Efter en natt på PIVA får jag prata med en överläkare om mitt mående. Överlag får jag ett respektfullt och korrekt bemötande. Men när jag pratar om min försämrade aptit lutar sig läkaren fram mot mig och sätter en hand på mitt knä. Stirrar in i mina ögon och säger med sträng röst: ”Du måste äta!” Jag hinner tänka: ”nu kränker hen min fysiska integritet”. Jag vågar inte säga ifrån eftersom jag är rädd att bli tvingad att stanna kvar på avdelningen om jag gör verbalt eller fysiskt motstånd. Jag nickar bara och blir lovad att bli utskriven samma dag. Efter den incidenten drar jag mig för att söka hjälp på psykakuten eftersom jag inte litar på att allt går rätt till där. Jag var inte ens inlagd ett dygn innan en i personalen omotiverat tog mig på benet. Tänk då hur mycket orätt som skulle hända om jag var inlagd en längre tid. Självklart står det inget om övertrampet i min journal.

Min erfarenhet från slutenvården är att det var vanligt förekommande med maktmissbruk av den sorten att läkare och annan personal fattade orimliga beslut ovanför ens huvud, inte för att åtgärderna det beslutades om var nödvändiga eller det rätta i stunden utan enbart för att de hade makten och kunde bestämma.

Jag var 17 år, inlagd på vuxenpsyk. Personalen ville kroppsvisitera mig och jag ville inte klä av mig naken, fick då höra; ”antingen så klär du av dig själv eller så gör vi det åt dig”.

BI är någonting som har hjälpt/hjälper mig väldigt mycket då jag själv kan styra över inläggningar mycket mer. Att lägga in sig på sina vilkor och slippa behöva gå till akuten när det är som värst. Att istället ha en inläggning som hjälper längst vägen och inte en inläggning som blir ett krav är GULD värt

Jag blev hospitaliserad på slutenvården. Jag hade varit inlagd på BUP ett par månader när jag fick permission hem till min pappa. När vi skulle åka tillbaka till sjukhuset så stod jag lam vid min egen ytterdörr och väntade på att någon skulle låsa upp den, för jag var så van vid att allting jämt var låst. Jag insåg inte att jag kunde öppna dörren helt själv.

En skötare inom slutenvården satt och pratade med mig om diagnoser. Han frågade om det var värst att ha en psykos eller panikångestattacker. Sedan berättade han om patienter som hade haft psykoser på avdelningen och de var de värsta. Han sade även att personer med EIPS bara manipulerar och lurar en. Att man ska se upp för dessa och inte tro på dem. Just där och då kände jag igen mig i diagnosen och skulle påbörja en basutredning. När jag därefter bland annat fick diagnosen EIPS var jag livrädd för att sätta min fot på avdelningen. Jag hamnade efter flera vakna dygn i en psykos och behandlades tillslut på samma avdelning som innan. Jag var förvirrad och tänkte att alla skötare var emot mig och pratade illa bakom min rygg samt hörde röster om att de tyckte illa om mig. Jag är efter det rädd för att bli inlagd igen. Jag tror att alla skötare dömmer mig negativt eftersom de sällan pratar med oss patienter utan endast om oss.

BUP. ”Vill du bli bältad eller?” – överläkaren

Jag var inlagd och det var dags för läkarsamtal. När jag kom in i rummet satt en hel rad med personer. Överläkaren, 2st AT-läkare, 1st ST-läkare, samt en sjuksköterskestudent. Jag fick ingen fråga om det var okej att alla dessa var med. Ingen presenterade sig. En läkare satte igång och frågade en massa frågor. Alla satt och tittade på mig och bedömde mig, så klart. Det jag sa eller inte sa eller inte gjorde osv. Jag fick nästan inget ur mig. Jag var rädd för vad som skulle hända och beslutas utifrån samtalet. Jag kände mig så ensam och utsatt.

Jag var inlaggd för ca 1,5 år sedan. Jag hade inte fått någon konkret hjälp på avdelningen, vi hade inte pratat om mina mediciner eller vad orsaken var till varför jag faktiskt mådde dåligt. Varje läkarsamtal hade handlat om att de frågade mig varför jag var inlaggd och sen var det inte mer med det. Jag fick en ny läkare varje gång och fick gå på permission en gång som vart riktigt jobbig så jag åkte tillbaka ganska direkt. Därefter fick jag höra av läkaren ”att det är jag som bestämmer om jag klarar av en permission eller inte”, varav jag tänker ”okej”. Det går några dar, kanske en vecka jag kommer inte exakt ihåg och jag får mitt nästa läkarmöte där jag tänker att ”nu ska jag väll prova en till permission och se hur det går.” Men från ingenstans i slutet av samtalet så säger läkaren ”okej då skriver vi ut dig på torsdag (inom två dar)” och jag får panik! Kom ihåg att jag har inte fått någon hjälp alls utav dem, vi har inte pratat om mina mediciner, vilket jag vet att andra patienter på avdelningen gjorde för de berättade det, vi hade inte pratat om en stegvis plan för utskrivning eller vad som skulle hända efter att jag blev utskriven, jag har dessutom träffat olika läkare vid varje samtal, så jag har inte fått någon hjälp alls. Därför när läkaren säger ”okej då skriver vi ut dig” så får jag panik och blir livrädd för att jag hade inte förväntat mig att det skulle gå så snabbt, och jag skriker ”jag tar mitt liv” för att jag är så fruktansvärt rädd för vad jag kommer att göra mot mig själv om jag blir utskriven nu. Sidenote, jag förstår att man behöver bli utskriven efter en kort period och jag var redan inställd på det, problemet var att jag gått på EN permission som inte gick bra och därför hade jag velat få gå på en till, dessutom som jag nämnt ovan fick jag NOLL hjälp ifrån dem.

Det värsta är dock att jag läser i min journal sedan att läkaren har skrivit ”patienten hotar med suicid när utskrivning kommer på tal”. När jag läste detta fick jag ytterligare panik, för anledningen till att jag skrek ”jag tar mitt liv” var inte ett hot, utan det var jag som skrek på hjälp för att jag faktiskt trodde att jag skulle göra det om jag blev utskriven nu. Så jag bestämmer mig för att prata med läkaren igen, denna gång mycket lugnare och försöka förklara att jag verkligen är livrädd för att jag ska göra något hemskt mot mig själv och att det inte var ett hot. Efter andra samtalet läser jag i min journal ”patienten hotar med att gå ut framför en bil om hon blir utskriven” varav bilen bara var ett exempel ifrån mig på vad jag var rädd att jag skulle göra och ännu en gång tolkar den här läkaren det som ett hot. Jag försöker prata med skötarna på avdelningen varav dem säger att dem ska försöka förmedla min oro till läkaren, men inget händer. Jag lyckas få till ännu en permission men den fick jag kriga för och läkaren tog inte min suicid risk som allvarlig utan hon tolkade det fortfarande som ett hot. Jag fick alltså ingen hjälp angående mediciner eller vad planen var för utskrivning. Det är det mest fruktansvärda jag har varit med om. Hur kan man inte ta sin patient seriöst? Och skriva att suicid risken är låg och att det bara är ett hot mot personalen för att patienten inte vill bli utskriven? När patienten i självaverket bara försöker uttrycka sin oro om sitt mående. Det är fruktansvärt oproffetionellt. Att jag är vid liv idag är tack vare min familj som fick ta hand om mig och vaka över mig när vården brast.

Jag var inlagd på slutenvården under LPT. Jag blev dissociativ, personalen tryckte in den starkaste ångestdämpanden jag hade in i min mun och tvingade mig att svälja trots att jag inte ens hade ångest. Jag mådde inte direkt bättre, när jag kom tillbaka var jag bara alldeles snurrig.