Min bror blev inskriven med LPT efter att det upptäckts att han hade långtgående planer på att begå självmord. Metod, tidpunkt, material… allt var klart. Men väl på avdelningen sa han att han mådde bättre, så då fick han åka hem efter en vecka. Hem till ensamheten och planerna. Några dagar senare avslutade han livet som planerat. Man lät honom. Psykiatrin och läkarna lät honom.

Jag hade varit inlagd på LPT i en vecka efter att ha genomfört ett suicidförsök som resulterade i behandling på IVA när jag försökte ta mitt liv igen på avdelningen. Efter suicidförsöket fick jag träffa en läkare som konstaterade att min suicidrisk var extremt hög oavsett om jag var hemma eller på avdelningen. Därför bestämde han att jag var jag var inte spelade någon roll och att jag därför skulle skrivas ut direkt efter suicidförsöket. Inom några timmar fick polis och ambulans hämta mig och jag var tillbaka på avdelningen dagen efter. Efter ytterligare en natt på IVA.

Jag vet inte hur många gånger jag lämnade bup efter att noggrant ha beskrivit mina självmordsplaner, för att sen läsa i min journal att jag inte nämnt något om detta. Mina tankar togs aldrig på allvar och viftades bort med argumentet att jag redan hade varit död om det var vad jag ville.

Jag har mött flera läkare som utövar maktmissbruk men utav dessa står en ut mer än de andra.

Han skrev i min journal att mina självmordsförsök var på lådsas och att jag bara självskadade för uppmärksamhet. Han skrev någon slags rubriktext att alla skulle läsa hans anteckning. Detta med förödande resultat. I många år blev jag behandlad utifrån den här läkarens journalanteckning. Jag har vart så nära död man kan komma…

Självklart har jag aldrig gjort suicudförsök på lådsas och inte heller självskadat för uppmärksamhet.

Jag hade legat inlagd för både anorexi och bulemi från när jag var 13 år och haft psykiska problem sen jag var 10 år gammal
När jag sen var runt 20 gjorde jag ett självmordsförsök för jag såg ingen annan utväg. Dagen efter vaknar jag upp på sjukhuset efter att någon hittat mig utomhus och ringt ambulans och har då mitt psykiatriska läkarsamtal. Han frågar då om jag vill dö? Då sa jag nej för jag va livrädd för vad som skulle hända om jag sa ja. Får då svaret av läkaren att vad bra – vi ser detta som en liten fadäs och jag blir utskriven en timma efter. Jag blev alltså magpumpad och var helt borta 24h och vi ser detta som en fadäs utan inbokad uppföljning. Kände sån skam och otroligt oviktigt efter detta.

Min vän var svårt sjuk och bönade och bad om hjälp. Psykiatrin vägrade hjälpa henne. De lovade henne ptsd behandling men sa hon behövde bli mer stabil. Hon blev mer stabil och försökte be om det flera gånger innan allt förvärrades igen. De vägrade ge henne det och sa hon ändå skulle dö i suicid. Hon var inte välkommen till psykakuten ens och när polis hämtade henne vid tågspår eller på broar visste tom dem att hon inte var välkommen till psykakuten utan körde henne hem till hennes mamma. Nu är hon död. Hon ville leva. Hon ville få hjälp för att må bättre och precis innan hon dog pratade hon om att börja plugga.

Pga psykiatrin så lever hon inte idag. För hennes liv var inte värt att räddas för hon skulle ju ändå dö i suicid.

Planerade en överdos, hade allt till den, bestämt datum och tid, skrivit avskedsbrev, planerat detaljer till min begravning, jag skulle inte överleva.
Berättade för sjuksköterskan på psykiatrin som jag hade samtal med varje vecka (fick ingen psykolog trots att jag bad om det och hörde till den kliniken i över ett år) men hennes svar var ”ja men så är det väll alltid för dig? Du har ju kroniska suicidtankar så sånthär är väll inget nytt?” Trots att jag gav alla detaljer fick jag inget gehör och efter ca 60 minuters samtal avslutade vi.
Det datumet jag hade bestämt så tog jag en överdos och låg ensam på golvet i min lägenhet i både spya och urin i ungefär 20 timmar innan jag orkade få upp migsjälv, tvätta av mig och golvet, och sen låtsas som att inget någonsin hänt.
Veckan efter så berättade jag för sjuksköterskan vad jag gjort och vad som hänt, hon frågade om jag ville ha ett läkarsamtal för att se om något var fel med min kropp vilket jag nekade. Det var ungefär 6 månader sedan och i dagsläget är mina blodprover, värden, och organ i totalt kaos och har leversvikt.
Hade dom bara tagit min plan på allvar kanske inte min kropp tagit sån skada och det är ett rent under att jag inte dog den gången

Har läst i min journal att risken är förhöjd pga. kroniska suicidtankar/att jag är kroniskt suicidal.
Aldrig någon som pratat med mig om att detta är ett tillstånd som det finns en benämning på.
Jag börjar tro att jag måste acceptera att leva med viljan att dö. Samtidigt är mitt sista hopp att det inte är så, att jag inte ska behöva finna mig i det. Jag vill så gärna vilja leva.

Min syster tog sitt liv medan hon var inlagd på en sluten psykiatrisk vårdavdelning. Hon var intagen med LPT. Trots flera allvarliga suicidförsök tidigare, både hemma och inne på avdelningen, och trots att hon lyckades rymma från sjukhuset vid två tillfällen under den sista inläggningen så höjdes inte hennes tillsynsgrad, och suicidrisken togs inte på allvar. I hennes journalanteckningar från dagen/dagarna innan hon dog står det ”Suicidrisk: Låg/ingen.” på flera ställen. När hon hittades död i sitt rum var det 5 timmar efter att hon senast tittats till.

Så länge man tex inte står på tågspåret så får man ingen hjälp. Man kontaktar aldrig psykakuten för att ”det finns dem som har det värre”. Det finns en ständig rädsla för att inte bli tagen på allvar av sjukvården. Samtidigt som du försämras och faktiskt börjar agera på dina kroniska suicidtankar.