ångest av detta och börjar hyperventilera. Till slut tar jag mod till mig och säger ifrån. ”Jag tycker att det är jättejobbigt när du står så nära mig, med tanke på vad jag har varit med om”. Till svar får jag ”men du vet ju att du inte behöver vara rädd för mig” samtidigt som han flinar och lägger en hand på min axel.

I tonåren hade jag en relation med en jämnårig kille som utsatte mig för psykiskt och sexuellt våld. Jag har haft oerhört svårt för att prata om detta, men försökte öppna upp mig för en psykiatrisjuksköterska då jag besvärades av flashbacks och mardrömmar. Istället för stöttning och råd frågade hen om jag var säker på att jag varit tillräckligt tydlig med att jag inte samtyckte. Det tog mig flera år att våga göra ett nytt försök att prata om det.